Litteraturpristagarna

och deras böcker

1974 Martinson – Vad är det som går och går och går och går …

Den halvbildade kan väl nämna tre verk av Harry Martinson: Nässlorna blomma, Vägen till Klockrike och AniaraAniara har jag läst, semibiografiska barndomsskildringar (Nässlorna …) är måttligt intressanta, så det blir Vägen till Klockrike från 1948. Den enda anknytning jag har till romanen sedan tidigare är väl att jag har bott i Motala, en dryg mil från Klockrike. Någon, jag minns inte vem, berättade att han hyste det största förakt för Klockrikebor och aldrig kunnat förlåta dem sedan han läst episoden om skokrämssmörgåsen luffaren Bolle bjöds på. Att det är en uppdiktad historia, att den endast involverar två pigor, och att just denna incident inte ens utspelar sig i Klockrike – ingenting i boken utspelar ju sig i Klockrike – spelade tydligen mindre roll. Pekka Lehtinen, på den tiden kontrabasist i Norrköpings symfoniorkester, förklarade att det här, det är en fantastisk roman. Jag begrep inte varför då, och det kan jag inte säga att jag gör nu heller.

Martinson: född 1904. Fadern dog, modern emigrerade till USA, till Portland no less. Harry ackorderades bort som fosterbarn. Han gick till sjöss runt 1920, gick iland –27 och tillbringade en tid på luffen varifrån inspiration till romanen hämtats. För att göra en lång livshistoria kort: ständigt beroende av beröm blev H.M. mycket illa berörd av den kritik han utsattes för först av sextiotalisterna som anklagade honom för att inte vara politisk nog och sedan av de som menade att han inte var värd något nobelpris. Fyra år efter priset skar han upp magen med en sak på Karolinska sjukhuset.

Harry_Martinson_001.tiff

Kan jag gå nu?

Men till texten. Romanens Bolle är en av dessa luffare som egentligen inte skulle behöva ge sig ut på vägarna. Han arbetar inledningsvis på cigarrfabrik men ger sig under tidigt 1900-tal ut på luffen. Boken är sedan episodiskt ordnad med något slags lös kronologisk ram: den slutar när Bolles liv tar slut. Slutet är rätt så tramsigt och kan helst lämnas därhän. Luffarens villkor är det centrala: tadlet, gemenskapen, friheten, rädslan för den ridande polisen och att hamna ett år i ”Berget”, det stenbrott dit de som anhållits under lösdriverilagen skickas.

Varför går Bolle på luffen? Han kan inte svara på det själv, mer än att det är en drift, ett tvång. Sandemar, en av de mer profetlika gestalterna, lägger i hans ställe ut texten för en grupp sociologistudenter som kommer på studiebesök. Luffandet är en strejk mot själva arbetsidén. Det är en form av lättja, det erkännes, men denna lättja är en fysiologisk strejk mot kravet på att arbeta i sitt anletes svett, arbetet som sadistiskt krav, som plåga, ”den hycklande fördragsamhet med olusten, som givit sig själv namnet arbetets heder”. Man luffar av vantrivsel och av vanmakt i protest mot ett ekorrhjul som aldrig slutar snurra. Det är ett beroende man glider in i, snarare än väljer, likt alkoholism men än svårare att bota. Någon avgiftning är inte möjlig.

Som tidsdokument är den intressant. Idémässigt glimrar den också till ibland, som i diskussionen om arbetets mening och mål eller den dispyt Bolle och Axne hamnar i om den typen av människor – idag återfinns de huvudsakligen på twitter – vars huvudsakliga uppgift här i livet är att bestämma vad som får diskuteras och hur det ska göras:

Du skopar jämt över oss med allt färskt helvete som händer i världen och som inte vi kan hjälpa. Du försöker jämt förstumma oss med katastrofer och hemska orättvisor vad vi än talar om […] Det finns folk som alltid har förmågan att göra andra människor ställda och svarslösa. De skopar alltid över med den skopa som de vet dränker alla andra svar än det tvungna medgivandet. Och så sitter man där och medger. Men man medger med motstånd, förstår du. Och får man ännu fler skopor ovedersäglighet över sig, så medger man med hat eller åtminstone med den största ovilja och olust […] Du slår om kring dig med bevis och sanningar så att man bara känner sig som en brottsling och idiot.

Men bortsett från detta lämnar den inget bestående intryck. Det blir en Nietzsche (se programförklaring) och Michel Foucault borde som sagt ha tilldelats 1974 års litteraturpris.

IMG_1470

Bästa meningen: ”Vid fyrtio års ålder utvandrade hon från detta snustuggarland, som inte hade något annat namn på en fyrtiårig skönhet än snusgumma eller rappekäring.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 juni, 2016 by in Sverige and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: