Litteraturpristagarna

och deras böcker

1948 Eliot – döden, döden, döden

T. S. Eliot, född 1888 i St. Louis. Utbildad på Sorbonne och Harvard, lärare och banktjänsteman i London – det var också i London han kom i kontakt med Ezra Pound som hjälpte honom publicera sina första dikter i allehanda tidskrifter runt 1915 och där han mötte sin första fru, Vivien Haigh-Wood, som tillsammans med Pound fungerade som hans litterära redaktör. 1917 kom första samlingen, Prufrock and Other Observations, men det var den tredje, The Waste Land, som etablerade Eliot som litterärt geni och en av modernismens portalfigurer.

Det här är 1922, samtida med Joyce’s Ulysses, med Picasso, Braque och Stravinskij. Det är ett collage, en sampling där otal bitar av västerländsk och österländsk kultur och vardagsliv – bibeln, Shakespeare, Milton, upanishaderna, Dante, Arthursagan, Baudelaire, Ovidius, pub-talk, ragtime, music hall, tidningsartiklar – bildar en, för tiden, ödesmättad varning om vart vi är på väg, vilken framtid som väntar, genom de hopsamlade fragmenten: ”These fragments I have shored against my ruins”. Första världskriget har precis avslutats.

TS_Eliot

Hurry up ffs, it’s time

The Waste Land är inte särskilt omfattande: fem delar, 433 rader. Ursprungligen var den dubbelt så lång men redigerades brutalt och föredömligt av Ezra Pound som verket också är tillägnat: ”For Ezra Pound, il miglior fabbro.” Den tredje delen, ”Death by Water” kortades ned från 92 rader till 10. Eliot erkänner Pounds betydelse för slutresultatet, och såg gärna att originalmanuset med Pounds anteckningar publicerades – vilket också gjordes. Långa stycken är överstrukna med Pounds, och Viviens, noteringar: ”Do something different”; ”too loose”. Det bästa berömmet ger Pound för sista delen, ”What the Thunder Said”: ”OK from here on, I think”.

Det är död: ”The Burial of the Dead”, ”Death by Water”, drunkning, förstörelse: ”London Bridge is falling down”, våldtäkt, världskrig. Den inleds med en blinkning till Chaucer, vars Canterbury Tales börjar med raderna ”Whan that Aprill with his shoures soote / The droghte of March hath perced to the roote”. Hos Eliot är det emellertid inte en hyllning till våren: livet börjar gro också här men där Chaucer ser knoppar av videung och kvittrande småfåglar ser Eliot bakteriefloror och krälande insekter: ”April is the cruellest month, breeding / Lilacs out of the dead land, mixing / Memory and desire, stirring, / Dull roots with spring rain.” Man lyfter på stenen och ser vad som har börjat gro därunder. Det är förstås metaforiskt, hela samhällskroppen myllrar – och liv leder alltid till död och förruttnelse. Don’t kid yourself, döden går alltid vid din sida:

Who is the third who walks always beside you?

When I count, there are only you and I together

But when I look ahead up the white road

There is always another one walking beside you

Gliding wrapt in a brown mantle, hooded

I do not know whether a man or a woman

– But who is that on the other side of you?

En av de återkommande figurerna i dikten är The Fisher King, eller The Wounded King från Arthursagan, den siste ansvarige för den heliga graalen, enligt legenden impotent, oförmögen att fullgöra sin uppgift. Hans rike faller i träda, förvandlas till ett öde land, ett wasteland, och det enda han kan göra är att fiska medan han väntar på att någon ska komma och läka honom. ”What ails you?” Det underförstådda svaret verkar vara vad Eliot skrev i Gerontion två år tidigare: ”After such knowledge, what forgiveness?” The Waste Lands sista strof:

I sat upon the shore (423)

Fishing, with the arid plain behind me

Shall I at least set my lands in order?

London Bridge is falling down falling down falling down

Poi s’ascose nel foco che gli affina

Quando fiam uti chelidon – O swallow swallow

Le Prince d’Aquitaine à la tour abolie

These fragments I have shored against my ruins (430)

Why then Ile fit you. Hieronymo’s mad againe.

Datta. Dayadhvam. Damyata.

Shantih shantih shantih

Och här blir behovet av en notapparat uppenbart. Eliot såg själv nödvändigheten av en sådan och lade till en, något begränsad, vilket inte uppskattades av alla. En kritiker menade att fotnoter till en dikt är som att skriva under en målning av en häst: ”Det här är en häst”. I beg to differ. Är man inte närmast löjligt bildad behövs förklaringarna (och inte bara Eliots egna som är sparsmakade och kryptiska) för att få en möjlighet att hitta någon klarhet och förståelse:

  • De två första raderna syftar på the Fisher King.
  • Rad 425 refererar till profeten Jesajas ord till kung Hezekiah vars land lagts öde under den assyriska erövringen: ”Thus saith the Lord, Set thine house in order: for thou shalt die; and not live”. Jfr också Dante: ”Set my love in order, O thou who lovest me”. Jfr också Sofokles Antigone: ”Set your own life in order”.
  • Rad 426 kommer från ett nursery rhyme. Fram till 1750 var London Bridge den enda överfarten över Themsen och befann sig vid den tiden i fallfärdigt skick.
  • Rad 427 syftar på Dantes skärseld: ”Then dived he back into the fire which refines them”. Det är Arnaut Daniel, 1100-talspoeten, som adresserar Dante på sin provençalska dialekt.
  • Rad 428 kommer från en förkristen latinsk dikt: ”When shall I be like the swallow?” Poeten har berättat historien om Tereus och Philomela (från den antika mytologin, bl.a. återberättad av Ovidius: Philomela blev våldtagen och stympad av svågern Tereus. Hon fick händerna avhuggna och tungan utdragen – jfr Shakespeares Titus Andronicus där samma öde drabbar Lavinia) och klagar nu över att hans sång klingar ohörd, och när kommer våren återvända för att ge den röst, likt svalan? ”O Swallow, Swallow” är hämtat från Tennysons The Princess.
  • Rad 429: ”The Prince of Aquitaine, of the ruined tower”. Hämtat från Gérard de Nervals 1800-talsdikt ”El Desdichado” där poeten talar om sig själv som den arvlöse prinsen: arvtagare till den franska troubadurtraditionen som associerades med just slotten i Aquitaine. Tornet som träffas av blixten förekommer också i tarotkortleken, ”the most sinister card”.
  • Rad 430 talar om dikten som helhet. Syftar också på E. M. Forsters Howard’s End: ”Only connect the prose and the passion … Live in fragments no longer.”
  • Rad 431 hänvisar till Thomas Kyds The Spanish Tragedy med undertiteln ”Hieronymo is Mad Againe”. Galen pga sin sons död ombeds Hieronimus skriva en underhållning för hovet. På förfrågan svarar han: ”Why then He fit you!” (Fit=lyder) I pjäsen låter han sonens mördare själva bli dödade; pjäsen han skriver utgörs av poesifragment ”in sundry languages”, precis som Eliots eget verk. (Till skillnad från katoliken Eliot var Kyd, som sin diktarkollega Marlowe, ateist under en tid då det var förenat med dödsstraff att vara det.)
  • Rad 432: legenden om åskan i upanishaderna berättar om tre grupper: gudar, män och demoner, som ber skaparen Prajapti att tala. Han säger ”DA” till vardera gruppen. Gudarna tolkar detta som ”Damyata”: behärska er. Människorna tolkar det som ”Datta”: ge allmosor. Demonerna tolkar det som ”Dayadhvam”: var barmhärtiga. Det alluderar också på Tristan Tzaras DADA från dadaistmanifestet skrivet några år tidigare.
  • Rad 433: sanskrit. Enligt Eliot betyder upprepningen av ordet ”The peace which passeth understanding”. Hans tolkning är färgad av Paulus ord till de första kristna: ”And the Peace of God, which passeth all understanding, shall keep your hearts and minds through Christ Jesus”. I hinduisk tradition är shanti ett mantra, en avslutande bön. Roz Kaveney i The Guardian föreställer sig att slutraden är ”the peace of exhaustion rather than acceptance”.

Med andra ord: The Waste Land är obegriplig utan en notapparat, och det tar avsevärt längre tid att läsa noterna än själva dikten. Men kan man inte bemöda sig att göra detta kan man lika gärna låta bli. Det är inte ”a good read” eller ”a beach read” eller något annat infantiliserande lättsmält trams som inte ställer några krav på läsaren. Det är avancerat men inte svårt. Och det är inte pretentiöst eller krångligt för sakens egen skull (kanske mycket tack vare Pounds redigering). Delarna skapar en mycket större helhet. Strukturen speglar den verklighet som beskrivs och på så vis är den typiskt modernistisk: Picasso gjorde det, Joyce gjorde det – och vi borde ha lättare att ta till oss den idag än man hade för snart 100 år sedan: det fragmentiserade är inget nytt för oss. Vi har inga problem med tanken att det inte finns en historia, en sanning. Vi blir inte förbryllade av samplingar.

Sedan några år tillbaka finns The Waste Land som ipad-app utgiven av Touch Press med en notförsedd text; med inläsning av hela verket av Eliot själv i två versioner (1933 och 1947), Alec Guiness, Ted Hughes, Jeremy Irons + Eileen Atkins, Viggo Mortensen och en filmad läsning av Fiona Shaw; med hela manuset i faksimil med Pounds anteckningar; med filmade kommentarer av Seamus Heaney och Paul Keegan, m.m. Den kan inte nog rekommenderas.

Det är bra, det är nobelprisklass. Det är en Epstein (se programförklaring) och 1948 gavs priset till rätt författare.

IMG_0523

Bästa, och mest förutspående meningen. 56 år innan Boney M spelar in ”Rivers of Babylon” och 86 år innan Lehman Brothers går i konkurs skriver bankiren Eliot: ”By the waters of Leman I sat down and wept …”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 11 december, 2015 by in Storbritannien and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: