Litteraturpristagarna

och deras böcker

1970 Solzjenitsyn – intellektuell elitist

Vad är det med ryssar och deras gigantiska romaner? I den första kretsen av Alexander Solzjenitsyn klockar in på 844 sidor och det är åtminstone 300 för mycket. Den skrevs 1955–59, samtidigt som Pasternak tvingats avböja nobelpriset för Doktor Zjivago, men 1962 fick Solzjenitsyn sin En dag i Ivan Denisovitjs liv utgiven och blev högeligen uppmärksammad för densamma. S trodde att berömdheten skulle ge honom något slags frikort att ge ut också Första kretsen och hans förläggare såg heller inte något större problem – ta bara och stryk de mest besvärande delarna så ska det nog gå bra. S gjorde så, men 1964 avsattes Chrusjtjov och inte ens det tvättade manuskriptet skulle kunna publiceras under överskådlig tid. S hade emellertid sänt manuset till väst och det gavs ut i USA 1968 och i Västeuropa 1969–70. Få var medvetna om att den ursprungliga versionen var avsevärt mer regimkritisk, och S gav sig nu i kast med att återställa manuset till sitt originalskick. Detta gavs ut i Paris redan 1970 men kom av någon anledning i engelsk och svensk översättning först 2009. 2006 gjordes en rysk TV-serie på romanen med manus av S själv.

Aleksandr_Solzhenitsyn_1974

”Om ni så vill: ett auktoritärt samhälle, om ni så vill: en andlig elits makt. Plus Putin”

En gång i tiden läste jag En dag … och förfärades över den miserabla lägertillvaron. Sedan läste jag Sjalamovs Skovelmästaren och i jämförelse med den framstår tillvaron i En dag … som ett konfirmationsläger. Sjalamov själv anmärkte att: ”The camp described here was one in which you could happily have spent a lifetime. It was an improved postwar camp, nothing like the hell of Kolyma.” Cancerkliniken läste jag som tonåring och tyckte var fantastisk då, men om den håller för omläsning vill jag inte ens ta reda på. Och allt vad han skrivit sedan dess – vem har orkat ta sig igenom Augusti 14? Och hans nationalism som förkastar såväl kommunism som kapitalism och demokrati och ser både Ukraina och Vitryssland som självklara delar av nationen med centralstyrning från Kreml (gärna med Putin som landsfader), återupprättad monarki och ökad makt för den ortodoxa kyrkan? En föraning av detta hittar man mot slutet av i Första kretsen där Nerzjin och Gerasimovitj (som här ger röst åt S’s tankar) diskuterar en möjlig framtida stat, närmast platonsk till sin struktur:

Men [samhället] ska byggas av en elit och inte av en hoper åsnor. En intellektuell, teknisk elit. Och det samhälle som byggs kommer inte att bli ’demokratiskt’ eller ’socialistiskt’, det är kriterier av en helt annan art. Det som ska byggas är ett intellektuellt samhälle Och det måste bli förnuftigt […] Vi är så svältfödda på frihet att vi tror att friheten ska vara gränslös. Men friheten måste alltid ha begränsningar, annars fungerar inte samhället. Fast inte det slags begränsningar som man klämmer åt oss med. Och dessutom ska man varna folk på ett hederligt sätt och inte bedra dem. Vi uppfattar demokratin som en sol som aldrig går ned. Men vad är demokrati i verkligheten? – eftergifter åt en plump majoritet! Eftergifter åt majoriteten innebär nivellering intill medelmåttighet, nivellering på lägsta nivå, att de finaste och högsta stammarna beskärs. Att hundra eller tusen fårskallar med sina röstsedlar anger vägen för den snillrike.

Vad ska man ha istället?

Rättfärdig ojämlikhet! Ojämlikhet grundad på faktisk begåvning, både medfödd och förvärvad. Om ni så vill: ett auktoritärt samhälle, om ni så vill: en andlig elits makt. Offervilliga, alltigenom osjälviska och upplysta människors regim.

Men bortsett från allt detta, hur är romanen i sig själv?

För lång. En redaktör hade kunnat strama upp den. Långa tillbakablickande avsnitt som inte tillför mycket och inte leder någonstans. Filosofiska diskussioner som upprepas om och om igen utan någon uppenbar poäng. Det som fungerar bäst är Innokentijs utveckling som görs tydlig i samtalet med morbrodern där tänkta tankar äntligen kan uttryckas och det går upp för honom att man inte måste vara antirysk för att man inte accepterar regimen för dagen. Hans infall att ringa den amerikanska ambassaden och varna för att Sovjetunionen är på väg att få tag i amerikanska hemligheter om atombomben blir förklarlig och hans arrestering desto mer drabbande – just denna är ett av de starkaste avsnitten, beskrivningen av hur avhumaniseringen gör all protest omöjlig.

Fångarna i sjaraskan som arbetar med teknisk forskning och har det bättre än andra lägerfångar har trots sina under omständigheterna drägliga förhållanden dömts till 10, 15, 20 års fängelse för oftast obetydliga, ibland obefintliga överträdelser, och den effekt det ger på anhöriga, för vilka det är en stor skam att maken eller fästmannen är politisk fånge (om han ändå varit en vanlig kriminell!) hör också till romanens bästa delar. För att få lov att skriva brev måste fången ange närmast anhörig som registreras med personuppgifter, adress, arbetsplats m.m., vilket för dessas del innebär omedelbart avsked och social stigmatisering – följden blir att man avstår från att ange sina anhöriga, skyddar dem bäst man kan, varpå ingen kontakt heller kan äga rum. Vid eventuell förflyttning till sibiriskt fångläger kommer heller inget besked att lämnas till dem det berör, och som följaktligen lämnas i ovisshet om var maken, fadern, sonen befinner sig eller om han ens lever. Romanens styrka ligger i beskrivningen av det paranoida samhällssystemet och vad det gör med medborgarna.

Men som sagt för lång och för pratig. En Gaius (se programförklaring) och Varlam Sjalamov borde istället ha belönats för sin Skovelmästare.

IMG_1453

Bästa meningen: ”Om så bara för ett ögonblick vill man känna att någon föredrar en framför alla andra och att man fortfarande är finast och bäst.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 20 maj, 2016 by in Sovjetunionen and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: