Litteraturpristagarna

och deras böcker

1964 Sartre – en liten äckelnjutning

Jean-Paul Sartre är per definition den coolaste nobelpristagaren i så måtto att han tackade nej till priset – det enda som är coolare än att få ett nobelpris är ju som bekant att tacka nej till det, i analogi med Beavis & Buttheads konstaterande att ”the only thing cooler than a band that gets a lot of chicks is a band that scares chicks” (okej, analogin är inte perfekt) – men skulle förstås sabba det hela genom att tio år senare fråga om han inte kunde få pengarna i alla fall. Det kunde han inte.

En av två nobelprisbelönade franska existentialister som kombinerat skönlitteratur med filosofiskt essäskrivande, men de borde varit tre: de Beauvoir håller minst lika hög nivå som både Sartre och Camus. Och som dem låter Sartre litteraturen genomsyras av filosofin – och precis som dem är han bättre som romanförfattare än som essäist. Men först en genomgång av existentialismen i Sartres tappning.

Jean-Paul_Sartre_FP

Nu blev det sådär äckligt igen

1943 publicerar han Varat och intet. Varat motsvarar hos Sartre ”det utsträckta tinget” och Intet motsvarar ”det tänkande tinget” – påminnande om Descartes dualistiska uppdelning i kroppen och själen. Varat är materian, den fysiska världen som saknar förnuft och mening. Intet är medvetandet, moralen, det icke-materiella. Varat är det som ”är” (vara-i-sig) medan intet är det som ”inte är” (vara-för-sig), ett slags negativ egenskap, ett ”hål” i själva varat.  Vår lott som människor är att vi har både detta vara och detta inte, vi har både kropp och förnuft, vilket är det som skapar problem för oss. Varat kan vi inte påverka, det är vad det är. Den fysiska världen finns där, våra kroppar har vi. Intet däremot är aldrig förutbestämt, vi bestämmer själva vad det ska vara, det avgörs av våra personliga val. Existensen kommer alltid före essensen: jag existerar som fysisk varelse men att jag existerar är helt slumpmässigt och det finns inget syfte eller mening bakom detta. Hur jag är som människa beror på hur jag väljer att vara (eller hur andra väljer att jag ska vara), det finns alltså inget typiskt mänskligt annat än det vi själva har hittat på. Simone de Beauvoir säger som bekant att man föds inte till kvinna, man blir det.

”Intet” är ju något vi själva formulerar. Det innebär också att moralen är något vi själva väljer. Det finns ingen Gud, så det finns heller inga religiösa påbud som vi måste följa. Vi är fria att välja hur vi vill leva våra liv. Men med denna frihet kommer ångest eftersom jag inte kan skylla på någon annan. Inte på Gud, inte på samhället, inte på mina föräldrar. Jag är fri att välja själv, men då ligger också hela ansvaret för mina val på mig och världen som den ser ut idag är resultatet av våra samlade val, fram till idag. Och vi kan inte skylla på någon annan än oss själva. Eftersom denna frihet ger oss ångest försöker vi fly från den. Vi försöker undvika att välja, vi försöker låta bli att fatta beslut, vi accepterar vår lott här i livet, men denna passivitet, denna ”onda tro”, att låta livet ”hända sig” är också ett val: om man inte väljer har man valt att inte välja.

Äcklet från 1938 är Sartres första roman och på sätt och vis ett ungdomsverk – han var runt 30 när han skrev den – och den föregår den filosofi han skulle komma att formulera runt andra världskriget. Föregår, men är samtidigt en manifestation av. Nu är det inte huvudpersonen Roquentin som är romanens äckel utan den känsla han erfar när han betraktar tillvaron, och i synnerhet existensen. I fenomenologisk anda, där varje företeelse kan göras till föremål till filosofiskt studium, ägnas allt lika stort eller lika litet värde. Roquentin skriver dagbok och radar upp händelserna, i sig obetydliga och utbytbara med varandra eller med några andra, men tillsammans bildar de det vi kallar ett liv. En historia blir en historia genom att sättas i ett sammanhang. Tagna var för sig är händelserna endast ovidkommande incidenter som inte betyder något för personen just då. Vi betraktar vårt liv från slutet, och en berättelse blir det bara i efterhand.

Inför allt detta känner han äckel vilket leder till ångest. Han försöker fly från tillvaron men upptäcker förstås att det inte är möjligt. Även icke-val är val och även icke-handlingar är handlingar, och varje handling innebär att man satt någonting nytt i verket: skapat mer existens, och således ännu mer att känna äckel inför. Och ändå, tvånget att välja finns där, alltid:

När jag står framför Gillet-passagen vet jag inte längre vad jag skall ta mig till. Är jag inte väntad vid andra ändan av passagen? Men på Place Ducoton, vid slutet av Rue Tournebride finns det också någonting som kräver min närvaro för att kunna komma till världen. Jag är full av ångest: minsta rörelse uppfordrar mig till någonting. Jag kan inte gissa mig till vad det är som krävs av mig. Men jag måste i alla fall välja: jag offrar Gillet-passagen, jag kommer aldrig att få veta vad den hade i beredskap för mig.

Att kasta av sig allt, att, mer eller mindre ofrivilligt, bryta med en före detta kärlek och ge historieskrivandet på båten skapar förvisso något slags frihet – från tvånget att umgås, från tvånget att arbeta – men det ger heller ingen lättnad:

Monsieur Rollebon är död: Anny kom tillbaka endast för att beröva mig allt återstående hopp. Jag är ensam på denna vita gata kantad av trädgårdar. Ensam och fri. Men denna frihet är rätt lik döden.

Lösningen kommer i form av en melodi, en jazzmelodi, Some of these days, spelad på vevgrammfon på ett kafé. Den ger honom föresatsen att skriva en bok – inte den historiska betraktelse över Rollebon som han ägnat romanens tidigare del åt att försöka färdigställa: ett fåfängt verk som bara hade inneburit, om det lyckats, att återuppväcka denne till livet – utan något som står utanför existensen och samtidigt kommer människor att skämmas över sin existens. Något som tränger bakom det som är, precis som melodin finns i bakgrunden, bakom den repiga skivan, bakom sångerskan. Det ger honom ett slags glädje, en aning om att han kan finna ett berättigande i sin existens. Denna bok skulle rättfärdiga hans tillvaro, få honom att ”acceptera mig själv – i förfluten tid, men bara i förfluten”. Det vi gör nu påverkar inte bara framtiden utan också det som skett tidigare. Det slutar med en flykt, men till något snarare än bort från något. I detta, och i boken som helhet, syns influenserna från Hamsuns Svält.

Det är en stor roman och en stor romanförfattare. En Epstein således (se programförklaring). Det var helt rätt att ge Sartre Nobelpriset, och det var helt rätt av honom att tacka nej till det. Mer sånt.

IMG_1372

Bästa meningen: Äcklet är full av one-liners och det är helt omöjligt att bara välja en. Här är tre av de bästa:

”Ännu är det ingenting märkvärdigt, det är en liten Äckelnjutning.”

”Värdinnan var där, jag var tvungen att ligga med henne, men det var bara av artighet.”

”Den vaxbleka hyn och den rättänkande mustaschen hade varit tillräckliga för att framkalla tanken på en nära förestående död.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 1 april, 2016 by in Frankrike and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: