Litteraturpristagarna

och deras böcker

1967 Asturias – modernisten, surrealisten, den magiske realisten

Det går fortfarande, 1967, att hitta nobelpristagare man aldrig hört talas om och som är riktiga guldkorn. Miguel Angel Asturias från Guatemala publicerade sin första roman, Presidenten (eller El Señor Presidente) 1946 to great acclaim. Den skrevs redan på 20-talet men kunde inte publiceras av politiska skäl: den beskriver en latinamerikansk diktatur och är, utan att det är direkt uttalat, baserad på Guatemalas Manuel Estrada Cabreras styre mellan 1898 och 1920. 1946 kom den ut i Mexico och blev föregångaren till 1960-talets latinamerikanska romanvåg och en av de första att använda sig av (en åtminstone rudimentär form av) magisk realism.

Den beskriver hur det är att leva i en diktatur, under en tyrann: krypandet, angiveriet, rädslan; ett land styrt av en jättebebis som fängslar och torterar sina meningsmotståndare och som har en väl utvecklad underrättelsetjänst till sitt förfogande: ett förfluget ord på krogen och redan inatt knackar hemliga polisen på dörren.

Asturiasisrael

 El Señor Autor

Asturias skrev den som student i Paris där han influerades av surrealisterna, och avslutade den efter att han återvänt till Guatemala. Vid den tidpunkten hade Cabrera ställts inför krigsrätt och Asturias fanns på plats under rättegången som sekreterare:

”I saw him almost every day in the prison. And I found that there’s no doubt that men like that have a special power over people. To the extent that while he was a prisoner people would say: ‘No, that can’t be Estrada Cabrera. The real Estrada Cabrera escaped. This is some poor old man that they’ve locked up in here.'”

Presidenten i romanen beskrivs huvudsakligen genom andras uppfattning om honom och de följder hans styre får. Han förblir en mytisk figur samtidigt som han är förvånansvärt tillgänglig: byborna väntar vid entrén till palatset för att ansöka om audiens; inget spörsmål är för litet för att be el presidente om hjälp.

Manuel_Estrada_Cabrera

 El Señor Presidente

Surrealismen, den magiska realismen, interfolieras – som den väl ska – med realistiska episoder men den kan alltid förklaras i en realistisk kontext, mer än hos en Marquez:

Ibland kunde en gammal vän träda ut ur husets fotografialbum och ställa sig vid fönstret för att prata med generalen. Camila tittade på honom dold bakom gardinen. Det var han som på porträttet såg ut som en erövrare, ung och slank med svarta ögonbryn, eleganta svartrutiga byxor […] Det hade varit förståndigt av er, min herre, om ni hade förblivit den ni är på porträttet.

Det tydliggörs att utträdandet ska förstås metaforiskt. Eller så förklaras en drömlik scen med att det var just en dröm:

Karlarna i röda byxor leker med sina huvuden. Bravo, Bravo! En gång till! Om igen! Se vad de är duktiga … De där i röda byxor lyder inte befälet, de lyder folkets röst, de börjar leka med sina huvuden igen, i tretakt … Ett: de tar av sig huvudet … Två: de kastar upp det i luften och låter stjärnorna kamma det åt sig … Tre: de tar emot det i händerna och sätter det på sig igen.

Men bildspråket är genomgående suggestivt:

Ett järnvägståg av skrik skramlade genom salen … Under de tunga hjulen, bland kolvar och kugghjul, vred sig en berusad kvinna, mjuk, len, med en färg som kli, och tryckte händerna mot sina ljumskar medan gråten sköljde bort sminket från hennes kinder och läppar.

Det är en oförtjänt bortglömd roman (i Sverige åtminstone, där 100 år av ensamhet är ett household name) som inte har getts ut på svenska sedan 1967. Om nobelpriset inte nödvändigtvis är a kiss of death för författaren, så verkar det stämma rätt väl in på den svenska bokutgivningen. Efter priset tenderar somliga författare försvinna från kartan: inga fler översättningar, inga fler utgåvor. Sedan 1985 har inget av Asturias givits ut på svenskt förlag förutom enstaka berättelser i antologier.

Det blir en Gaius (se programförklaring) men E M Forster borde ha fått 1967 års nobelpris i litteratur.

IMG_1391

Bästa meningen: ”I ett hus finns det så många föremål som är osams med sin ägare.”

Post scriptum

På sidan 77 hittar man plötsligt föregångaren till Göran Palms jaha-dikt om havet:

När hon såg havet för första gången bubblade ord av förvåning upp över läpparna, men när hennes farbröder frågade vad hon tyckte om detta skådespel svarade hon med viktig mig:

– Jag visste allt det här förut, jag har sett det på fotografierna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 29 april, 2016 by in Guatemala and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: