Litteraturpristagarna

och deras böcker

1945 Mistral – döda och ofödda

Jag går till Litteraturens världshistoria: ”Ännu en chilensk diktare må nämnas, Gabriela Mistral, (1889–1957), en moderskärlekens och ömhetens tolkare. 1945 mottog hon det litterära Nobelpriset.” That’s it. Till Wikipedia, således. Den första latinamerikanen som belönades, dotter till en lärare, blev själv lärare. Gjorde sig en karriär som pedagog med diverse uppdrag för den chilenska staten, också som konsul. Debuterade med Dödens sonetter 1914 under pseudonymen Gabriela Mistral. Egentligt namn Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga. Ok. Bosatte sig på 50-talet i staten New York i USA där hon också dog. För den spansktalande kan sajten memoriachilena rekommenderas där man bl.a. hittar bilder, ljudklipp och en dokumentärfilm.

GabrielaMistral

Ömhet my ass

Men dikten då? På svenska finns väl egentligen bara Dikter översatt av Hjalmar Gullberg och utgiven 1945. Det är följaktligen den jag har läst. ‘jag är för konsekvens i och för sig, men det här… Ett urval ur tre diktsamlingar, Desolación, Ternura och Tala: på vilken grund urvalet gjorts är oklart, men trots att de kommit till under en period av 15 år handlar nästan samtliga om sorgen efter den älskare som sköt sig och det barn hon aldrig fick. Barnet, det ofödda, är alltid en han: i en av dikterna, ”Hur ska han bli?”, påpekas förvisso att ”för det skulle ju också kunna bli [en flicka]”, men i övrigt är det han, den ofödde, som stundtals beblandas, förväxlas, med han, den döde.

Några prosadikter ur Desolación har rubriken ”Mödrarnas sånger” – här beskrivs havandeskapet i sina fysiska och känslomässiga aspekter, men de är fortfarande skrivna av någon som själv aldrig fick några barn. Inlevelseförmåga, representativitet, för all del, men det välsignade tillstånd som beskrivs blir en önskedröm. Närmare på ett helt annat plan kommer man när Mistral i ”Drömmen” ger sig själv en upphöjd position just i kraft av sin barnlöshet, där Gud istället för kärlek, nöjen och andra världsliga ting har gett henne en lampa för natten att lysa andra med (just hennes självpåtagna roll som ledstjärna kan iofs kännas lite ansträngd):

Och i de stora mänskliga katastroferna […] kommer de att veta att den enda rika är du, därför att du med dina tomma händer med ditt ofruktsamma sköte […] står med ansiktet badat av strålglansen från din lampa.

Dikterna inleds med en förklaring, troligtvis komponerad av översättaren själv som kan verka något beskäftig: ”I folkvisestil har diktarinnan klätt historien om sin älskades svek”, men varför inte. Det ger en viss bakgrundförståelse som kan vara nödvändig. Och det är inte dåligt. Alla förbehåll till trots har de en ton som är svår att inte bli berörd av. Det är repetitivt, men det finns en poäng i det. Snarare än det förklenande ”moderskärleken och ömhetens tolkare” väcker det något slags förtvivlan. Det är mörkt, det är ibland kolsvart, men det är inte uppgivet. Det blir en Gaius (se programförklaring) men trots det borde Nina Berberova fått 1945 års nobelpris.

IMG_1221

Bästa meningen: ”Och jag går över ängarna tigande, med stor varsamhet: jag tror att träd och föremål har sovande barn, som de vakande lutar sig över.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 20 november, 2015 by in Chile and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: