Litteraturpristagarna

och deras böcker

1983 Golding – jag är nog bättre än vad somliga tror

William Goldings Flugornas herre eller Lord of the Flies är en av de böcker som alla läst utom jag. Förrän nu. Vad den handlar om vet man ju, och i princip hur den slutar. Enstaka scener från någon av filmatiseringarna har man ju också sett. Men det som slår en är hur skenbart enkel den är – till synes så simpel men samtidigt så skicklig; allt som händer är helt logiskt. Det finns inget sökt eller krystat. Men trots det självklara i händelseutvecklingen kan man aldrig förutse vad som ska hända härnäst. Först när det har hänt inser man att det inte hade kunnat gå på något annat sätt. Det är väl ett tecken på genialitet om något.

570px-William_Golding_1983

Show me the monopoly money

Är det en barnbok? Den klassificeras ibland som sådan, men ”dystopian survivor-fantasy” är kanske mer passande. Eller klassisk barnbok återberättad för vuxna. Delvis inspirerad av Skattkammarön, Robinson Crusoe och, huvudsakligen, Ballantynes Coral Island men mycket mörkare än dessa. Författad av en engelsklärare på en pojkskola med världskrigserfarenheter, som visste hur tolvåringar – och män också för den delen – i gäng beter sig. En titel som är ett slags översättning av namnet Beelzebub – guden som kräver människooffer. Paradisön, deras Eden, förfaller snart i stridigheter och ren ondska.

Till en början ville ingen ge ut den. Arbetsnamnet var Strangers from Within och alla förlag tackade nej:

An absurd and uninteresting fantasy about the explosion of an atom bomb on the Colonies. A group of children who land in jungle country near New Guinea. Rubbish & dull. Pointless.

Det krävdes en förläggare som såg att det fanns någonting att arbeta med. Det första kapitlet om efterverkningarna av atombomben droppades (pun irresistible) och texten stramades upp. Golding fick stryka och skriva om. Den fick trots det en trög start, men när E M Forster valt den till sin ”outstanding novel of the year” tog det fart. Den kom snart att kallas ”a parable of our times”. Och när Peter Brooks filmversion kom 1963 var Goldings lycka gjord. Den blev en kultroman och under 1980-talet trycktes den om i upplagor om 100 000 ex år efter år.

Den har kallats ”a parable of our times”. Men det som huvudsakligen placerar den i sin tid, 1950-talet, är den vördnad barnen visar vuxengenerationen. De önskar hela tiden att några grown-ups ska komma och ställa allt tillrätta, ska tala om för dem hur allt fungerar. När marinofficeren slutligen uppenbarar sig förvandlas de till försagda skolpojkar – och det hade lika gärna kunnat vara en lärare eller brevbärare eller vad som helst: respekten för de vuxna är fundamental. Not so much today. Idag hade heller inte deras första reaktion varit att leka upptäcksresanden och utforska ön. Sökandet efter en mobilsignal hade varit det första de tagit sig för och desperationen hade satt in långt tidigare.

Men ändå: om det ligger något i att den är ”a parable of our times” ska den väl ha något att säga även om vår tid. Och sannerligen, ta sista sidan i kapitlet ”Beast from Water”, byt ut några namn, och vi får en illustration av Brexit-debaclet så god som någon:

”Grown-ups know things,” said Piggy George Osborne. ”They ain’t afraid of the dark. They’d meet and have tea and discuss. Then things ’ud be all right –”

”They wouldn’t set fire to the island. Or lose –”

”They’d build a ship –”

The three boys tories stood in the darkness, striving unsuccessfully to convey the majesty of adult life.

”They wouldn’t quarrel –”

”Or break my specs –”

”Or talk about a beast –”

”If only they could get a message to us,” cried Ralph David Cameron desperately. ”If only they could send us something grown-up … a sign or something.”

A thin wail out of the darkness chilled them and set them grabbing for each other. Then the wail rose, remote and unearthly, and turned to an inarticulate gibbering.  Percival Wemys Madison, of the Vicarage, Harcourt St. Anthony, Boris Johnson, of Uxbridge and South Ruislip, lying in the long grass, was living through circumstances in which the incantation of his address was powerless to help him.

Samtidigt är Lord of the Flies inte bara den enda bok av Golding man läst (om man nu gjort det), det är också den enda man har hört talas om. På rak arm, försök nämna en annan av hans titlar. The Inheritors? Pincher Martin? Free Fall? The Spire? The Pyramid? The Scorpion God? Eller dramat The Brass Butterfly? Nej? Ligger det något i motiveringen ”för hans romaner [i plural] som med den realistiska berättarkonstens åskådlighet och med mytens mångtydiga allmängiltighet belyser mänskliga villkor i dagens värld” borde hans övriga produktion hålla en rimligt hög kvalitet. Well obviously tyckte Golding själv, som ångrade att han någonsin skrivit Lord of the Flies. Den är ”boring and crude”, språket är ”O-level stuff” och att den skulle vara en klassiker är inget annat än ”a joke”. Inkomsterna han fick från den var ”Monopoly money” – allt han skrev efter denna var bättre, om han fick säga det själv, vilket han gjorde.

IMG_0014

Så jag hittar Free Fall på ett antikvariat and decide to give it a go. I denna hans fjärde roman från 1959 försöker konstnären Samuel Mountjoy förstå sig själv och varför han är som han är. Har ser tillbaka på sitt liv men hittar inget defining moment. Hans barndomsjag är inte han. Hans ungdomsjag är inte han: ”I look for the point where this monstrous world of my present consciousness began and I acquit him in the ward. Here! Not here.” Vi får genom återblickar följa honom från uppväxten i slumkvarteret Rotten Row till skolan där han var pastorns inneboende efter att mamman dött (fadern förstås frånvarande), till de sena tonårens konstskola, till det första misslyckad äktenskapet, som krigsfånge hos nazisterna … för att till slut nå fram till smärtpunkten, det ögonblick som blottlade det karaktärsdrag som definierar honom, och det är ingen vacker uppenbarelse.

Lord of the Flies är den typen av bok som både makes and breaks en författare: utan den hade Golding inte varit mer läst idag än, säg, Iris Murdoch. Om han hade fått nobelpriset är högst tveksamt. Men den gjorde samtidigt att han enbart förknippas med ett förstlingsverk som inte är typiskt för hans övriga produktion och som han själv inte ville veta av. Han är värd att läsas, även om det kräver engagemang: det är ingen lätt litteratur, vare sig att läsa eller att få tag i – på svenska finns bara Flugornas herre att köpa, och biblioteken gömmer gamla 60-talsöversättningar av de övriga titlarna djupt nere i sina magasin – men nog så givande. En Gaius (se programförklaring) men Angela Carter skulle ha fått 1983 års nobelpris.

IMG_0016

Bästa meningen: ”We’re English; and the English are best at everything.” (Lord of the Flies)

”An injury to the innocent cannot be forgiven because the innocent cannot forgive what they do not understand as an injury.” (Free Fall)

Post scriptum

Golding var tydligen en elak jävel privat, inte minst mot sin fru. Men hon brukade hämnas genom att bevista hans författarföreläsningar och från publiken ställa frågor av typen: ”Varför finns det inga kvinnor i dina böcker?”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 5 augusti, 2016 by in Storbritannien and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: