Litteraturpristagarna

och deras böcker

1951 Lagerkvist – Nu fick jag ångest igen

Pär Lagerkvist, den fjärde svensken tillika akademiledamoten som belönats med ett nobelpris, låt vara att Selma Lagerlöf blev invald några år efter att hon fått sin medalj. I normala organisationer är man diskvalificerad från att delta i sina egna tävlingar men det är inget som Akademien bryr sig om. Lagerkvist åtnjöt åtminstone ett internationellt anseende och var nominerad 18 gånger mellan 1947 och 1951, om än mest av svenska författare, tidigare pristagare och Norges författarförening (!). Belönad blev han i alla fall, men för vad?

Jag plockar en skrift ur hyllan som jag inte vet någonting om (kanske just därför), Den knutna näven från 1934. Det visar sig att det här inte är en roman. Det är en pamflett i fyra delar, en essäsamling som är resultatet av en resa genom Tyskland via Egypten till Palestina och sedan vidare till Grekland. Utgiven -34 är det en stridsskrift för humanismen, mot fascismen. Eller närmare bestämt för den västerländska humanismen, vilket för Lagerkvist verkar vara synonyma begrepp, men varför måste uppropet för kamp för idealen, den kulturens knutna näve, ta Hellas som utgångspunkt? Den första texten, ”Den knutna näven”, börjar med ett nedgörande av de tre stora religionerna:

Lagerkvist

Jag är nog fan vackrast när det skymmer

”… het och kväljande orient … urinstanken kring moskéer och heliga murar … den kvava rökelsen i templet åt en korsfäst gud … mumlet och stönandet vid klagomuren, böneramsorna i kristendomens skumma, kvalmiga helgedom över sin frälsares grav … den virriga labyrint som av alla olika trosbekännelser rests på hans avrättningsplats … den svarta armeniske prästen med sitt svarta assyriska skägg … Det fyller mig med vämjelse.”

Fascismen han förfasar sig över gror ju ändå på hemmaplan: ”Tidningarna upp från Europa inpyr mig med sin blodstank, förvirring och mörker”. Ändå är det för Lagerkvist i väst räddningen ligger, i vår ”sammansatta, underligt heterogena” kultur, som pga av att den är heterogen lånat sig till ytterligheter men i vars mångfald ligger ”en rikare, mångtydigare mänsklighet”. ”Vilken kultur har dock syftat högre och vidsträcktare, vilken har famnat efter så mycket? Velat så mycket. Vilken haft en sådan spännvidd som vår?” De västerländska monumenten är ”likväl skönare och stoltare än alla andra som människor rest”. Kulturrelativism är det sannerligen inte. Lider han inte av samma inskränkthet som han beskyller andra för? Det går inte ihop. För all del, han kan ”tacka för att jag har fått födas i en kultur som mer än någon annan kämpat för mänsklighet”, men nu är det ju hans egen kultur som utgör hotet. Det är inte ”österlandet” som är på väg att sätta världen i brand så varför dessa litanior över mindre utvecklade kulturer (hans ord)? Det blir bara begripligt om hans ”västerlandet” är liktydigt med arvet från Hellas. Kultur, frihet, människokärlek; det är västerland oavsett var det dyker upp någonstans. Ofrihet och diktatur är det inte, ens på hemmaplan.

I nästa del, ”Stridsland, evighetsland”, reser han till Jerusalem. Men han är så färgad av sina fördomar och förutfattade föreställningar att han inget annat ser än krig, illvilja och smuts. Själva landskapet symboliserar det patetiska, den fåfängliga strävan som religionen innebär. Den förtorkade jorden blir ett bevis på människans ofruktbara ande. Gatorna stinker, munkarnas radband är svettiga, asjkenasimjudar stångar skalliga huvuden mot murar, muslimerna gymnastiserar sin andakt mot Mecka, hela luften är full av fanatism. All upphetsning tolkas som fanatism. Arabernas ögon lyser. Judarna räknar sina smutsiga sedlar. De kristna missionerar i sin självgodhet. Själv gläds han åt sin otro, sin klarsyn, och deklarerar att mystiken i religionen kommer han aldrig att uppleva. Där religionen triumferar domnar själens längtan bort. Ett år tidigare kom Bödeln som etablerade Lagerkvist som antinazist och som med tiden gjorde att han hamnade på Gestapos dödslistor och kallades judeknekt av Der Stürmer. I den mån Den knutna näven omnämns idag så är det i samband med detta, men har någon läst den? Den är inte bra. Det är en reseskildring som på något vis påminner om Dagermans tyska höst en tio år senare, men mindre intressant då han ser mindre men tycker desto mer.

Tredje delen, ”Undret i Delphi”, kopplar samman Apollomyten med 30-talets Europa. Apollo som såg behovet av att införliva det dionysiska – eller snarare underkuva det i Lagerkvists återberättelse – snarare än att förkasta det. I sin ”ödmjukhet och vishet” lät han oraklet rabbla sina förvirrade ramsor vilka han själv fyllde med sin anda, ”ledde han allt in i sin fåra”. En form av kulturell appropriering, men på ett mer symboliskt plan menar Lagerkvist att vi inte får låta våra egna vilda lustar rasa fritt – de måste tyglas och mottas i den levande organismen varifrån den kan slå nya skott, i en mer positiv anda. Släpp inte ut bödlarna på gatan, med andra ord. Kulturen är hotad och den är ingen självklarhet; den kan lätt tas ifrån den som inte visar sig den värdig. I fjärde och sista delen, ”Hellensk morgondröm”, går han och sörjer att vi inte lever som de gamla grekerna, med de gamla grekiska idealen. Typ.

IMG_1290

Bästa meningen: ”Vi är fattiga, hjälplösa mitt i rikedomen.”

Jag har aldrig varit förtjust i Lagerkvist, vare sig i de onda sagorna eller de antika hjältehistorierna och det här gjorde inget för att förbättra intrycket, men skam den som ger sig. Jag ger honom en chans till med en bok som borde passa mig bättre: den självbiografiska Gäst hos verkligheten från 1925.

Fast inte hjälpte det. På lite drygt 100 sidor avhandlar den tre av hans ungdoms åldrar: den tidiga barndomen, 12-årsåldern och tonåren. Mest går han omkring och är rädd för att nån ska dö, och så får mormor cancer och dör. Men det var inte så jobbigt att hon dog, det var mycket besvärligare att ha ångest över att hon ska dö. Sedan tror han att han själv ska dö, och får för sig att alla andra har fått för sig att han ska dö, så det har han ångest över. Fast inte hela tiden, det finns alltid en religion att ta avstånd från, och en frälsningssoldat som han verkar vara betuttad i, men så blir det inget med det, och det är väl typ det hela. Wikipediasammanfattningen får boken att låta bättre än den är och man vill att detta synopsis ska få blomma ut till någonting stort och vackert men det är mest tråkigt. Jag ger upp. Det blir inte bättre än en Nietzsche (se programförklaring) och Dylan Thomas borde naturligtvis ha fått nobelpriset istället.

IMG_1288

Bästa meningen: ”Det är väl därför alla ihåliga frasmakare skriker om den [ungdomen], då trivdes de bäst.”

Post scriptum

Man kan lika gärna se filmatiseringen där John Elfström får spela något annat än Åsa-Nisse, och Sif Ruud är ju alltid bra.

Man kan också se när Lagerkvist mottar nobelpriset ur konung Gustav VI Adolfs hand – och försöka slita blicken från en rent hysterisk handskakning som varar i 17 sekunder (3:03-3:20).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 1 januari, 2016 by in Sverige and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: