Litteraturpristagarna

och deras böcker

1944 Jensen – Grottbjörnens übermensch

Kriget är ännu inte slut men nu har vi en nobelpristagare igen. Och det är som att man önskar att vi slapp.

Johannes V. Jensen nämns i en bisats i Litteraturens världshistoria som det lysande undantaget bland de 90-talsdiktare som opponerade sig mot naturalismen genom att han till skillnad från fränderna inte var symbolist utan snarare en provinsiellt inspirerad nationalromantiker. Jo, det är Staffan Bergsten som skrivit texten. Wikipedia låter meddela att han kom från bondesläkt på Jylland och avbröt medicinstudierna för att bli författare (det är alltid något skumt med den som i unga år bestämmer sig för att bli just författare. Det är litegrann som ”jag ska bli astronaut när jag blir stor”). Tidigt blev han medlem i ”den jyske Bevægelse”, en sammanslutning av författare som motsatte sig symbolismen och satte den hårt arbetande bonden, en jylländsk sådan förvisso, som ideal. Man motsatte sig modernismen och det kosmopolitiska till förmån för det provinsiella och lantliga. Ur detta utvecklade Jensen en närmast religiös tro på darwinismen som i hans händer blev till socialdarwinism – the survival of the fittest blir till den starkes rätt (exhibit no 1: Jensen författade den första skandinaviska boken om kolonialisten Kipling, eller ”imperiets saltvattenfriska sångare”). Vilket osökt leder oss till det verk han är mest känd för och väl fick nobelpriset för – Den lange rejse, en samling av sex romaner varav den första, Bræen, eller Jökeln på svenska, kom 1908.

Här har vi Ung, den första människan. Inte bokstavligen den första människan, men den första moderna sådana – den första som reflekterar över sin tillvaro och hela tiden går framåt, uppåt. En kraftfull skandinav som kombinerar fysisk perfektion med skarpt intellekt och nordisk kärvhet. Ung representerar det darwinistiska idealet, den som leder utvecklingen och mänskligheten mot nya segrar. Det här är en idéroman, fine, men denna historia, skriver Jensen, utspelar sig i slutet av tertiärperioden vid inbrytningen av den första istiden. En googling låter berätta att perioden sträcker sig från 65 – 1,4 miljoner år sedan. Fanns det människor i Skandinavien för 1,4 miljoner år sedan? Fanns det överhuvudtaget människor för 1,4 miljoner år sedan? Skandinavien, om man nu ska vara petig, befolkades först efter senaste istidens slut, för en 15 000 år sedan. Förmänniskor kom till Europa för 800 000 år sedan, Neanderthalare för 350 000 år sedan och homo sapiens för en 40 000 år sedan. Den tid Jensen skriver om lär inga människoliknande varelser ha funnits på kontinenten och sannerligen inte i Skandinavien.

Johannes_Vilhelm_Jensen_1944

”Ja, här kommer stenåldersmannen med sitt och de sina.”

Nu driver han ju för all del en tes snarare än att sträva efter historisk korrekthet. Så genomgår Ung en utveckling som borde tagit mänskligheten årtusenden: hans hårväxt glesnar i takt med att han lär sig att tillverka kläder; floran och faunan byts ut i norden under loppet av ett par vintrar, en utveckling som väl annars borde tagit tiotusentals år; ett tropiskt klimat förvandlas till de årstider vi är vana vid från ett år till ett annat; mammuten blir långhårig från en vinter till en annan; Ung domesticerar hunden som vänjer sig av med att yla och istället börjar skälla. Just den hunden, inte under loppet av generationer; han lär sig som den första människan att skratta; han ler det första leendet; han uppfinner monogamin (vilket är lite mycket sagt då kvinnan han hittar, efter att han bestämt sig för att inte äta upp henne, är den första han haft och den enda han träffat på i sin ensamhet. Det är väl mer nödvändighet än valfrihet); han genomgår ensam utvecklingen från jägare-samlare till jordbrukare. I det perspektivet är det rimligare att se honom som symbolen för den moderna människan, eller en människotyp, snarare än som en individ. Det påpekas också att ”den tid han levat ensam i vildmarken kunde gott vara en ring av årtusenden”. Det är väl det det är.

Riktigt bananas går Jensen emellertid när han omtolkar människans utvecklingshistoria till att ha norden som sitt ursprung: det var härifrån man befolkade planeten. Eller man och man, de mindre utvecklade (och hårigare) stammarna spred sig över jorden medan Ung och hans kärva ättlingar stannade kvar i stolta Norden – det är inte alla som klarar av vårt kärva klimat. Deras (vårt) väsen är också annorlunda är de andras, som ”fara upp och göra rent hus och falla ner igen och riva sig på något ställe där det kliade”. Vår art kännetecknas av självbehärskning snarare än lidelsefullhet – en egenskap som krävs av den som måste uthärda årstidernas växlingar. Vi får lite klimatlära på köpet. Så småningom befolkar dock även Ungs, och hans ättling Vitbjörns, avkommor jorden och utvecklar ”vad med tiden blev den vite mannens samhällsordning”. Att Vitbjörn som av en händelse råkar skapa hakkorset (eller ”solhjulet”) när han ska konstruera ett vagnhjul är bara en av de pikanta detaljerna. Än mer White Man’s Burdenkolonialism får vi när Vitbjörn shanghaiar ett gäng infödingar efter att ha byggt sitt vikingaskepp, slår dem i bojor och tvingar dem att ro som galärslavar. Obegripligt är det för såväl björnen som författaren att de skulle föredra ”sitt hundliv på stäppen [framför] sin nuvarande, ganska sorglösa och trygga belägenhet”. De får ju mat för Guds skull. De kommer dock på andra tankar när Vitbjörn påpekar vilka stora muskler de fått av all rodd och han kidnappar lite kvinnfolk som de kan förlusta sig med under däck. Mind you, detta redovisas helt utan ironi. Vitbjörn är bokens hjälte som formar med svärdet sin värld och är i sin fulla rätt att göra så.

Bokens undertitel är ”Myter om istiden och de första människorna” och Jensen låter sina protagonister stå som förlagor till allt från Oden till Beowulf: Ung miste ögat i en strid med en björn och kallas efter döden för allfadern; Vitbjörn kör en vagn som slår gnistor om hjulen och svingar sin hammare. Han sliter också armen av sin fiende (spikar dock inte upp den på väggen). Därför är det något förbryllande med Ungs förkärlek för människokött. Stundtals är han ”hänvisad” till att äta djur när inga människor finns att tillgå, men ”en riktigt ung, blodfull medmänniska” är ändå det smarrigaste. Det vore kanske läge för ett wtf-moment här (se Mommsen) om det inte vore så absurt.

Vi pratar snarare om en wtf-kaskad. Where to start, om inte i könspolitiken? Ungs kvinna, Moa, tycker, som kvinnor mest, om att gå och plocka på sig lite småsaker som hon samlar i sin korg. Hon är bäst på att sy och fläta bast, och utvecklar snart drejningskonsten: ”på den vägen skulle hennes kön omsider famla sig fram till krukmakeriet” (ledordet här är ”famla”) – men den blir det inget av förrän Ung åter hittat elden som han lyckades slarva bort en gång. Men allra bäst är hon ändå på att alstra avkomma, en veritabel barnalstringsmaskin. Hon har nu hittat sitt kall, ”sin rätta uppgift” och klämmer fram minst en unge om året. Ung, han ”hugger handen i de stora stenar som ligga honom i vägen, välter dem och skjuter dem ytterligare åt sidan med fötterna, under det han utan uppehåll går vidare med blicken glidande utefter synkretsen”. En riktig stenåldersfamilj, precis som det ska vara, där ”hennes make och Gud värdigats skapa eld” (ledordet här är ”Gud”). Kvinnans lott är att stå vid spisen. Förstås. Hon ägnar sig också – förstås – åt att sy kläder när hon inte samlar småsaker till pynt och smycken och som av en händelse uppfinner modet, låt vara att växlingarna inte gick fullt lika snabbt som nuförtiden: ”Ett århundrade var det oundgängligen nödvändigt att kläda sig endast i ett isbjörnsskinn, som skulle stå öppet hela vägen framtill; isbjörnarna blevo nästan utrotade och kvinnorna kommo aldrig ut, därför att modet var så kallt, men vad skulle man göra.” Ja vad ska man göra. När familjen växt till sig behöver sönerna bege sig söderut till de mindre utvecklade folken för att skaffa sig hustrur, vilket alltid är en stor fest, tillika ett mandomsprov. Det gick också ”lustiga historier om kvinnorov med påföljande måltider, under vilka man i festruset hade ätit upp till och med bruden, så att man, för att inte komma tomhänt hem, hade måst göra om hela tåget.”

Anakronismer måste väl dyka upp i en text om förhistoriska människor, om inte explicit så åtminstone på ett metaplan: bara att man berättar om dem i presens med ett nutida språk innebär ju en anakronism – men att beskriva vårtsvinets svans som ett frågetecken, mer än en miljon år innan skriften uppfanns, och apornas tjatter som en tjutande riksdag i trädtopparna är bara fel. Aporna är också direkt kopierade från Kiplings Bandar-log-flock i Djungelboken. Evigt tjattrande, ostrukturerade, lever ur hand i mun, inrättar de sig ”med upphöjt rätthaveri och överfall på alla andra varelser i ett bergssnår, där det fanns nötter och bär nog för dem att festa på under de varma månaderna”.

Vad är det här? Det känns som att vara tillbaka på mellanstadiet och få en lärobok förklädd till roman i handen där gestaltningen i bästa fall är klen, den historiska trovärdigheten har gett upp och gått och lagt sig, och där man redan som 11-åring känner att det här är inte bra. Det kan inte vara det här som är litteratur. Var är de riktiga böckerna?

Det här är bland det värsta jag läst hittills. Är det det här vi vill ha mitt under pågående världskrig? What were you thinking? En Ahnlund (se programförklaring), utan pardon, och Franz Werfel skulle ha fått 1944 års litteraturpris istället.

IMG_1220

Bästa meningen: ”Hans trängtan efter människor avtog icke obetydligt, sedan han försökt ett dussin stycken.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 13 november, 2015 by in Danmark and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: