Litteraturpristagarna

och deras böcker

1971 Neruda – papperets störste sjöman

Nu stormar vittneslitteraturen in: Agnon och Sachs, Asturias, Solzjenitsyn och Neruda. Snart Böll. Det är nazism, kommunism och sydamerikanska militärdikaturer, den senare i det här fallet. Pablo Nerudas Canto General beskriver Sydamerikas, och i synnerhet Chiles, utveckling från indianskt regnskogsparadis via kolonialism till bananrepublik. Utgiven 1950 i två delar, skriven under en tioårsperiod från sent 1930-tal fram till 1949.

Strukturen är logisk, om än obalanserad. Del I behandlar kontinentens historia från förcolumbiansk medeltid till samlingens samtid. Kontrasterna skapar spänningen, från närmast magiska, lyriska naturskildringar: ”ormgudinna klädd i fjädrar / och förtunnad av blått gift, / förfädernas feber inympad / av mängder vingar och myror”, till det mest brutalt konkreta: ”Slaktarna ödelade öarna. / Guanahaní blev den första / i denna historia om martyrier”. Platser och personer omskrivs, vilket gör att bristen på notapparat eller förklaringar blir uppenbar för den som inte har koll på ett par hundra år av Sydamerikas historia. Vem var José Miguel Carrera? Varför hyllas Bernardo O’Higgins Riquelme? Vad hände egentligen den 28 januari på la Plaza Bulnes?

[…] ingen vet var de finns nu,

de har ingen grav, deras marterade

fingrar är spridda

bland fosterlandets rötter:

deras skjutna hjärtan:

chilenarnas leende:

de modiga från pampas:

tystnadens härförare.

Ingen vet var mördarna begravde dessa kroppar,

men de skall stiga upp ur jorden

och kräva betalt för blodet som föll

i folkets återuppståndelse.

Och vem är det som åsyftas i ”Diplomater (1948)”?

Om ni föds till imbecill i Rumänien

gör ni den imbecilles karriär,

är ni imbecill i Avignon,

är er egenskap känd

av Frankrikes gamla stenar,

av skolorna och lantgårdarnas

respektlösa barn.

Men om ni föds till imbecill i Chile

gör man er snart till Ambassadör.

Google hjälper en bit på vägen men mycket av förförståelsen saknas ändå.

Del I avslutas med ”González Videla, Chiles förrädare” – man får gå till Google som meddelar att han var Chiles president 1946–52, att han började med en radikal vänsteragenda men 1948 försköt kommunisterna ur regeringen och strax därpå förbjöd partiet och liknande sådana att ens existera. Neruda hade varit Videlas kampanjledare 1946 men blev 1948 tvungen att lämna landet och fly till Argentina. Det här sveket går igen i rader som ”Gonzáles Videla är den råtta som ruskar sin päls full med gödsel och blod över mitt land som han sålde” och är en drabbande avslutning av den första delen.

2995 - FB 1613

Namnet Neruda gick som en rysning genom mig själv

Del II inleds med ett avsnitt naturlyrik där inte mycket händer: ”O, ja, otydliga snö, / o, ja, skälvande i snöns utslagna blomma, / nordliga ögonlock, lilla frusna blixt”. Bloody daffodils. Men det är återigen kontrasten mot nästa avsnitt som gör helheten så mycket starkare än den enskilda delen när Neruda likt en Aleksijevitj återger vittnesmål från människor han intervjuat om livet under förtrycket: ”Då kom de till vår dörr, / sända av Överste Urízar, / och knuffade ut honom halvklädd / och satte honom på lastbilen som for i natten, / mot Pisagua, mot mörkret. Då / var det som om jag inte kunde andas mer”.

Men de återstående 200 sidorna. Där tar bitterheten över. Han återkommer gång på gång till Videla, han ska beskrivas som råtta i dikt på dikt samtidigt som Neruda målar upp sig själv som den store nationalpoeten: ”Gott nytt år, chilenare … till er flyger min röst, törnar den som en blind fågel mot ditt fönster och kallar på dig långt bortifrån”, som den store Poeten:

Jag färdades över de ryktbara haven,

varje ös brudståndare,

jag är papperets störste sjöman

och jag reste, reste, reste

ända till det yttersta skummet,

men din genomborrande kärlek av hav

spirade hos mig som hos ingen annan.

Och som hos ingen annan finns hos Neruda närheten till folket. Ingen förstår dem som han och ingen är älskad av dem som han. Om han får säga det själv:

Jag steg in i ett sjömanshem.

Modern väntade mig.

”Jag visste det inte förrän igår”, sade hon;

”pojken

sade till mig, och namnet Neruda

gick som en rysning genom mig.

Men jag sade; vilka bekvämligheter,

pojkar, kan vi erbjuda honom”? ”Han hör till

oss, de fattiga”, svarade han,

”han varken hånar eller föraktar

vårt fattiga liv, han lyfter upp det”.

Interfolierat med kommentarerna om Videla och Truman, som gjorde gemensam front mot kommunisterna, kommer hyllningsdikter till Stalin och Sovjetunionen (”den jord / som din sång sökte upp, och stålet / som försvarade ditt fosterland är säkra, / har växt över Stalins / och hans söners fasthet”), Mao och Kina (långt / från grymheten, leder Mao Tse Tung / din styckade poesi i striden / mot vår seger”) – i andra sammanhang besjöng han också Batista. Det känns ju sådär. Och kontrasten mot Solzjenitsyn som fått priset bara året innan kunde inte varit större.

Alla är överens om att han är en stor poet, men få kan förlika sig med hans politik. Ständigt i opposition mot militärdiktaturerna dog han tolv dagar efter Allende hade störtats, med stor sannolikhet förgiftad på order av Pinochet. En film om honom har precis haft premiär i Cannes, ”Not a biopic but a Nerudian take … on the function rather than the life of a writer”. Vad blir det då? En Gaius (se programförklaring). Den är för lång. Närmare 500 sidor är minst 200 för mycket. Ta bort gnället, spara på indignationen. Behåll socialismen, men minska lite på stalinismen. Och eget beröm luktar fortfarande illa. Vladimir Nabokov borde fått 1971 års nobelpris i litteratur.

IMG_1461

Bästa meningen: ”Och sedan kom blodet och askan.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 27 maj, 2016 by in Chile and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: