Litteraturpristagarna

och deras böcker

1975 Montale – djupt begåvad?

Anders Österling hyllas samfällt för sin översättning av Eugenio Montales poesi och det är väl inget att säga om det, förutom: varför rak ordföljd i bisatser och efter inledande adverb? Anders?

Vi hade övat in för livet efter detta

en vissling, en sorts igenkänningstecken.

Nu jag försöker modulera den, i hoppet

att vi är alla redan döda

utan att veta det.

Montale: liberal, antifascist, Danteist, poet, redaktör, översättare. Skrev några diktsamlingar, översatte lite, några essäer, lite kritik. En ”okyrklig” författare, en avmystifierare, någon som låter poesin vara oren, låter den stå i ett dialektiskt förhållande till smutsen som den måste beblanda sig med för att bli skön; en motståndare mot de Everest-diktare som tror sig vara Gud. I’m struggling here.

hqdefault

Don’t call me hermetic, hermetic

Samlingen Poesie plockar ett fåtal dikter från Ossi di seppia (1925), Le occasioni (1939), La bufera e altro (1956) och Satura (1962). Det mest tilltalande är att det lyriska, det högstämda, är uppblandat med det melankoliska och stundtals rent depressiva. Främst syns det i de tidiga dikterna:

Att vid en mur i middagssolens hetta

matt söka skydd och sjunka hän i detta

och lyssna där i björnbärsnårens trassel

till trastars visslingar och ormars prassel.

Att bara gå och låta solen blända

tills man förnimmer med en sorgsen häpnad,

hur hela livet i sin långa vända

är som att vanka längs en mur, en enda,

med vasst buteljglas ovantill beväpnad.

Fortsättningen blir mer politisk, sedan återigen mer personlig med La bufera … där älskarinnan Maria Luiza Spaziani spelar en roll som ”La Volpe”:

[…] Om jag känner dig,

det vet jag ej, men vet att aldrig är jag

så skild från dig som nu i detta sena

försök att mötas, om det måste ske.

Ett ögonblick har bortbränt allt av oss

utom två ansikten, två masker

som tvinga sig att le.

Satura är mer av en sammanfattning mot slutet av livet, inklusive en elegi till hans döda hustru.

Italiens största lyriska poet sedan Leopardi har han kallats. Den djupaste begåvningen av hermetikerna har han också kallats, fast han inte ville bli kallad hermetiker. Jag tycker mest det är småtråkigt. En Nietzsche (se programförklaring) och Clarice Lispector borde ha vunnit 1975 års nobelpris.

IMG_1471

Bästa meningen: ”Och om jag talar, lyssnar jag förstummad / till denna röst som redan halvutplånad / går ner i skalan och förtonar där.”

Extra material

Se Montale ta emot priset ur Carl XVI Gustafs hand. I slow motion.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 1 juli, 2016 by in Italien and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: