Litteraturpristagarna

och deras böcker

1950 Russell – om han vann så följer härav att han har vunnit

Bertrand Russell föddes 1872 och blev 98 år gammal. Farfadern var premiärminister i Queen Victorias regering och föräldrarna var viscount och viscountess Amberley. Fadern frågade John Stuart Mill om han inte ville vara lille Bertrands sekuläre gudfader. Här svindlar det till ett ögonblick: Mill, utilitarismens om inte fader så åtminstone främsta namn och en av 1800-talets portalfigurer var gudfar åt Russell som levde ända fram till 1970, året innan jag föddes …

Home schooled. Vid 15 kom han fram till slutsatsen att det inte finns någon fri vilja och vid 17 att det inte finns något liv efter döden. Vid 18 gav han first cause-argumentet på båten och blev ateist. Sen kom han till Cambridge för att läsa matte och på den vägen är det väl ungefär.

Utöver sina debattskrifter var det huvudsakligen History of Western Philosophy från 1946 Russell belönades för. Nu är det inte den jag har läst utan den tidigare Filosofins problem från 1912. Trots alla sina tillkortakommanden är ändå Bergson och Eucken, de tidigare filosofipristagarna, intressanta. Det är något hos den kontinentala filosofin som gör den oväntad, drastisk, sinnesutvidgande. Russell är en anglosaxisk logiker. Filosofins problem skrevs strax efter hans Principia Mathematica och trots att den är lättillgänglig och avsedd för en intresserad allmänhet lider den av den teoretiska filosofins exakthetssjuka där minsta möjlighet av tvetydighet måste undanröjas. Så får man passager som:

Den logiska principen är följande: ”Förutsatt att man vet att om detta är sant, så är detta andra sant. Förutsatt att man också vet att detta är sant, så följer härav att detta andra är sant.” När fallet är att om A är sant, är B sant, kan vi säga att A ”implicerar” B och att B ”följer av” A. Vår princip säger alltså att om A implicerar B och A är sant, så är B sant. Med andra ord: ”Allt som impliceras av en sann sats är sant” eller ”Allt som följer av en sann sats är sant”.

OKEJ, ffs. I heard you the first time. Russells mission är att gå igenom de för tiden viktigaste filosofiska frågorna. Den svenska titeln Filosofins problem kan lätt bli missvisande då det inte handlar om att filosofin har ett problem (vilket den iofs förmodligen har) utan om en genomgång av de problem som filosoferna har att tampas med. ”Filosofins olika problem” eller liknande som tar hänsyn till att vi pratar plural här hade kanske varit lämpligare. Men Russells mission, som sagt. I en kortfattad redogörelse på strax över 100 sidor hinner han avfärda såväl Descartes och Berkeley som Kant och Platon (with all due respect, of course) och pekar på problemen i deras teoribyggen men utan att kunna visa hur frågorna ska lösas istället. Det är väl det som är problemet – lösningar saknas på de mest fundamentala frågorna: hur är föremålen i sig själva, hur ska man kuna skilja sant från falskt, vad kan man veta, osv. En lovvärd ansats men, som sagt, något torr.

 

Intressantast blir han när han kommer till kunskapsteori. En heltigenom materiell värld, påpekas det, skulle inte innehålla någon sanning då sanning alltid är en trosföreställning och en trosföreställning inte är något materiellt. En värld av enbart materia är en värld av enbart fakta. Man kan förstås hysa sanna eller falska uppfattningar om fakta – jag kan tro att Gustav Vasa åkte skoter mellan Mora och Sälen om jag så vill – men denna min villfarelse grundar sig på en felaktig trosföreställning, och då har vi fört in något immateriellt i ekvationen (en trosföreställning).

Det krävs också mer än ett objekt för att en trosföreställning ska kunna vara antingen sann eller falsk (vilket också är ett sanningskriterium – sanningens motsats är villfarelsen och där det inte finns någon möjlighet till villfarelse finns heller ingen sanning). Om Othello tror att Desdemona älskar Cassio så beror det inte på att Othello har fel uppfattning beträffande Desdemonas kärlek till Cassio, eftersom denna kärlek inte existerar. Hade den existerat hade hon ju varit kär i honom. Men då denna kärlek inte existerar kan Othello inte ha någon uppfattning om den. Hans trosföreställning kräver fyra objekt: Desdemona, Cassio, kärleken och han själv. Othello har inte en relation till var och en av objekten för sig utan till dem alla tillsammans. Ett fall av trosföreställning knyter samman de fyra termerna Othello, Desdemona, Cassio, kärlek och denna hans föreställning kan vara sann eller falsk. Det som skapar enheten i just den här fyrklövern är inte relationen ”älska”, eller ”kärleken”, utan Othellos ”tro” att Desdemona älskar Cassio. Detta pga av att hans trosföreställning är falsk: kärleken som objekt finns ju här, men Desdemonas kärlek till Cassio existerar inte. Om Othellos trosföreställning däremot hade varit sann, så hade Desdemonas kärlek till Cassio existerat och den hade utgjort en sammansatt enhet: ”Desdemonas kärlek till Cassio” som hade varit den relation som bundit ihop hela komplexet. En tro är sann när den motsvarar ett med den sammanhängande komplex av fakta (Desdemona älskar Cassio) och falsk när den inte gör det.

Det avslutande credot, ”Filosofins värde”, är fint och kan anföras som replik till vanligtvis begåvade Stephen Hawking som fått för sig att filosofi skulle vara meningslös nu när (natur)vetenskapen kan besvara alla frågor. Verkets bästa mening (se nedan) är hämtad härifrån och sammanfattar Russells humanistiska övertygelse och filosofins förmåga att bryta upp det binära svart-vita tänkandet och lyfta fram de grå schatteringarna. Men är det nog för ett nobelpris? Varför fick han det egentligen? ”[S]om ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe” säger motiveringen, men då är det andan i författarskapet och inte kvaliteten på litteraturen som fått fälla avgörandet. Han är varken 1900-talets största filosof eller filosofins största stilist – där vinner Ludwig Wittgenstein som borde fått priset istället. Russell får nöja sig med en Gaius (se programförklaring).

IMG_1286

Bästa meningen: ”Den människa som är alldeles obesmittad av filosofi går genom livet fången i de fördomar som härleder sig från sunda förnuftet, från de gängse trosföreställningarna i hennes eget tidevarv eller hennes eget land och från övertygelser som växt fram i hennes medvetande utan hennes medvetna förstånds medverkan eller samtycke.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 25 december, 2015 by in Storbritannien and tagged , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: