Litteraturpristagarna

och deras böcker

1954 Hemingway – jag är nog vekare än somliga tror

Ernest Hemingway, en av de författare som bara omnämns med efternamnet (Strindberg, Proust, Dostojevskij …) och som alla har en åsikt om men ingen har läst (Strindberg …). ”Är inte Hemingway överskattad” frågade någon mig en gång. Tvärtom, om något är han underskattad. I det allmänna medvetandet känd som storviltjägare och kvinnoförtryckare men som författare en helt ny röst på 1920-talet och med en prosa som fortfarande känns helt modern. Och om machoidealen finns i hans tidiga romaner så är det som en bordunton i bakgrunden som huvudpersonen, Hemingways alter ego, förnimmer som något att leva upp till men som inte ligger för honom och i förhållande till vilket han alltid kommer till korta.

Vi lämnar personen och myten därhän och tittar på verket. Tidigare har jag läst A Farewell to Arms, hans andra roman, första världskrigsskildringen från 1929. Nu plockade jag fram The Sun Also Rises eller ’Fiesta’ som den kallades när den publicerades i Storbritannien, hans första roman från 1926. En nyckelroman som bygger på en Spanienresa författaren gjort året innan, och här presentas ”The Lost Generation” för första gången – unga män och kvinnor i världskrigets efterdyningar som förlorat alla ideal. Huvudpersonen är Hemingways alter ego, journalisten Jake Barnes, som rör sig mellan hyreslägenheten i Paris, krogen och tidningsredaktionen. Hemkommen från kriget med ngt slags impotens som berörs men aldrig utreds närmare, något som påverkar hans relationer, inte minst till engelskan Lady Brett Ashley, en divorcée som kastar sig mellan amerikanen Cohn, den 19-årige matadoren Romero, fästmannen Campbell med flera. Barnes och Brett framstår som soul mates men med en avgrund mellan dem:

’Oh, Jake,’ Brett said, ’we could have had such a damned good time together.’

Ahead was a mounted policeman in khaki directing traffic. He raised his baton. The car slowed suddenly pressing Brett against me.

’Yes,’ I said. ’Isn’t it pretty to think so?’

Hela sällskapet hamnar i Pamplona för att bevista tjurfäktningen och deras inbördes animositeter kommer i dagen, inte minst tack vare kopiösa mängder alkohol.

Ernest_Hemingway_1923_passport_photo

You talkin’ to me?

Barnes/Hemingway är en ung man, runt 25, intellektuell, impotent antagligen, har inga kvinnohistorier så länge romanen pågår – i relationen till Lady Brett blir han utmanövrerad av en 19-årig tjurfäktare – hamnar i ett slagsmål med vännen Cohn som är professionell boxare vilket får den väntade konsekvensen att det är Barnes som ligger under bordet med blått öga … Han är inte urtypen för den machoman man vanligen identifierar Papa Hemingway med.

Stilen motsvarar förstås the Iceberg Technique, och det handlar inte bara om att mycket lämnas outtalat. Det är också ett rappt journalistiskt språk med få bisatser och (relativt) korta, kärnfulla meningar:

I felt like a fool to be going back into it but I stood in line with my passport, opened my bags for the customs, bought a ticket, went through a gate, climbed on to the train, and after forty minutes and eight tunnels I was at san Sebastian.

Två andra författare var avgörande i utmejslandet av romanen som den kom att se ut, F. Scott Fitzgerald och Ezra Pound (Pound kunde ha fått en hedersutmärkelse av akademien för sina insatser som manustvättare – han fick fason på både The Waste Land och The Sun Also Rises, två nobelvinnare – och för att ha kickstartat James Joyces karriär). Fitzgerald uppmanade Hemingway att stryka 2500 ord från de första 30 sidorna. Hemingway strök sidorna helt och hållet vilket var till bokens fördel. Fitzgerald föreslog också att han skulle låta historien ”play itself out among its characters” och dumpa berättaren. Vilket gjordes, och vilket visade sig vara ett framgångsrecept. Resultatet blev vad som har kallats den första modernistiska romanen. Pound fick honom att skala bort all sentimentalitet, arbeta med understatements, undvika onödiga förklaringar och att ”distrust adjectives”. Man ska alltid misstro adjektiv:

’How did you go bankrupt?’ Bill asked.

’Two ways,’ Mike said. ’Gradually and then suddenly.’

Stilen blev inflytelserik. Otaliga är de författare som läst Hemingway och insett att less is more. Det är väl just detta inflytande som gör att den upplevs som helt nutida – inget avslöjar (förutom vissa artefakter) att den är skriven för 90 år sedan. Den har inte åldrats det minsta, och den känns mer modern än många nyskrivna böcker.

Sedan finns förstås antisemitismen. Cohn är utsatt för ständigt hån och förakt av sina ”kamrater” och i viss mån också av Barnes pga sin judiskhet. Det har påpekats att ”Hemingway never lets the reader forget that Cohn is a Jew, not an unattractive character who happens to be a Jew but a character who is unattractive because he is a Jew.” Men det oattraktiva verkar ligga i betraktarnas ögon. Som karaktär är han inte behäftad med några negativa egenskaper andra än de hans medresenärer tillskriver honom. Cohn är baserad på Harold Loeb, en f.d. vän till Hemingway som han bröt med efter den Spanienresa som ligger till grund för boken. Den är således skriven efter att vänskapen tog slut. Så finns också en passage där Barnes och Bill Gorton pratar om en boxare och n-ordet dyker upp 15 gånger på en sida. Tillräckligt mycket för att det ska bli parodiskt, och förmodligen med avsikt.

Romanen fick blandad kritik, den hyllades och sågades om vartannat, från ”If there is a better dialogue to be written today I do not know where to find it” till ”The Sun Also Rises is the kind of book that makes this reviewer at least almost plain angry.” Den största kritikern var emellertid Hemingways egen mamma. Hon hatade den. Han ”prostituerade sin talang” för de allra lägsta ändamål:

The critics seem to be full of praise for your style and ability to draw word pictures but the decent ones always regret that you should use such great gifts in perpetuating the lives and habits of so degraded a strata of humanity … It is a doubtful honor to produce one of the filthiest books of the year … What is the matter? Have you ceased to be interested in nobility, honor and fineness in life? … Surely you have other words in your vocabulary than ”damn” and ”bitch”—Every page fills me with a sick loathing.

There’s no pleasing some people.

Det är en riktigt bra roman från en uppenbart genialisk författare, och få, om någon, har haft sådan påverkan på föreställningen om hur skönlitteratur ska skrivas, en uppfattning som fortfarande gäller efter snart 100 år. Det blir en Epstein (se programförklaring). Rätt bok vann 1954.

IMG_1315

Bästa meningen: ”One never gets anywhere by discussing finances.”

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 22 januari, 2016 by in USA and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: