Litteraturpristagarna

och deras böcker

1947 Gide – There’s no fool like an old fool

André Gide var enligt Staffan Bergsten i Litteraturens världshistoria den franska litteraturens dominerande gestalt under 1900-talets första hälft. Även om romanerna är både fängslande (well…) och formellt finslipade låg hans främsta insatser i dialektiken, att sätta problem under debatt som var centrala i franskt andligt och intellektuellt liv. Homosexuell, särlingen som går till angrepp mot majoriteten, fransk litteraturs store bekännare: trots sin läggning gifte han sig med sin kusin och ska ha förtvivlat under något slags madonna/hora-komplex där det andliga är gudomligt medan det köttsliga hör djävulen till. Han mötte Oscar Wilde som förde samman honom med unga arabpojkar och fick honom att gå från bibelläsning till debauchery. Hädanefter skulle han ge sig böjelserna i våld. Fast ändå inte. Han försökte kombinera parisiskt familjeliv med mer eller mindre öppna affärer, och gjorde tom. en väninnas dotter på smällen. Pastoralsymfonien från 1919 tar upp det livslögnsmotiv som var hans eget. Så långt Bergsten.

Hans most embarrassing litterära claim to fame är att han som redaktör på Nouvelle Revue Française refuserade första delen av Prousts På spaning efter den tid som flytt. Han försökte senare försvara sig med att manuskriptet aldrig nått honom. Det säger väl något om hans egen smak: med tanke på det liv han levde är hans romaner märkvärdigt trista och livlösa. Pastoralsymfonien är den jag har läst, knappast en av hans bättre – och inte direkt något att skriva hem om – och vars främsta fördel att den är kort: en novella på ett hundratal sidor. En medelålders pastor tar sig an en föräldralös blind flicka, Gertrude, och uppfostrar henne i sitt hem där hon får mer omvårdnad och tillsyn än hans egna fem barn. Frun verkar svartsjuk. Why? Det är för honom obegripligt. Hans son Jacques och Gertrude blir förläskade i varann och pastorn blir svartsjuk. Why? Det är för honom obegripligt. Gertrude måste förklara för honom att han har blivit betuttad i henne. What? Det är för honom obegripligt. Det måste väl ända vara kristlig kärlek det handlar om? När en metod att operera henne så hon får synen tillbaka uppstår tvekar pastorn, fast han förstår själv inte riktigt varför. Hon genomgår ändå operationen, får synen tillbaka, men försöker genast ta livet av sig medelst drunkning (efter att ha sett pastorn). Hon överlever detta men dör snart i lunginflammation. Först hinner hon dock förklara för pastorn att han inte såg ut som hon hade tänkt sig – det är ju sonen Jacques hon vill ha! Denne har emellertid skickats bort på internatskola och radikaliserats till ung arg katolik. Gertrude dör och pastorn förtvivlar.

André_Gide_1947

15, är inte det lite ungt? Äh.

Konflikten, den mellan kristlig och köttslig kärlek, mellan ung och gammal, mellan familj och fosterbarn, den konflikt som ska äga rum inom pastorn, kommer aldrig till sin rätt just genom att han är så blind (Ah!) så han inte ser vad som finns framför ögonen på honom. I hans värld finns det inga konflikter – allt är fullständigt naturligt. Att pastorn är ett förtäckt självporträtt är ju ofrånkomligt, även om Gide själv förnekade det. Samtidigt som boken skrevs, och han hade sin fling med väninnans dotter (som en annan Strindberg lämnade han över en lapp där han meddelade att han gärna skulle vilja ge henne ett barn) inledde han ett förhållande med den 15-årige sonen till sin best man. Med fruns vetskap, om än inte goda minne, tillbringade de sommaren 1918 i England.

Boken är tråkig. Den övertygar inte, den intresserar inte. Jag ska inte säga att Paul Claudel sade det bäst, men han sade i alla fall: ”Jag ser ingen talang hos Gide. Hans inflytande är obegripligt, det är ett av de mysterier som omger mig… Polisen finns till för att ingripa mot giftblandare, och han är en sådan… Jag bekämpar detta inflytande med alla mina vapen.” Nuff said. Det blir en Nietzsche (se programförklaring) och 1947 borde Andrej Platonov ha fått nobelpriset.

IMG_1274

Bästa meningen: ”Men kära Gertrude, för att få barn måste man vara gift.”

Post scriptum

Läs mer om boken och om Gide i allmänhet på ”online center for gidian studies

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 4 december, 2015 by in Frankrike and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: