Litteraturpristagarna

och deras böcker

1981 Canetti – svårdefinierat nonsens

Elias Canetti måste vara en av de mest svårdefinierade pristagarna. Skribent. Han skrev en komedi, någon roman, ett skådespel, en studie om gruppdynamik, anteckningar, aforismer, essäer, en självbiografi i tre delar, en reseskildring … med mera. En del av detta, runt hälften, finns utgivet på svenska och om man överhuvudtaget läser Canetti idag, vilket man inte gör, så är det självbiografin man tar sig an. Två av dess tre delar (Den räddade tungan, Facklan i örat) finns på varje antikvariat, i varje loppis. Den tredje delen, Ögonspelet, hittar man aldrig. Varför? Kanske för att den gavs ut först fyra år efter att han fått priset och inget åldras med mindre grace än en fd nobelpristagare.

Svår att placera geografiskt och språkligt är han också: född i Bulgarien med ladino som modersmål flyttade familjen till Manchester när han var sex. Ett år senare dog fadern och de flyttade till Lausanne och sedan vill Wien. Vid det här laget pratade lille Elias vid sidan av ladino bulgariska, engelska och lite franska, men modern insisterade på att de skulle prata tyska, vilket också blev det språk han skrev på. Flytt igen till Zürich, sedan till Frankfurt. Tillbaka till Wien. Efter Anschluss 1938 flyttade han tillbaka till England, till London, och hängde bl.a. med Iris Murdoch. På 70-talet flyttade han återigen tillbaka till Zürich.

938px-Elias_Canetti_2

Nu kände jag mig nästan frestad att tro på lyckan igen

Det jag har läst är romanen Förbländningen från 1935 (färdigställd 1931 och Canettis första publicerade verk). Det påminner om Spittelers Imago: absurdistiskt, surrealistiskt. Alla karaktärer är skruvade, förhöjda versioner, karikatyrer, av typer. Men där Imago använder formen för att försöka göra reda för ett misslyckat kärleksförhållande, precis som Boris Vian i Dagarnas skum, så verkar inte formen fylla någon funktion här. Doktor Peter Kien, världens främste sinolog, har världens största privatbibliotek. Han anställer en hushållerska som han sedan gifter sig med. Hon vill bara ha hans pengar och han blir snart utmanövrerad och lämnar/tvingas lämna sin lägenhet. Han slår sig i slang med en puckelryggig dvärg, Fischerle, som inbillar sig att han borde vara världsmästare i schack. Det förekommer en rabiat portvakt/fd polis som beskyddar honom, men blir ihop med Kiens ex-fru och får honom arresterad, samtidigt som han inte tål frun. Kiens bror, psykoanalytikern, dyker upp för att försöka bota Peter från hans villfarelser att han skulle ha mördat sin fru, vilket han inte har, ditkallad meddelst ett telegram från Kien som i själva verket Fischerle skrev innan han mördades. Ja, det är rörigt.

Det är rörigt, men samtidigt roligt (”Egentligen hette hon Anna; men eftersom namnet inte sa honom någonting, använde han det aldrig, han var motståndare till namn.”/”Kien kände sig nästan frestad att tro på lyckan, detta analfabeternas föraktliga livsmål.”). Och helt meningslöst. Canetti skrev den när han var runt 25, men andra har vunnit nobelpris för ungdomsverk som hållit en mycket högre nivå än det här (Mann? Hamsun? Sartre?). Det händer ingenting som ger känslan av att det har något annat värde än att underhålla innan brodern Georges dyker upp från Paris. Och då närmar vi oss sidan 400. Denne broder är det närmaste man kommer en normal människa i boken, och diskussionerna mellan Georges och Peter, något slags talking cure där doktorn försöker bota en motsträvig patient, lyfter hela framställningen. En normalitet, en antydan till förklaring av det som tidigare skett, eller åtminstone något slags begriplighet, verkar tränga sig på. Dessvärre lämnas det här spåret snart och vi är tillbaka i det surrealistiska. Kampen mellan bröderna hade man kunnat göra så mycket mer av, särskilt som Canetti tydligen lagt in detta för att manifestera sin avsmak för psykoanalysen. Men det rinner ut i inte särskilt mycket alls.

Det är typiskt för romanen som helhet: redan tidigt inträffar en incident som gör att Peter Kien frivilligt blundar sig igenom större delen av sin dag för att slippa se sina förhatliga möbler: detta gör att han måste omvärdera sitt tidigare förakt för de blinda: varför tar de inte livet av sig? Hur kan man leva om man inte kan läsa? Men den frivilliga blindheten skärper sinnena och den stund han vid skrivbordet öppnar ögonen blir värd så mycket mer än den tidigare var. Men det här spåret lämnas också innan det har fått utvecklas till något mer än en flyktig insikt.

Titeln Förbländningen (eller Die Blendung) blev Auto-da-Fé på engelska. Temat med brinnande böcker, som en skräcksyn för Kien, återkommer genom boken, från mardrömmen om Chi Hoang Ti (han i Taubes ”Muren och böckerna”) som lät bränna alla böcker i Kina till visionen om pantlåneinstitutet som tar eld. Att bränna böcker är för Kien värre än att bränna människor, och den största fasan är förstås att hans eget bibliotek ska ta fyr.

Boken är ju bra, men spretig. Den är helt meningslös, utöver sitt underhållningsvärde. Baserat enbart på Förbländningen blir omdömet en Nietzsche (se programförklaring) och Arthur Miller borde ha fått 1981 års nobelpris i litteratur.

IMG_0006

Bästa meningen: ”Romaner borde vara förbjudna av hänsyn till statens väl.”

Post Scriptum

Fischerle fantiserar om att byta namn till Fischer den dag han blir världsmästare i schack. 1972 blev en annan Fischer, Bobby, schackvärldsmästare. Han var emellertid inte ens född när romanen skrevs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 juli, 2016 by in Storbritannien and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: