Litteraturpristagarna

och deras böcker

1982 García Márquez – 100 år av satsradningar

Patriarkens höst var tydligen den bäst säljande romanen i Spanien 1975, samma år den gavs ut och samma år Franco dog. Márquez skrev den dessutom i Barcelona. Det är en diktatorroman, vilket tydligen är en genre i sig själv (novella del dictador); Asturias El Senor Presidente tillhör förstås samma genre. Likt den behandlar denna en latinamerikansk/karibisk diktator, ej definierad och förmodligen ett konglomerat av ett antal befintliga sådana. Den hör också till den latinamerikanska boomen som gjorde såväl Márquez som Borges, Fuentes och Llosa till household names liksom den uttjatade termen ”magisk realism”.

Gabriel García Márquez är förstås mest känd för 100 år av ensamhet, men när Patriarkens höst gavs ut tyckte ett antal svenska kritiker att han överträffat sig själv. Mest tramsiga formuleringar stod väl Karl Erik Lagerlöf i DN för som först, på typiskt kritikerspråk, menar att ”den mänskliga, sammansatta känslans djup [pejlas] med en djärvhet som ställer oerhörda krav på författarens olika instrument” för att sedan önska att han kunde ”smyga in i hans verkstad och testa dem, ett efter ett, forska i deras funktion och i gränsen för deras hållbarhet”. Eh. Romanen består av sex delar på vardera 30–40 sidor. Det finns ett slags kronologi i strukturen: varje del inleds med att den döde diktatorns kropp hittas i det förfallna palatset. Sedan rör sig avsnittet huvudsakligen kring en person eller en incident: diktatorns dubbelgångare; hans favoritfru, den f.d. nunnan Leticia Nazareno; hans informationschef Saenz de la Barras, osv. Varje avsnitt rör sig kronologiskt framåt, och avsnitten är i sig kronologiskt ordnade i boken som helhet. Det som avviker från en vanlig standardroman, och vad som tar en stund att vänja sig vid, är avsaknaden av reguljär meningsbyggnad och ständiga skiften av berättarperspektiv. Meningarna sträcker sig gärna över flera sidor – kommatecknet är i stort sett det enda skiljetecken som används – och den grammatiska korrektheten är mindre viktig, och huvudsakligen används pronomen (främst han, jag, vi) gärna utan några tydliga ledtrådar om vem som för tillfället för ordet, och med perspektivbyte ofta flera gånger i samma stycke:

… han såg karossen med fosterlandets drake, hälsningen från en hand med en trasig handske, det bleka ansiktet, de tysta läpparna utan leende hos mannen som befallde, de sorgsna ögonen som plötsligt träffade honom som en nål i en nåldyna, fingret som pekade på honom, den där, han som är uppkliven i fönstret, arrestera honom tills jag minns var jag har sett honom, befallde han, så de grep mig med hugg och slag, de slog mig med sablar så att skinnet gick av, de stekte mig över ett galler för att jag skulle bekänna var mannen som befallde hade sett mig tidigare, men de hade inte lyckats få ur honom någon annan sanning än den enda i skräckcellen i hamnfortet och han upprepade den med sådan övertygelse och sådant mod att han till sist medgav att han hade misstagit sig, men nu finns det ingenting att göra, sa han, för de hade behandlat honom så illa att om han inte var fiende är han det nu, stackars man, så han ruttnade i fängelsehålan medan jag gick omkring i detta hus av skuggor och tänkte min mor mina goda tiders Bendición Alvarado, bistå mig, se hurdan jag är utan din fosterhinnas skydd, han ropade i sin ensamhet att det inte var mödan värt att ha upplevt så många ärofyllda ögonblick om han inte kunde återkalla dem i minnet …

Gabriel_Garcia_Marquez

Sätta punkt? Äh, fuck it

Det är irriterande till en början men effektivt. Och man vänjer sig. Det mest intressanta är kanske det som kommer fram mellan raderna och efterhand: hur patriarken i själva verket är en marionett tillsatt av USA efter att den tidigare presidenten mördats av engelsmännen då han inte höll sig i skinnet – hos den nye inskärps vikten av att inte bita den hand som föder; hur informationschefen kan starta ett privat skräckvälde utan insyn (eller vilja till insyn) från presidentens sida; hur den åldrade diktatorn manipuleras av armén, av prästerna, av politikerna att tro att det fortfarande är han som styr och hur folket lägger alltför stor vikt vid den figur som för tillfället sitter vid makten: en halvgud som tillerkänns övernaturliga förmågor, och jublet och festen som bryter ut när det står klart att han äntligen har dött. När förstås ingenting kommer att förändras, det är ändå alltid någon annan som styr. Diktatorn är en staffagefigur, en pajas. Och romanen är, med García Márquez ord ett ”poem on the solitude of power”.

Det är bra, det är till och med Epsteinbra – García Márquez är en värdig vinnare (se programförklaring). Det är skicklig litteratur och det är viktigt litteratur, och det är litteratur som gör att man känner sig lite intelligentare efter att ha läst den.

IMG_0011

Bästa (och förmodligen kortaste) meningen: ”Andra gången de fann honom sönderhackad av gamarna på samma kontor, med samma kläder och i samma ställning, var ingen av oss tillräckligt gammal för att minnas vad som hände första gången, men vi visste att inget bevis på hans död var slutgiltigt, för det fanns alltid en annan sanning bortom sanningen.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 29 juli, 2016 by in Colombia and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: