Litteraturpristagarna

och deras böcker

1946 Hesse – Oh, grow up

Hermann Hesse, tyskfödd schweizare, alla brådmogna gymnasisters favoritförfattare. Österlandsfarare och stäppvargar? Nja.

Pietistiska föräldrar, strikt uppfostran, romantiskt lagd yngling som rymmer från sina internatskolor och förläser sig på tyska 1700-talspoeter. Kriser, indienresor och jungiansk psykoanalys. Det här smälter samman i hans sista roman, Glaspärlespelet, påbörjad 1931 och publicerad i Schweiz 1943 efter att ha stoppats i Tyskland pga författarens antifascistiska åsikter och starkt bidragande till nobelpriset. En av hans mest kända, vid sidan av Stäppvargen och Siddharta. Men är den bra?

Kanske mer än en bildningsroman (Joseph Knechts utveckling från yngling till magister ludi – spelmästare) är det en idéroman, så låt oss bedöma den som en sådan. I provinsen Kastalien har man utvecklat glaspärlespelet, ett intellektuellt spel som sammanfogar – via noga förberedd serendipity (vilket borde vara a contradiction in terms) – de redan kända vetenskaperna. Spelets mekanism förklaras aldrig i detalj men det är på samma gång ett futilt tidsfördriv och den mest djupgående intellektuella övning. Hesse jobbar med dialektik; det till synes oförenliga smälter samman överallt och på alla plan i romanen. Detta Kastalien har fjärmat sig från yttervärlden och sätter en ära i att inte bry sig om världsliga ting. Knecht som snabbt, kanske alltför snabbt, stiger i graderna störs av denna isolationism och ser faran i att göra sig obsolet, inte minst då glaspärlespelarna och deras institutioner bekostas av medel från de kringliggande provinserna. När finanserna tryter kommer det som enbart uppfattas som kuriositet och huvudsakligen meningslös tradition att först få stryka på foten. Som högsta hönset – magister ludi himself – ser han sig klavbunden från alla håll: ju mer makt, desto mer ansvar, desto mindre frihet. Han lämnar organisationen för att bli en del av världen och ser att han gör större nytta som informator åt en vanlig pojke än som ledare för det mest ärevördiga (och samtidigt det mest inskränkta och fåniga) intellektuella samfund som mänskligheten skapat.

502px-Hermann_Hesse_2

Var är brudarna?

Vi har Hegelsk dialektik, vi har Yin och Yang, vi har en strävan från författarens sida att förena det oförenliga i hopp om att 1+1 blir mer än 2. Men om Hesse nu tar avstånd från fascismen, utgiven 1943 som den är, så är han samtidigt fast i sitt hierarkiska tänkande. Den hårt hållne gossen kan inte helt släppa sin bakgrund, rymlingen återvänder alltid hem. Fritänkarna, individualisterna, pionjärerna, avantgardisterna är för honom (såväl Hesse som Knecht) ett orosmoment, något som om inte kväsas ändå måste disciplineras och inordnas i hierarkin. Han ser inte (den preussiska) disciplinen som ett problem utan som något nödvändigt och gott i sig – men inte den pöbelaktiga varianten utan den som bygger på klassisk bildning och en kultur som innefattar det bästa av det västerländska och det österländska. Syntesen saknar dock en beståndsdel: romanen är helt renons på kvinnor. De förekommer endast indirekt då det förklaras att en kastalier inte gifter sig men att de yngre gärna förlustar sig med landsbygdens flickor under sin studietid, helt utan förpliktelser från bägge sidor. Frånvaron av det ena könet kommenteras också i romanen, som kritik från en outsider, men om Kastaliens totala homosocialitet utgör ett problem eller inte redogörs inte för.

För en kastalier är hierarkin det viktigaste: ”Det som man kallade hans sjukdom var egentligen en last, ett karaktärsfel, ett egensinne, närmare bestämt en i grund och botten ohierarkisk, helt och hållet individualistisk inställning och livsföring … och [han] föredrog att livet igenom vara den lidande, störande och oberäknelige enstöringen … framför att gå den väg som förde till frid och lugn och till inordnande i hierarkin.” Det Hesse (och Knecht – de är omöjliga att separera) inte kan smälta samman är just konflikten mellan frihetslängtan och önskan att ingå i en gemenskap. Den konflikten genomsyrar boken och Knechts lösning på problemet är till en början att stärka hierarkin, att utöka disciplinen för att inte andra ska degenerera till samma nivå som avfällingarna. Knecht var ju ”ingen genomsnittsmänniska, han var en aristokrat, en begåvning på högsta nivå” och som sådan såg han individualiteten, bristen på disciplin, som det främsta tecknet på förfall. Men Knecht själv var en rebell som lämnade orden – i hans fall var han en ”stor natur” och som sådan i sin fulla rätt att lämna traditionen och inordnandet. Det nietzscheanska inflytandet kommer kanske inte till sitt allra mest smickrande uttryck här. Det finns, förmodligen ovilligt, motvilligt, något slags övermänniskoideal insmuget. Knecht kan ta sig rätten att bryta mot reglerna för han är inte som de andra. Hans insikter är större: när just han gör uppror är det inte ett disciplinärt brott, det är ett sätt att försöka rädda organisationen från sig själv. Han ser det ingen annan ser och tar sig friheten att ställa sig över och utanför det gemensamma.

En kastalier förväntas under sin studietid en gång om året lämna in ett ”levnadslopp”, en uppdiktad berättelse där han sätter in sig själv i valfri historisk tid. Knechts tre bevarade levnadslopp utspelar sig alla i en avlägsen sagotid, något han också fick kritik för: nästa gång, försök lägga din historia lite närmare nuet i en tid vi faktiskt har lite mer kunskap om. I övrigt kan studenten ägna sig åt vad han vill, hur länge han vill – kunskapen för kunskapens egen skull: den måste inte leda till något, den måste inte fylla ett syfte eller vara till nytta. Det är överliggarens paradis: du kan studera resten av livet om du vill och ingen kommer någonsin kräva att du tar en examen. Knechts tre levnadslopp, tillsammans med några ungdomsdikter, utgör romanens sista 100 sidor. Dikterna är ganska ointressanta men levnadsloppen går alla ut på en sak: att överge det världsliga livet, bli en yogi, en guru, en schaman genom att först gå i lära hos en mer erfaren sådan. ”[Ö]verhuvudtaget var det bättre och lättare, oskyldigare och bekvämare att lyda och tjäna än att härska och ha ansvar”. Här försöker Knecht/Hesse återigen kombinera sina preussiska ideal med österländsk mysticism, fast inte på ett bra sätt. Ständigt denna Nietzsche: ”Definitionen på en preussare – lydnad och långa ben”. Hesse/Knecht vill försaka jaget för att uppgå i något större, en idé, offra sig för en sak, samtidigt som han hyser fantasier om att bli den upplyste mästare som alla beundrar. The worst of two worlds?

Nej, den är inte särskilt bra. Vare sig det preussiska eller det österländska, i sina mest romantiserade former, tilltalar. Syntesen kommer aldrig till stånd vilket kanske är lika bra. Så vad är poängen? Det blir aldrig klart. Rent kompositionsmässigt är den diskutabel med sina separata delar som hjälpligt hänger ihop och långa redogörelser som sägs komma från anteckningar eller samtal med vid tiden inblandade personer men som snart övergår i enskilda karaktärers filosoferande över dussintals sidor – insikter som den förment redogörande parten inte bör kunna ha någon kunskap om. Det blir inte mer än en Nietzsche, passande nog (se programförklaring), och Alfred Döblin borde ha fått priset istället.

IMG_1258

Bästa meningen: ”Den som mottar kallelsen, tar därigenom emot inte bara en gåva och en befallning utan även en skuld, liksom soldaten som hämtas ur sina kamraters led och blir befordrad till officer är dess värdigare denna befordran, ju mer han betalar den med en känsla av skuld, ja dåligt samvete gentemot sina kamrater.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 27 november, 2015 by in Schweiz and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: