Litteraturpristagarna

och deras böcker

1955 Laxness –Isländsk finanskris

Halldór K. Laxness, Islands enda nobelpristagare, föräras inte ens ett omnämnande i Litteraturens världshistoria. Född 1902, död så sent som -98, omvänd till katolicismen vilken han sedan övergav för socialismen efter en vistelse i USA och vänskapen med Upton Sinclair. Detta blir tydligt inte minst i det verk han väl mest är känd för, Salka Valka. Han fick priset för sin ”målande epik, som förnyat den stora isländska berättarkonsten”. Han själv menade snarare att han skrev i opposition mot sagastilen: ”De där gamla isländska gubbarna lägger största vikten just vid det som nutida författare lägger minsta vikten vid – nämligen att dra upp konturer. De är helt upptagna av att samla några dödtråkiga fakta, som inte angår någon. Beskrivningar på företeelsernas inre är så sällsynta hos dem, att de gör samma intryck på en, om man stöter på dem, som en oas på en person som färdas i en öken. Språket hos denne Snorre är förmodligen inte så dumt i sin art och god isländska.”

Halldór_Kiljan_Laxness_1955

Who’re you calling sagaförfattare?

Salka Valka från 1931–32 är en av hans s.k. socialistiska tendensromaner. En mor och hennes dotter (Salka) kommer till det nordliga fiskeläget Oseyri då pengarna inte räckte till att fortsätta längre söderut. Som ensamstående mamma med en bastardunge i släptåg såg hon sig tvungen att lämna hembyn men i Oseyri är det ännu inte fiskesäsong och den enda respit hon hittar är hos frälsningsarmén, vilken mest består av försupna dagdrivare och festlystna ungdomar.

Inledningen är huvudsakligen poverty porn men klasslinjerna dras upp med önskvärd tydlighet. Och över allt står handlaren. Kontanter är överhuvudtaget inte en gångbar valuta här, man handlar på kredit, via sitt konto hos Johan Bogesen. Löner betalas inte ut, det skrivs upp i Bogesens bok. Tjänster människor emellan regleras genom att debet och kredit justeras i Bogesens bok. Bogesen själv sköter ruljansen med pengar från Reykjavik och från utlandet, ett förfaringssätt som minner om den situation Island fann sig i så sent som 2008:

Kvällstidningen ansåg, att snart skulle engelsmännen komma och lägga vantarna på landet; det folket hade just lånat isländska banker massvis med pengar för att stödja fattiga fiskeriidkare – och sedan kom arbetarna med vansinniga lönekrav och stoppade fisket med strejker eller satte fiskerirörelserna i konkurs genom att driva lönerna i höjden. Det ena storfiskeriföretaget efter det andra gick omkull och skulder på miljoner avskrevs hos Folkbanken, utfattiga storfiskeredare blev miljon efter miljon fattigare än utfattiga. Landets självständighet svävade i den största fara. Fackföreningarna lydde order från Ryssland, och det fanns papper på att de bara under förra året tagit emot fyrtio tusen kronor från danskarna.

Det är i romanens andra del, när modern dött och Salka nått vuxen ålder, som budskapet får blomma ut. Fiskarna organiserar sig i sjömannaföreningen, vilket slår hårt mot lantarbetarna. Fackföreningsagitatorer från Reykjavik kommer för att manövrera ut Bogesen, vilken i sin tur skickar efter strejkbrytare. Mitt i allt står Salka, en av de drivande i sjömannaföreningen, som en förnuftets röst, ovillig att gå till några ytterligheter och som förgäves försöker navigarera mellan polerna. Hela hennes uppenbarelse andas ambivalens:

Hennes väsen gjorde motstridigt intryck på dem, som mötte henne, som en självmotsägelse – hon liknade mest en satkäring, och såg ändå nästan barnslig ut; hon såg ut att vara mycket drömsk, och föreföll ändå helt sammanvuxen med verkligheten; och det fanns någonting i hennes sätt, som verkade lösaktigt, och ändå tyckte man, att en kyskare kvinna, mer främmande för allt vad älskog hette, skulle man knappt kunna föreställa sig. Och ehuru hennes hela uppträdande och klädedräkt stack mycket av mot andra kvinnors, så var det knappast möjligt att tänka sig en sannare sinnebild för den äkta kvinnan av denna strand. det var som andra kvinnor hade förbleknat.

Hon väljer sida till slut, för fackföreningen och för sin ungdomsförälskelse Arnald Björnesen, men någon katarsis kommer aldrig till stånd och någon lycka står inte att finna. Individerna är om inte gudarnas så åtminstone storpolitikens tennisbollar och det slutar i något slags kärv resignation, en insikt i att muddle through är i stort sett det enda man kan göra.

Det här var bättre än förväntat. Här är en författare med en tanke och en kvinna i centrum som går emot normerna och skapar sig en position och en motvillig respekt genom att vägra inrätta sig i ledet. Det är en intellektuellt hederlig arbetarroman som, likt huvudpersonen, försöker navigera mellan socialismens och marknadens blindskär och vägrar förskriva sig åt endera sidan. Det blir en Gaius (se programförklaring) men dess förtjänster till trots borde ändå Aldous Huxley ha fått 1955 års nobelpris i litteratur.

IMG_1347

Bästa meningen: ”Men det blir du aldrig friad från, prostgubbe, att du är den dödtråkigaste tjatare och gnatare som jag nånsin har haft olyckan att stöta på i livet, och jag har ändå umgåtts med både negrer och sodomister.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 29 januari, 2016 by in Island and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: