Litteraturpristagarna

och deras böcker

1952 Mauriac – Känn dig själv

François Mauriac var en av de författare man skulle ha, och råkade man på ett ex på något antikvariat eller loppis gjorde man bäst i att ta fram plånboken – det här var före internethandelns era och man visste aldrig om tillfället skulle komma tillbaka. Följaktligen har jag ett par Mauriac i hyllan – olästa förstås – och Ormboet är en av dem.

Men Mauriac då, vem är det? Gide-epigon? Eller katolsk moralist? Varken eller, eller lite av varje visar det sig. Han ville vara mer av moralist än han var och hade problem med att det alltid var ”les monstres” som blev de intressantaste romankaraktärerna, men kritiken från kyrkan som bl.a. gick ut på detta besvarades med att de var sökande andar på jakt efter frälsning. Sökandet är oftast fruktlöst då författaren lider av en bergmansk förtvivlan över Guds tystnad och frånvaron av nåd. Man står ensam men frälsningen ligger i syndamedvetandet, inte genom de tomma ritualerna. ”Vanekristendom” var inget för honom. Inflytandet från Gide går ju heller inte att komma ifrån även om Mauriacs moralism verkar mer problematisk för individen själv. ”Var sann mot dig själv” är inte så enkelt som det låter. Efter kriget råkade han i gräl med Camus som tyckte att alla kollaboratörer skulle utvisas. Mauriac trodde inte på det, han litade inte på att processen skulle kunna göras rättssäker. Han var också motståndare till franskt styre i Vietnam och arméns användande av tortyr i Algeriet. Skrev en biografi om de Gaulle, uppmuntrade skrivandet av och författade förordet till Elie Wiesels Natten.

François_Mauriac_(1932)

Ånej, här kommer de vanekristna igen

Ormboet (1932) består huvudsakligen av brev advokaten Louis skriver till sin familj att läsas efter hans död. Han hatar dem av oklar anledning och har planerat att göra dem arvslösa allihop. Han ångrar sig emellertid, delvis, och vi får läsa breven samtidigt som de skrivs. Han är inte död än och hänger med ända till slutet; då det utspelar sig i realtid tar saker förstås en oväntad vändning och en form av omvändelse kommer. Det som till en början var så tydligt svart och vitt – eller åtminstone tydligt i fråga om konflikter som ossifierats och fastlåsta positioner – börjar lösas upp och bilden nyanseras:

”Skulle det kunna vara så, att man av gammal vana plockar ut endast de yttranden och de handlingar som väcker lidna oförrätter till liv och underblåser vårt agg? … Har man kanske en ödesdiger benägenhet att inte fästa sig vid de andra, att eliminera dem som skulle ge mera mänskliga drag åt den karikatyr som vårt hat har behov av för att finna sitt berättigande?”

Det går till sist inte att ta ställning för eller emot det ena lägret och frälsningen, omvändelsen, mot slutet: är den genuin eller gjord av beräkning?

Det är bättre än förväntat. Samtidigt lite tjatigt – hela tiden samma borgerliga miljöer, samma misstro mot andras avsikter, samma ränksmidande – men oviljan att utse hjältar och skurkar, även om de ständigt är antagonister och även om fadern och barnen aldrig riktigt kan förlika sig med varandra, är bara att applådera. Mer än en Gaius blir det emellertid inte (se programförklaring) och André Malraux borde ha fått 1952 års nobelpris.

IMG_1289

Bästa meningen: ”Vid ett tillfälle behövde jag i alla fall inte anstränga mig för att finna dig avskyvärd.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 8 januari, 2016 by in Frankrike and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: