Litteraturpristagarna

och deras böcker

1961 Andric – mer eller mindre bortglömd

Vad ska man säga om Ivo Andric? Det första, och sista, jugoslaviska priset. Född i Bosnien (eller snarare Österrike-Ungern) och död i Serbien, mest känd för Bron över Drina – där bron själv är protagonisten och den som för ordet – och kanske också för Konsulerna; bägge grundade i bosnisk historia. Dessa två, tillsammans med Helvetets förgård, verkar vara de enda av hans romaner som är översatta till svenska (några novellsamlingar finns också) och det är den senare jag har läst. Dessvärre, då det är en av de minst intressanta verk jag har läst hittills, men mer om detta strax. Så gott som allt som finns på svenska av Andric översattes och gavs ut på 50–60-talen; det ryktades 2011 att Kusturica skulle filmatisera Bron över Drina men det verkar inte ha skett; det finns en hel del jugoslaviska TV-filmer baserade på hans historier, men ingen mer internationell produktion.

Född 1892 gick han i skolan i Sarajevo och var medlem i allehanda nationella ungdomsorganisationer och arresterades 1914 efter att Franz Ferdinand mördats och första världskriget inletts. Här snackar vi historiens vingslag. Han frigavs efter ett par år och fortsatte sina studier vilka så småningom ledde fram till en avhandling och en diplomattjänst. 1939 blev han Jugoslaviens ambassadör i Tyskland – återigen, historiens vingslag. 1941 lämnade han Tyskland för Belgrad och ägnade kriget åt att skriva romaner. Efter kriget var han bland åtskilliga andra uppdrag ordförande för Jugoslaviens författarförening och karriären kulminerade så småningom i nobelpriset.

iandric001p1

I am Drina

Men Helvetets förgård, då. En gammal munk har dött och när hans klostercell rensas ut minns klosterbröderna berättelserna han brukade berätta, speciellt om den tid han satt i ett turkiskt fångläger, ett ställe han hamnade i utan egen förskyllan. Men det romanen kretsar kring är en berättelse han själv fick höra, om en turkisk överklassyngling, Djamil, som har något slags mentalt sammanbrott och inbillar sig att han är sultansonen Djem.

Temat verkar vara statsförtryck, hur historien upprepar sig vilket illustreras genom att två likartade öden drabbar både Djamil och Djem trots århundradena som skiljer dem åt. Konstruktionen påminner om ryska dockor med berättelser inne i berättelser, och det blir aldrig riktigt klart vem som för ordet vid varje enskilt tillfälle: Djem? Djamil? Fången Chaim? Munken Petar? Munkarna som städar ur hans cell? Andric själv? Det kan väl vara ett sätt att skydda sig från makten, att lägga ut dimridåer, att gömma sig bakom lager av berättare. Makten representeras för övrigt av fångvaktaren Karadjos – fruktad av alla, allsmäktig och godtycklig i sitt yrkesutövande väljer han självsvåldigt vem som ska friges och vem som ska fortsätta pinas. Men bakom honom står förstås ännu starkare makter, osynliga för fångarna. En symbol så god som någon.

Allt detta är ju nog så fascinerande, så det är synd att romanen är så tråkig. Jag vet inte vad mer jag ska säga. En Nietzsche (se programförklaring) och Franz Fanon borde ha fått 1961 års nobelpris.

IMG_1367

Bästa meningen: ”Som alltid, i varje olycka, var de första dagarna i Helvetets förgård de värsta och svåraste.”

Post scriptum

Den som ändå vill fördjupa sig i romanen kan läsa Mary P Cootes ”Narrative and Structure in Ivo Andric’s Devil’s Yard”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 11 mars, 2016 by in Jugoslavien and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: