Litteraturpristagarna

och deras böcker

1965 Sjolochov – Will the real Michail Sjolochov please stand up

Fy satan vilket kraftprov. Stilla flyter Don, fem delar, 1732 sidor. Why? Kan man fråga sig. Manuskriptet kom in till förlaget 1927 av den blott 22-årige Michail Sjolochov. Det ansågs vara för långt (med rätta), innehålla lite för mycket kosacker (tja …) och lite för lite politik. Serafimovitj gav en second opinion och det trycktes för utgivning kommande år. Ursprungligen fyra delar – fem i sin svenska översättning – men del tre stötte på patrull. Del ett hade behandlat Donkosackernas liv innan och under första världskriget, del två rörde revolutionen, men del tre – om inbördeskriget – var genast känsligare; inte minst pga kosackernas vacklande inställning till de röda. Huvudpersonen Meljechov själv är en av litteraturens största vindflöjlar – än röd, än vit, och så lite röd igen, och så definitivt inte röd, sedan opolitisk. Ska vi ha självstyre kanske? Eller inte. Bestäm du. Gorkij fick ingripa innan volymen kom till trycket. Del fyra kom ut först 1940 och handlar om inbördeskrigets dödsryckningar och svårigheten att nå samförstånd, att komma över gamla oförrätter och krigsbrott. Byar raderas ut gång på gång, än av den ena parten än av den andra. Grannar och vänner finner sig på olika sidor och mördar varandras familjemedlemmar. Hur når man försoning efter det? Romanen fick hursomhelst ett översvallande mottagande och Sjolochov tilldelades Stalinpriset och blev en av regimens mest upphöjda författare. Detta fick vissa konsekvenser när priset annonserades.

I Sovjet var man förstås överlycklig och Ryska författarföreningens ordförande lät meddela:

Detta är en rehabilitering av själva Nobelpriset som ett objektivt och rimligt erkännande av en reell begåvning … Stilla flyter Don fortsätter den stora ryska litterära traditionen från Pusjkin och Leo Tolstoj. För oss den socialistiska realismens företrädare är prisutdelningen en triumf.

Sholokhov-1938

Sätt er nu pojkar så super vi

Bland andra Solzjenitsyn vädrade några år senare sitt missnöje och undrade hur man kunde komma på något så infamt som att belöna detta språkrör, denna proselyt. Karl Ragnar Gierow försökte något bestört förklara att det var inte Sjolochov som fått priset, det var författaren till Stilla flyter Don. Ta det inte så personligt… Något ironisk kommentar kan tyckas, då det ända sedan 20-talet ryktats att Sjolochov inte är verkets egentliga författare. Av hans övriga produktion når heller inget annat upp till det verkets nivå, men the jury is still out. Det har också påpekats att påtryckningar utövades på akademien att tilldela Sjolochov priset och själve Chrusjtjov lär vid något tillfälle ha tagit åt sig äran för medaljen, något Kjell Espmark med emfas avfärdar i De litterära nobelprisen. Lyssna för övrigt gärna på Kulturreportagets De ryskspråkiga Nobelprisen i litteratur där Sjolochov avhandlas ca 23 minuter in.

Är den då så opolitisk som den sägs vara? Sjolochov tar, åtminstone i verkets första hälft, inte tydlig ställning. Kosackerna står i centrum, de är hela berättelsens nav, men de vacklar som sagt. Ska vi gå till de röda? De vita? Bilda oss en självständig enklav? De är i grunden enkla människor och framställs, aningen nedlåtande, som ett folk i behov av en stark ledare. Vem som helst egentligen, bara han är stark. Eller trevlig, som Pavel Kudinov som ”var klen till karaktären och [inte passade] just att styra ett upproriskt område i denna stormiga tid, men kosackerna gillade honom för att han var så enkel, chosfri och trevlig att umgås med.”

Animositeten mot de vita blir tydligare ju längre berättelsen framskrider. När de röda drivits tillbaka tillfångatas en officer, Lichatjov. Han framställs som hård, på ett positivt sätt, obeveklig, och han ber om att få bli arkebuserad. Som man gör. Men han får inte sin önskan beviljad: ”Vi är inte som ni – här arkebuseras ingen.” Så de tar istället ut honom i skogen:

Vid grusåsen sju verst från Vesjensk slog konvojmännen ihjäl honom. Innan han dog, stack de ut hans ögon, högg av händer, öron, näsa, slog jack härs och tvärs i hans ansikte. De drog ner byxorna och skändade honom, vanställde den stora, manligt vackra kroppen. Och medan blodet strömmade fram, satte en av männen foten på hans skälvande bröst och skilde med ett hugg huvudet från kroppen.

Var sympatierna ligger börjar klarna. De rödas brutalitet och förbrytelser redovisas förvisso också, men så kommer ett inpass som:

Och för att riktigt visa vilken käck och duktig kosack han var, lyfte han geväret och sköt ner en som levat på Donjorden och nu på samma jord lät sitt liv för sovjetmakten, för kommunismen, för att det aldrig mer skulle bli krig här i världen.

Skillnaden är att grymheterna från kommunisternas sida begås av några bad apples medan råheten hos de vita beskrivs som systematisk. Mer än en gång påpekas att de röda lämnar byborna ifred medan de vita, och inte minst kosackerna, mer än gärna skövlar, plundrar och våldtar. Det hela slutar ändå med Meljechovs återvändande till gården och det lilla som återstår av familjen. Kriget saknar mening – finns det ett högre syfte går det hursomhelst kosacken förbi.

Två bestående intryck. Sällan har jag läst en bok där det sups så kopiöst: ”Sätt er nu pojkar, så super vi.” Och vi snackar brännvin här. Inget tillfälle är för obetydligt för att ta fram flaskan. Sedan är det ett evigt slaktande. Av människor. Huvuden och lemmar huggs av, kroppar klyvs mitt itu. ”Och som vi for fram och tog livet av folk” kan man alltid skrocka, som åt ett dråpligt minne. Goyas ”Krigets fasor” är väl vad det närmast påminner om. Vilket osökt leder tillbaka till napoleonkrigen och Tolstoj. Den har ju jämförts med Krig och fred förstås, och det är väl en rimlig jämförelse även om Don är längre och inte lika bra. Den når heller inte upp till Doktor Zjivagos nivå. Men den är bra, även om jag höll på att krokna en bit in i del tre – ungefär som när man plågar sig igenom säsong tre av Mad Men med vetskapen om att det blir bättre, om man bara orkar hålla ut … Den får en Gaius trots allt (se programförklaring) men Witold Gombrowicz borde ha fått 1965 års nobelpris.

IMG_1378

Bästa meningen: ”Högt över stäppen låg Vintergatan likt ett kostbart, silversmitt kosackbälte över den mörka himlen.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 8 april, 2016 by in Sovjetunionen and tagged , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: