Litteraturpristagarna

och deras böcker

1966 Agnon – men …

Samuel (eller Shmuel, eller Shai, eller S. Y.) Agnon har kallats den hebreiska litteraturens fader. Han åtnjuter ett högt anseende, särskilt i Israel och USA, mottagare av ett flertal litterära priser – inte minst Israels första och hittills enda nobelpristagare i litteratur – tillika föremål för åtskilliga litterära studier. Men den här samlingen ger ingen rimlig förklaring till varför.

Agnon

Mjaha

Agnon är en av de författare som översatts sporadiskt till svenska fram till nobelpriset, och sedan inte alls. Inte förrän en idealist 45 år senare får för sig att ge ut en samling noveller under titeln Evig fred, av vilka två dessutom redan finns på svenska sedan tidigare, på eget förlag. Denne behärskar inte hebreiskan som novellerna ursprungligen är skrivna på, utan översätter dem från danskan. Layouten ser ut att vara gjord i Windows 95 och omslaget är en kulspetsteckning av sämre kvalitet med bilder som inte har någon relevans för innehållet. Obefintlig korrekturläsning lämnar utrymme för interpunktionshorrörer som ”Behövde han klia sig i huvudet, tog han av huvudbonaden behövde han inte – behöll han den på.”

Det är förmodligen orättvist att bedöma en författare efter en undermålig utgåva, men det här är inte bra alls. Uppenbart (läs överdrivet) symboliska historier avslutas med en veklagan: ”När man frågar honom var klädnaden är, vad svarar han då? Vad säger han då?” eller en sarkastisk moralkaka: ”Men nu har vi icke tid med ord, ty plikt och ansvar kallar till kamp mot fienden.” En längre novell om en läkare som gifter sig mynnar ut i en skilsmässa med läkaren som, efter att ha utsatt hustrun för ett par år av psykisk tortyr, plågas av självömkan: ”Men i mitt hjärta, min vän, lever hennes läppars leende och ögonens svartblå färg som första gången jag såg henne.” Berättelsen i övrigt är fri från romantisk ironi eller någon som helst distans.

Jag kan inte hitta någon poäng med historierna. De är antingen övertydliga parabler eller krasst realistiska utan någon riktning eller ställningstagande. Och så kan man förstås skriva, det visar ju inte minst Kafka och en rad andra centraleuropeiska författare under första halvan av 1900-talet, men det här är så platt. Det påminner om de noveller Stefan Einhorn publicerade i samlingen Medmänniskor (interfolierade med kåserier som sedan skulle förklara berättelserna och sätta in dem i ett sammanhang …). Konstruerade, utan liv, döda på pappret – vilket D H Lawrence förklarade är vad som händer när författaren inte sticker ned händerna i skiten och ser vad man får upp, utan istället alltför noga planerar händelseförloppet, tillika utgången – efterlämnande ett Jaha.

Agnon delade priset med Nelly Sachs. En delning kan ses som en devalvering av priset, eller som ett erkännande av två likvärdiga pristagare där ett pris till den ena skulle uppfattas som en skymf mot den andra, eller som ett logiskt val då det finns en uppenbar koppling mellan de bägge. Kopplingen här är bakgrunden i det judiska – det judiska folket nämns i Agnons motivering, i motiveringen till Sachs hänvisas till Israels öde – och det är väl så delningen ska förstås. Men bra är det inte. En Ahnlund (se programförklaring) och Djuna Barnes borde ha fått 1966 års nobelpris. Odelat.

IMG_1440
Bästa meningen: ”Men varje fattig har sitt eget öde.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 15 april, 2016 by in Israel and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: