Litteraturpristagarna

och deras böcker

1968 Kawabata – mostly harmless

Störst påverkan på den japanska litteraturen under 1920-30-talen hade marxismen och socialismen. Två tidskrifter (Såningsmannen och Den litterära fronten) samlade radikala författare som pga myndighetstryck bildade ett eget författarförbund. Under en period dominerade de litteraturen men möttes av repressalier just för sitt angrepp på det bestående; flertalet fängslades, torterades och dödades. Yasunari Kawabata var inte en av dessa, men gjorde tillsammans med några meningsfränder ett annat slags uppror, både mot den japanska traditionen och mot den västerländska realismen. Dessa ”neosensualister” sökte ett nytt uttryckssätt, ett som förmådde att ta tillvara den andliga dimensionen av tillvaron. I detta var de influerade av expressionisterna och futuristerna – Joyce’s stream of consciousness var viktig liksom Maeterlincks och Strindbergs ockultism. Mot slutet av sitt författarskap rörde sig Kawabata huvudsakligen kring den moderna japanens andliga tomhet.

Kyoto från 1962 hör till denna senare epok och är väl varken ett av hans mest kända eller bästa verk, vilket han själv var snar att erkänna (även om baksidestexten benämner den ”hans kanske bästa roman hittills”. Mja) men den var  väldigt populär när det begav sig: ursprungligen publicerad som följetong omarbetades den till roman och dramatiserades samt filmatiserades inom kort. Bilderböcker gavs ut med fotografier från de miljöer som beskrivs i boken. Det är hursomhelst en atypisk Kawabataroman, och han påpekar själv i ett företal att det är hans egendomligaste bok, förklarar att den tillkommit under en sjukdomsperiod och ber om ursäkt för ”förvirringen i stil” och ”bristen på harmoni”. Jag skulle vilja se en Ranelid eller en Guillou be om ursäkt för liknande brister i sina verk.

Yasunari_Kawabata_1938

Nu blev det sådär andligt tomt igen

I centrum står ett hittebarn i 20-årsåldern, Chiëko,  som uppfostrats i en köpmannafamilj av tyghandlare i kejsarstaden Kyoto. Fadern låter sig influeras av västerländska konstnärer, bl.a. Klee och Chagall, och personifierar denna andligt vilsna japan som inte känner sig hemma i den moderna tiden samtidigt som han inte kan förlika sig med de gamla traditionerna. Enligt en av dessa traditioner är det en skam att vara ett bortlämnat barn, och för att komplicera saken upptäcker Chiëko att hon har en tvillingsyster – vilket också är en skam. Detta hade kunnat dramatiseras förstås, saker hade kunnat ställas på sin spets, men det är inte Kawabatas metod. Han följer inga för oss bekanta berättarregler. Händelser dyker upp och försvinner. Influerad av buddismen är livet och romanen något som pågår utan tydlig början eller slut: episoder materialiseras, pågår, lämnas oavslutade … hela romanen avslutas utan något egentligt avslut. Något har hänt, något kommer att hända efter detta, men det ligger utanför denna boks pärmar. Här saknas egentliga konflikter. Några pinsamheter möjligtvis, men det beror på point of view – tvillingsystern Naëko verkar uppfatta i princip vad som helst som en potentiell pinsamhet – och i grunden är alla i stort sett okej med allt. Kanske ska det också förstås buddistiskt, ett upplösande i ingenting. Det som händer i boken är på det stora hela oviktigt. Så lämnar den heller inget bestående intryck.

Några synpunkter dock: Den utspelas i nutid, vilket är trevligt. Man kan få för mycket av medeltid och samurajer (Kurosawa) och det märks att något slags mentalt skifte har ägt rum ett decennium efter andra världskriget. Man kan inte längre uppfatta sig som en gudabenådad stormakt, särskilt inte som butiken översvämmas av amerikanska damer på jakt efter billiga radioapparater av märket Sony, ”Antagligen kommissionsvaror i kraft av myndigheternas rekommendationer: ’Främmande valuta till landet”’.

Författaren har en förkärlek för att förklara sådant som borde vara bekant för en japan:”Takichiro satt tillsammans med sin gäst i bortre besöksrummet och drack risvin. Det vill säga att han drack med gästen för sällskaps skull.” Han verkar inte ha riktat sig till en internationell marknad så vad är egentligen poängen? ”Takichiro köpte ett par slipsar och en plånbok som kallades ’Kikumomi’. Ingetdera var traditionella Tatsumuraprodukter. Kikumomi är en på tyg utförd efterapning av målaren Koetsus pappersmönster som i ganska sen tid tillverkades i stadsdelen Takagamine.” Ingen företeelse eller artefakt är för obetydlig för att få en encyklopedisk fotnot instoppad i texten.

Och slutligen något som i alla fall är universellt – det var bättre förr: ”När tåget förr gick genom de gamla smala gatorna i Kyoto, hände det väl någon gång att något hus blev skadat, men då var det stil över processionen och åskådarna räckte fram risklimpar ur övre våningen på husen. Nu strödde man bara ut dem.” Jämför bara med Tom Brown’s School Days: skriven 1857 utspelar den sig runt 1830 och författaren gör en stor sak av hur ynkliga dagens marknader är. Tänk för en 40-50 år sedan, då visste man hur en marknad skulle bedrivas. Då fanns det riktiga hästhandlare. Då slogs man ordentligt. Då söps det som det skulle supas. Men idag …

Ett förgängligt verk men ett trevligt sådant. En Nietzsche (se programförklaring) och Simone de Beauvoir borde ha fått 1968 års nobelpris.

IMG_1448

Bästa meningen: ”’Nu måste man äta sköldpadda’, fortsatte Ryusuke.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 6 maj, 2016 by in Japan and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: