Litteraturpristagarna

och deras böcker

1953 Churchill – Winston i Kongo

För att citera en tweet när Engelbert Humperdinck skulle gå på scenen och sjunga ”Love Will Set You Free” i 2012 års Eurovision Song Contest: ”Oh no. This is going to be so bad.” Det här är en pristagare jag inte sett fram emot. Vad har han egentligen skrivit? Det är bara att titta på prismotiveringen som nog är den mest avslöjande av alla. Han fick förstås priset för att ha vunnit världskriget snarare än för sina litterära kvaliteter och motiveringen lyder: ”för hans mästerskap i historisk och biografisk framställning samt för den lysande talekonst, med vilken han framträtt som försvarare av höga mänskliga värden”. Vi har inget att säga om hans stil, intentioner, företräden (om det ens finns några sådana) – vi slänger in en lista över vad han har skrivit och säger att det är bra. Och han har skrivit några historiska verk, ett par biografier – bl.a. en i två delar om sin egen far – och några tal som gått till historien, utgivna som War Speeches 1946. Och en roman som akademien i sin välvilja underlåter att nämna. Inget av det här lockar till läsning men något ska man ju ta. Och det blir My African Journey från 1908, en reseskildring från British East Africa – dvs Kenya + protektoratet Uganda – och väl intressant i så måtto att imperiet aldrig har varit större än just nu och känslan av ennui och att tiden har sprungit oss förbi ännu inte satt in. Framtidstron är enorm och att den vite mannen ska besitta jorden är fortfarande ett obestridligt faktum. Winston Churchill kom ju senare att bli Secretary of State for the Colonies, nog så passande, men var vid tiden för denna resa President of the Board of Trade.

2638166

Fuck off

Hur kan man på bästa sätt exploatera östra Afrika? Hur utnyttja sina nyvunna landvinningar på bästa sätt? Detta spekuleras i, samtidigt som det jagas lite lejon och noshörning, det åks tåg, det äts middag hos lokala byhövdingar osv, osv. Det finns ingen riktig struktur i boken mer än något slags kronologi i resan. Den är lättsam, delar av den publicerades i Strand Magazine, och dess syfte är att roa läsarna med lite exotism betraktad över en stiff upper lip av en sturdy Englishman och kan förhoppningsvis ”vivify and fortify the interest of the British people in the wonderful estates they have recently acquired in the north-eastern quarter of Africa”. Länder kan man också kalla det, men ”estates” kanske lockar mer. Ett underliggande syfte är också att locka britter – den rätta sortens britter – till den delen av kontinenten.

 

Det här är helt och hållet oproblematiserad kolonialism. Att den vite mannen ska styra världen är något naturgivet som inte ens behöver diskuteras. Frågan är bara hur det ska göras på effektivaste sätt. Här reflekteras över the Colonists’ Association och deras mål att förvandla East Africa till ett vitt land. Svårt att uppnå, men icke desto mindre ”truly a respectable and impressive policy”. Att fördriva varje svart person från denna del av kontinenten blir nog problematiskt, men det är heller inte den svarte infödingen som bosättaren eller handlaren ser sig ha problem med: ”The African, it is conceded, is welcome to stay in his own country”. Den primitive infödingen utgör inget hot då han aldrig skulle kunna göra en vit mans jobb, och en vit man aldrig skulle sänka sig till att göra ”black man’s work”. Nej, ”it is the brown man who is the rival”. Vi snackar indier här. Svarta kan alltid göras till soldater och fås att lyda under vitt befäl – naturligtvis inte the other way around. ”This should not be dismissed as a mere assertion of racial arrogance. It is an obstinate fact.” De svarta afrikanerna är och förblir en ”inferior race” och på manual labour kan ingen nation byggas. Faran ligger i att ”the middle stage in the economic system”, handlare, bankirer, ingenjörer, revisorer, osv, utgörs av asiater som uppvisar en viss fallenhet för sådana yrken. Asiaten är villig att utföra arbetet för en mindre summa än den vite mannen och detta, tillsammans med hans flitighet och flinkhet, ger honom en konkurrensmässig fördel. Om, och vi betonar om, ”economic superiority is to be the final rule” – vilket det aldrig har varit och aldrig kommer att bli (Churchills ord) – så finns det inget medelklassyrke där asiaten inte kommer att utmanövrera ”the white man” lika säkert och lika skoningslöst som ”the brown rat extirpated the black from British soil”. Hur ser då framtiden ut? ”There is already no white working class” – ingen arbetarklass 1908? Möjligen om man med arbetarklass menar de facto slavarbete, och ”There is to be no white middle class”. Det som återstår för den vite mannen är att agera kapitalisten: afrikanerna utgör arbetarklassen, indierna och kineserna medelklassen och några kosmopolitiska kapitalister, vita förstås, styr hela skutan. Detta är ett mardrömsscenario för de vita sydafrikaner som vill göra kontinenten till sin, men Churchill är inte helt avog till idén. Vad är alternativet? ”The Asiatic, and here I also include the African native, has immense services to render and energies to contribute to the happiness and material progress of the world”. Det ligger i sakens natur att varje ras (återigen Churchills ord) sysslar med det den är bäst lämpad för, ”assigning different spheres to the external activity of different races”. Vi har delat upp Afrika geografiskt, varför inte också ekonomiskt? Här kan den vite mannen leva och frodas, just där går det inte lika bra. ”The world is big enough … There is plenty of room for all. Why cannot we settle it fairly?” Under förutsättning att afrikanen nöjer sig med manual labour då, men det kommer han ju att göra. Bara tanken på att han skulle ha högre ambitioner än så är ju ludicrous. Liksom Aristoteles inte nämner slavar i Politiken – varför skulle han? De är en så självklar del av samhällskroppen att han aldrig skulle komma på tanken att ifrågasätta deras existens – så är det otänkbart, i ordets mest bokstavliga bemärkelse, för Churchill att ifrågasätta den naturens ordning som säger att den vite mannen ska styra över de lägre stående raserna, att han ska göra dessa länder till sina. ”There is no reason why those Highland areas which promise the white man a home and a career, and where alone he can live in comfort, should not, as a matter of practical administration, be in the main reserved for him.” Varför har Europas fattiga, utslagna, arbetslösa, inte helt enkelt flyttat till Afrika? Frågan ställs helt seriöst. ”How is it they have never become the home of some superior race … Why is it that … there has not been one furious river of immigration from the cramped and insanitary jungle-slums of Europe?”

IMG_0530

Don’t bore us, get to the chorus

Churchill är förstås rasist by default. Han framstår och framställer sig som välvillig, och uppfattar sig naturligtvis som sådan, men allt går ut på att engelsmännen har en obestridlig rätt till sina kolonier och det är deras plikt att upplysa the natives med kultur och vetenskap. Vilket paradis kan inte Afrika bli när väl den vite mannen civiliserat kontinenten. ”And in the meanwhile, let us be sure that order and science will conquer, and that in the end John Bull will be really master in his curious garden of sunshine and deadly nightshade.” De träffar på några ”Mohammedans” i en ”Swahili village”. Churchill jämför dessa med Kikuyu-infödingarna och ”I reflected upon the interval that separates these two races from each other, and on the centuries of struggle that the advance had cost, and I wondered whether that interval was wider and deeper than that which divides the modern European from them both; but without arriving at any sure conclusion”. Att det är en linjär utveckling där de vita européerna har nått längst står utom allt tvivel, och genom denna sin position har de, vi, också ett ansvar gentemot de mindre utvecklade folkslagen, the white man’s burden: ”No one can travel even for a little while among the Kikuyu tribes without acquiring a liking for these light-hearted, tractable, if brutish children, or without feeling that they are capable of being instructed and raised from their present degradation. There are more than four million aboriginals in east Africa alone. Their care imposes a grave, and I think an inalienable, responsibility upon the British Government. It will be an ill day for these native races when their fortunes are removed from the impartial and august administration of the Crown and abandoned to the fierce self-interest of a small white population.” Självstyre är förstås inte att tänka på. De är ju ”children” for God’s sake. Vokabulären avslöjar också ideologin. Kreatur kategoriseras som ”native, half-breed, quarter-breed and pure” där ”pure”, oblandat, eller ”rent” representerar det europeiska. Vissa stammar i vissa delar av landet har ännu inte civiliserats och är därmed ”unadministered”. Jargongen är heltigenom teknisk.

 

IMG_0529

Ja men dra då

IMG_1292

 

Det är något förvånande att Churchill, konservativ parlamentsledamot som han är, förespråkar en form av statssocialism i Uganda. För det första vill han bygga ett vattenkraftverk i Nilen, men vem ska driva det? Ska privata intressen ges tillträde? Han tycker inte det. ”The Baganda will not be benefited either morally or materially by contact with modern money-making or modern money-makers …  And even if the country is more rapidly developed by these agencies, the profits will not go to the Government and people of Uganda, to be used in fostering new industries, but to divers persons across the sea, who have no concern, other than purely commercial, in its fortunes.” Men varför är då just kolonierna, till skillnad från exempelvis de europeiska staterna, särskilt lämpade för socialistiska experiment? Jo, man behöver ett intresselöst styre, någon eller några vars moral, vetenskapliga kunnande, visdom, styrka, vad du vill, är så mycket mer välutvecklat att vi gladeligen hade lagt vårt öde i dessa händer: hade några utomjordingar av sådana kvaliteter tagit på sig uppgiften att styra oss, och hade dessa deras kvaliteter varit obestridliga och på en nivå som vi aldrig kunnat drömma om att uppnå, hade vi tryggt kunnat avskaffa både parlament och regering i förvissning om att allt ändå kommer ordna sig till det bästa tack vare våra nya herrar. Men det fina i kråksången, säger Churchill, är att det är ju just denna situation the natives befinner sig i: engelsmännen är för dem vad högst stående marsianer skulle vara för oss – de är styrda av tjänstemän ”absolutely disinterested … furthermore controlled in the exercise of their functions by a superior authority, specially instructed in this class of administration … At no point in the whole chain of command is there any room for corruption, usurpation, or gross inefficiency”. Kolonialstyret är helt enkelt en perfekt organisation där all risk för korruption, vanstyre, m.m. är bortrationaliserat. Här är en författare som är helt övertygad om att vi lever i den bästa av världar, inte bara ur europeisk synpunkt utan i minst lika hög grad för de kolonialiserade folken. Vi har lyft dem ur okunskapen och smutsen och skapat ett paradis som deras förfäder inte ens kunnat fantisera om. I vår godhet. Samtidigt som vi förstås tjänar på det, så det är ju en win-win-situation. Free lunches for everyone.

IMG_1291

IMG_0528

Vad glor du på?

I sista kapitlet sammanfattar han intrycken i en uppmaning till sina landsmän: ”Concentrate upon Uganda!” Och det som framförallt krävs är en järnväg: ”Build a Railway”! Den befintliga Uganda railway uppå vilken hans resa tog sin början har inte sin sträckning i landet utan stannar vid gränsen. Nog så signifikant dock: ”In brief one slender thread of scientific civilization, of order, authority, and arrangement, drawn across the primeval chaos of the world.” Uganda behöver emellertid en egen räls och Churchill går så långt som att föreslå ett namn på den. Självklart bör den heta – wait for it – ”The Victoria and Albert Railway”. Eftersom allt annat heter något med Victoria eller Albert eller Victoria and Albert: Victoria Lake; Albert Lake; Victoria Nile; Victoria Falls; Victoria and Albert Museum … hon har varit död sedan 1901, han sedan 1861, men den viktorianska epoken var aldrig så stark som strax efter hennes frånfälle, mycket mer så än under 1800-talet. Hursomhelst, den ljusnande framtid är vår och Uganda kommer, förutom att bli en pengamaskin, också bjuda på förstklassiga resmål och förvandlas till en veritabel turistfälla. Så kommer det att bli.

Är det här bra? Nej det är inte bra. Det är intressant, fascinerande, men för Guds skull, ett nobelpris i litteratur? Låt gubben orera i underhuset och ge priset till Bertolt Brecht istället. Churchill kan nöja sig med en Ahnlund (se programförklaring).

IMG_0527

Bästa meningen: ”I have a sad tale also to tell of the perversity of butterflies.”

Extramaterial

Vi har sparat det bästa (eller, ja) till sist: storviltsjakten! Det finns alltid en anledning att ta fram sitt gevär. Man skjuter på allt som rör sig, må det vara lejon, elefant, krokodil eller vårtsvin. Tintin i Kongo framstår som dokumentär efter att ha läst den här boken. Ser du något vilt: upp med bössan och panga på. Dog den inte? Tough luck. Bättre lycka nästa gång. Lejonet är väl ändå djurens konung? Nja, ”royal vermin” snarare. ”This cowardly and wicked animal” ska man bara skjuta, och ska man gå på lejonjakt förser man sig med ”ponies, rifles, Somalis [!], and all the other accessories.”

IMG_1303

Flodhästar är lömska, de gömmer sig under vattenytan och låter sig inte träffas så lätt: ”[T]hese creatures are not easy to kill. They bob up in the most unexpected quarters, and are down again in a second … I shot one who sunk with a harsh sort of scream and thud of striking bullet. We waited about a long time for him to float up to the surface, but in vain.” Elefantjakt är alltid lika spännande, men det går inte alltid som det är tänkt. Ibland får de för sig att attackera först, the bastards: ”[H]e threw up his trunk, trumpeted, and charged furiously down upon them; whereupon they just had time to fire their rifles in his face and spring out of his path.”

IMG_1300

Och krokodiler ska vi bara inte prata om. Handväskor är vad de är: ”I avow, with what regrets may be necessary, an active hatred of these brutes and a desire to kill them. It was a tempting shot, for the ruffian lay sleeping in the sun-blaze, his mouth wide open and his fat and scaly flanks exposed … I fired. What the result of the shot may have been I do not know, for the crocodile gave one leap of mortal agony or surprise and disappeared in the waters.”

IMG_1297

Det hindrar dock inte att man kan bli filosofiskt lagd from time to time och innan man vet ordet av sitter man där vid sitt kadaver och funderar över meningslösheten i att skjuta en noshörning: ”[W]e were the agressors … if there is such a thing as right and wrong between man and beast … right is plainly on his side”. I krig finns skäl, plikt, ära (ok) men det enda denna jakt resulterar i är ett skinn och en död kropp som gamarna redan börjat kalasa på. Allt kött är hö, fåfängligheters fåfänglighet osv. Så vad göra? Skjuta en noshörning till obviously. En vit den här gången. Gråa är bara så basic.

Ännu mer extramaterial

Se Lady Churchill ta emot utmärkelsen on behalf of her husband. Och hör Sigfrid Siwertz misshandla det engelska språket: ”The nintun-hundra-fifty-three Nobel Prize for litterejtjur”.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 15 januari, 2016 by in Storbritannien and tagged , , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: