Litteraturpristagarna

och deras böcker

1960 Perse – god trea

Ingen som nämner Saint-John Perse (pseudonym för Alexis Saint-Léger Léger) undviker att påpeka att det är ett av 1900-talets stora författarskap. Till exempel höjs han till skyarna av Anne-Lise Amadou i Litteraturens världshistoria, som ändå inte tvekar att kalla honom för en högstämd och patetisk diktare. Och det ska förmodligen tolkas som beröm. Detta kan förvåna en smula då det är ett namn man aldrig tidigare har hört (jag generaliserar här). Men som tidigare nämnts (se Quasimodo): när lyriska konventioner går ur modet går de verkligen ur modet. Och Perse är den siste i en tradition franska symbolister som sträcker sig från Baudelaire via Verlaine och Rimbaud över Claudel och Valéry, de två sistnämnda hann själva aldrig få priset. Likt Rimbaud lämnade han poesin i unga år för att gå in i statlig tjänst, men till skillnad från densamme tog han upp värvet igen med förnyad kraft efter att ha gått i pension. Perse känns mer som en god trea och ett mea culpa från akademien som försökte gottgöra en tidigare generations oförätter, den generation som snarast såg modernismen som en fluga. Och när Eliot hade belönats kunde även en obegriplig poet som Perse få en utmärkelse.

Saint-John_Perse_1960

Patetisk? Casse-toi!

För han är verkligen inte lätt. Hade jag varit i 20-årsåldern hade jag förmodligen älskat det här just för att det är konstigt: ”Ungmör blevo oss givna som i sina brudarmar upplöste fler hydror än vår flykt.” Vid en första anblick påminner det om Bruno K Öijer innan han började skriva begripligt eller den självutnämnde chockpoeten Iodine Jupiter. Nu är känslan mer att jag är too old for this shit. Men där en Jupiter är konstig för sakens egen skull, och också mest lockar tonåringar (eller lockade, någon gång runt -95) har Perse någonting att säga. Han är förvisso snårig och reservationerna mot honom brukar vara just att det är lätt att krokna bland metaforerna och att man inte orkar ta sig igenom eländet. Men så bränner det till, som när i samlingen ”Landsflykt” (Exil) han beskriver en situation som äger rum just nu, i Europa:

Främling på alla världens stränder, utan forum eller vittne, så lyft till Solnedgångsrikets öra en snäcka utan minne:

Till nöds tolererade gäst i våra städers utkanter, du skall ej stiga över tröskeln till Lloyds, där ditt ord saknar gångbarhet och ditt guld lödighet …

”Jag skall bosätta mig i mitt namn”, löd ditt svar till hamnens frågeformulär. Och vid växlarnas bord är allt du har att komma med tvivelaktigt,

likt dessa stora järnmynt uppgrävda av blixten.

Eller ”Vindar” (Vents) som gavs ut 1946 och där kriget ligger som en bordunton:

Bekransa dig, ungdom, med vassare löv!

Vinden bultar på din port som en Kvartermästare,

på den port där järnhandsken klang.

Och du mildhet, som snart skall dö, begrav ditt ansikte i din toga

och i våra händer jordiska doft …

När Besvärjaren sålunda, på vägar och gator, beger sig till sin

tids människor i gemene mans dräkt,

och han har avsagt sig alla offentliga uppdrag,

en fri man som rår sig själv, leende och vänligt stämd,

värnar himlen för honom sitt avstånd och sin syn på skeendet.

Och en vacker dag, kanske en morgon som denna,

då himlen i väster är en avbild av stigande, stora vatten,

tar han råd av detta nya uppviglande vid vindens bädd.

Och än en gång är rådet styrka och våld.

Sen finns passagen ”Såsom käril äro skeppen” ur samlingen ”Sjömärken” (Amers) där växelsången mellan en man och en kvinna är så outhärdligt tråkig att man zonar ut hela tiden. Men så dyker helt plötsligt indianknarket Yaghe upp, det som William Burroughs gav sig ut på jakt efter 1953 och redogjorde för i en brevväxling med Allen Ginsberg, och så blir man på gott humör igen: ”Yaghe, den fattiges lian, som uppväcker det annorlunda i tingen – eller den växt som kallas Pi-lu”

Men är det bra? Ja. Och nej. Det var säkert oändligt mycket bättre på 40-talet än idag och jag sträcker mig inte längre än till en Nietzsche (se programförklaring). Dorothy Parker skulle ha fått 1960 års nobelpris.

IMG_1363

Bästa meningen: ”Våra jungfrur skola gnägga som ston vid Sofistens portar.”

Post scriptum

Ett särskilt omnämnande måste Erik Lindegren få, som genomgått kraftprovet att översätta texterna, och vars efterord är värt att läsa för prosan allena:

”Vid penetrerandet av den intrikata texten har jag haft värdefull hjälp av Fru Malou Höjer och hennes medfött fina franska öra.” Endast Lindegren.

Annonser

One comment on “1960 Perse – god trea

  1. Johannes
    5 mars, 2016

    Hmm. Har en känsla av att en samtida svensk översättning skulle kunna göra Perse minst ett par snäpp mer läslig. Den gode Lindegren i all ära, men han tenderar att kännas en smula … ja, Lindegrensk, även i många av sina översättningar.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 4 mars, 2016 by in Frankrike and tagged , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: