Litteraturpristagarna

och deras böcker

1977 Aleixandre – överhettad orddyrkare

Ok. 1975: romansk modernistisk poet. 1976: amerikansk-judisk prosaförfattare. 1977: romansk modernistisk poet. 1978: amerikansk-judisk prosaförfattare. Make up your mind, already. Men nu är det 1977: Vicente Aleixandre, spansk f.d. surrealist, medlem av Generation 27 tillsammans med bl.a. Lorca, fraterniserade med Buñuel och Dalí. Invald i Spanska Akademien (som har 46 medlemmar. Franska Akademien har 40. Den tyska 178. De aderton? Och de kan inte ens hålla sams. Storbritannien har ingen akademi överhuvudtaget vilket kanske är lika bra). På republikanernas sida under inbördeskriget, publicerade sedan en elegi tillägnad Lorca när Franco fortfarande satt vid makten.

5739419296_7999569ca5_b

Åh, fulländningen likt ett skratt. Ja! Vilket jag avstår ifrån. Nej! Eller? Jo! Nja!

Allt det här är långt mer intressant än hans poesi, åtminstone än det sista verket, Insiktens dialoger från 1975. Dialoger äger rum mellan Marcel (Proust) och hans romankaraktär Swann, mellan Den gamle och Flickan, Fadern och Barnet, Älskaren och Dandyn, Tjurfäktaren och Tjuren m.fl. Artur Lundkvist skriver i förordet att dessa iscensätter …

”… ett uppvaknande av något slag, en plötslig insikt, som avslöjar en livsinriktning som falsk eller tvivelaktig. Sinnenas vittnesbörd och tankens uppfattning sviker när de konfronteras med varandra. Ingenting är vad det synes vara eller vad som hålls för sant. Själva orden och begreppen glider, alltför förrädiskt hala för något fotfäste.”

Det låter intressant nog, men vad man får är det här:

Någon ser och har har inte sett.

En väst med rosor är inte att leva.

En slips av rök räcker inte för att liva upp.

Men hur ömtåligt är inte detta sista halvdunkel,

detta tvivel hos den som har levt dunkelt.

Ett hjärta är inte sten, även om röken

efterliknar det i sin missbildning.

Åh, fulländningen likt ett skratt.

Ja! Vilket jag avstår ifrån.

I 60 plus sidor. Sida efter sida.

Lundkvist försöker refutera en ”lättvindig uppfattning” som luftats efter nobelpriset, att Aleixandre skulle vara ”blott en överhettad orddyrkare och bildförbrukare”. Vilket skulle motbevisas av den här samlingen. Vilket kan betvivlas. A case in point:

Men något duger: leendet eller en blomma. Det spröda blombladet

som upphäver livets grova varande.

Att dofta är redan att leva. Och det är nog. Man bör inte envisas.

Och jag tystnar.

Please do.

Precis som med Mistral (se denna post) blir det vackrare och nästan uthärdligt om man för sitt inre öra försöker föreställa sig att Sven-Bertil Taube läser texten. Det blir inte bättre, dock. Det här är så vansinnigt tråkigt. Det är bland det sämsta jag läst hittills i nobelprissammanhang. Eller i något sammanhang för den delen. En Ahnlund utan pardon (se programförklaring) och Lawrence Durrell skulle naturligtvis ha fått 1977 års nobelpris i litteratur.

IMG_1487

Bästa meningen: ”Den oändliga natten har fallit över mina steg.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 10 juli, 2016 by in Spanien and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: