Litteraturpristagarna

och deras böcker

1974 Johnson – Min hemliga dagbok, Olof 15 3/4 år

Eyvind Johnson är väl modernisten bland svenska författare och blandningen mellan inre monolog, arbetarlitteratur och bildningsresa gör Romanen om Olof något spretig men intressant. Johnson: född 1900 med en rallare till far blev han fosterhemsplacerad pga fattigdom som fyraåring. Vid 14 lämnade han hemmet för att försörja sig bla som flottare, sågverksarbete och biografmaskinist – något som Olof-sviten behandlar. Antifascist och syndikalist tillbringade han 20-talet på kontinenten där han kom i kontakt med den modernistiska litteraturen. Han debuterade som författare 1927 och flyttade tillbaka till Sverige 1930. Han försörjde sig som skribent och blev 1954 invald i Akademien, ledamot av Nobelkommittén 59–72 och nobelprisbelönad 1974 tillsammans med Harry Martinson, också akademiledamot.

Karl Vennberg förklarade att Johnson och Martinson inte var värda priset. Sven Delblanc menade att valet var katastrofalt. Kurt Aspelin sade att valet var helt befängt. Sven-Eric Liedman menade att både Johnson och Martin var fruktansvärt passé. Olof Lagercrantz beskyllde Akademien för nationalism och provinsialism och Karl-Erik Lagerlöf tyckte inte Johnson internationellt sett var någon nydanare. Eyvind Johnson slutade skriva och dog två år senare. Martinson tog livet av sig 1978. Inte är de sämre författare än många andra som Akademien belönat, även om det vore synd att kalla det nobelprismaterial, men att belöna två (2!) av sina egna? Det är sannerligen befängt. Johnson nominerades första gången 1962 och meddelade då att han inte ville komma i fråga för priset men av någon anledning tackade han ja/accepterade (?) att ta emot det tolv år senare.

Eyvind

Efter revolutionen kommer ni vara lagom nöjda

Romansviten då. Tidigare har jag läst Hans nådes tid. Strändernas svall orkar jag bara inte med. Säkert bra men det känns övermäktigt. Krilontrilogin hade jag tänkt men den är ju så lång. Romanen om Olof är iofs fyra romaner, men fyra korta sådana. Olof – i princip Eyvind – är 14 i den första boken (Nu var det 1914) och beger sig hemifrån ungefär samtidigt som kriget börjar. Han tar jobb som timmerflottare, jobbar 10–11-timmarsskift. (Nu för tiden har ungdomen det bra, på min tid jobbade vi minsann 12-timmarsskift och bla bla bla. Säger de äldre flottarna.) När säsongen är slut tar han upp potatis för 1,50 om dan. Hyfsat straight forward, den slutar med att en flicka i handelsboden tittar på honom, och så är hans barndom slut. I del 2, Här har du ditt liv, är han ett år äldre och sågverksarbetare. Den skiljer sig inte mycket från den första, men det sociala medvetandet börjar göra sig hört. Socialister med framtidsdrömmar ses som just drömmare – i bästa fall – eller agitatorer man helst bör göra processen kort med:

Han var ett slags socialistfördärv och sa att dä en gång skulle bli så fint vid sågverken att vem du ville, oppifrån dä högsta som bas och faktor och sågare och hövvlare och ner till spinkbärare och extrapojkar skulle gå i krage och manschett och trycka på knappar och arbeta bara fem sex timmar om dan, åre om, och mitt i sommarn sku man få en månad fri mä full betalning. Vi förstog ju alla att han sku komma på hospitale i Pite.

Arbetet är fortfarande slitsamt, fortfarande livsfarligt, och ångesten ligger som en grundton. Rastlösheten och vetskapen om att han är menad för högre ting – ”Här är det inte” – får honom att säga upp sig och söka sig vidare, utan att veta vart. Han tar sin kont och går.

Del tre (Se dig inte om!) är annorlunda. Här finns en ironi som påminner om tonen i Adrian Moles hemliga dagbok. Den påminner väldigt mycket om tonen i Adrian Moles hemliga dagbok. Självförhärligandet och den lillgamla synen på omgivningen kombinerat med en total brist på självinsikt skapar stor humor. Efter hans första sexuella upplevelse:

Han var en man, för vilken kvinnor föll. Han gick ju fram som ett par slåttermaskiner i bredd. Deras dygd upphörde bara de hörde honom komma.

Eller känslan av att veta något andra inte vet, som att revolutionen snart kommer. Då …

– Varför står du här?

Det var inte förbjudet, men polisen höll på att göra det förbjudet med sin nyfikenhet och misstänksamhet.

– Jag är på Lundgrens biograf, sade Olof.

Och det var första gången han sade det högt och slog fast det med ord.

– Jaså, sade polisen och tittade sig omkring efter andra som han kunde häkta. Han måste spänna ögonen i någon, han hade ögonspännardag. Det blev en gammal, ombyltad käring, men hon såg honom inte. Hon verkade att ha kjolarna fulla med smör, ägg och vetemjöl, men polisen ville inte känna på henne, det var kanske tullarns jobb, och han var inte här i detta ögonblick. Polisen spände blicken vidare. Det blev en agent eller i varje fall en pustande karl med flera läderväskor, som blev rädd; och då var polisen nöjd för en stund.

Efter en revolution skulle han vara lagom nöjd. Han blev nog skjuten ifall han försökte spänna ögon så där då tänkte Olof.

Han är biografvaktmästare/godisförsäljare/maskinist. Han ser den italienska filmversionen av Quo Vadis (se Sienkiewicz). Han läser The Man of Property (se Galsworthy). Apropå nobelpristagare. Han åker på turné med en man med projektor och visar actionfilmer på marknader. Han träffar och inleder ett förhållande med den 20 år äldre skjutbaneföreståndaren Olivia. Han träffar Ek som varit i Brasilien och förlorat sin familj i febern. Han lär känna skratt-Fredrik som försmäktar i en venerisk sjukdom. Han säger upp sig, men blir åter anställd. Han börjar läsa skönlitteratur och väntar på revolutionen. Ångesten släpper inte taget, den ligger där och mullrar i bakgrunden ständigt. Han känner sig inte hemma någonstans: ”Detta kan aldrig bli mitt och här vill jag ändå vara!”

I del 4 (Slutspel i ungdomen) tar han diverse påhugg: rörläggare, montör, jobbar i lokstallar. Och bildar fackföreningar, och läser. Kriget tar slut. Han blir 18 och alltmer radikaliserad. Rastlösheten finns kvar och känslan av att det måste finnas något mer än det här: ”Han försökte skratta, han satte hatten på sned och försökte vara fri och glad, där han gick, men han kände ångest.”

Sviten är bra. Den är spretig till stilen, men sammanhållen i sitt tema och den utveckling Olof går igenom delvis som en konsekvens av sina upplevelser. Språket är friskt och medvetandeflödet tangerar stundtals dagens ungdoms netspeak:

En gång gav hon mej en halv apelsin för hon trodde att jag var fattig men när jag kom hem till fosterföräldrarna sa dom att det var en förolämpning för dom var inte fattiga haha.

Det blir en Gaius (se programförklaring) men Johnson och Martinson borde förstås inte fått priset av rent formella skäl, och heller inte av litterära sådana. Michel Foucault skulle ha belönats 1974.

IMG_1468

Bästa meningen: ”Hör du Leonard, om vi skull försöka få dej på hospitale?”

Post Scriptum

Hör Mike Leigh wax lyrical about Jan Troells filmatisering från 1966, Här har du ditt liv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 17 juni, 2016 by in Sverige and tagged , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: