Litteraturpristagarna

och deras böcker

1939 Sillanpää – life’s a bitch and then you die

Nejj, ännu ett hembygdsepos. Är vi inte klara med dem. Frans Emil Sillanpää omnämns inte ens i Litteraturens världshistoria och hans svenska Wikipedia-presentation är ovanligt kort för en nobelpristagare, dessutom Finlands hittills enda. Född 1888 fick han priset vid 51 års ålder, något förordet till ny(nåja)översättningen av Silja tycker var alldeles försent. Bitter och deprimerad påstås han ha varit. Silja är väl hans mest lästa och mest kända verk, och denna översättning – tryckt 1988 i Östtyskland – ser något … östtysk ut. Fult omslag. Layouten verkar vara gjord av den som råkade sitta närmast kopieringsapparaten.

Frans_Emil_Sillanpää-2

I got 99 problems and a nobel prize ain’t one

Antingen skrev Sillanpää osedvanligt omständligt eller så är det översättningen som lider allvarliga brister. Obegripligheterna börjar redan på sid. 8: ”Mänskans ålder är sedd ur dödsögonblicket endast som en stillastående bild, det är en jämförelse som väcker saknad.” Vad är det som jämförs? Vad saknas?

Lite längre ner: ”Den bild utan substans som döden alltid frammanar när den slår till förlorar alla oväsentliga drag, man kan säga att alla mänskliga ödesbilder i ljuset av detta ögonblick blir rätt likvärdiga.” Va?

Antingen är det ett serious case of syftningsfel som dyker upp på sid. 64 eller så fungerade naturlagarna på sitt eget vis i Tavastland runt förra sekelskiftet: ”Förra sommarens höskörd hade fördärvats till stor del, först hade höet bärgats alltför färskt så att det började brinna i ladan, så att allt hö måste köras ut tillbaka för att torka.” Började det brinna för att höet var för färskt? Och därför måste det köras ut för att torka? Efter att det har brunnit?

Nu är jag inte särskilt verserad i finlandssvenska, vilka drag översättningen ändå uppvisar i viss mån, men kan det här verkligen vara okej? ”Då flickan Silja dog, bortglömd och ensam en sommarmorgon, var det faktiskt slutet på ett längre skeende som man kan säga att hade börjat trettio år tidigare.” Eller det här? ”På dagen kom sedan också professorn som Silja helt hade glömt att fanns till.”

Akademiens Per Hallström gav 1937, två år före priset, ett utlåtande som väl kan gälla också för den här romanen: ”Han har sina mycket starka sidor och uppnår på begränsade områden mästerskap, men storhet och rikedom finner man ej i hans alstring.” Här är det misär. Alla är sura och griniga. Ingen har förmågan att uttrycka vad de vill ha sagt, istället muttrar man någonting och väntar till julafton då man kan supa sig full och börja slåss. Sedan är det mutter igen fram till midsommar då man kan reda ut saken i nästa fylla. Vad som skapar självaktning hos en person är inte alltid lätt att begripa sig på:

”Kustaa frågade så försiktigt han kunde om Martta ville ha ersättning.

–Så gammal jag är har jag aldrig i livet tjänat piga, och det gör jag inte nu heller.

Efter den gliringen kände Kustaa att han hade fått övertaget då han gick in i ändkammaren, där Hilma satt leende i helgdagskläder.”

Hade han? Hur då?

”Nu hade fadern gått bort utan ett ord, och vad han kunde ha sagt sin fullvuxne son, förblev osagt. Och den som går bort ordlös, han går bort som segrare.”

Jaha. Det är kärvt som i islänningasagorna men utan humorn, vilket gör det ganska svårgenomträngligt. En typisk formulering:

”Kustaa begravdes sedan samma söndag som Silja fick gå fram, men ingendera av de här händelserna inverkade särskilt mycket på Silja eller stannade länge kvar i hennes medvetande.”

Man väntar på en punchline här, något som sticker hål på allvaret, men det kommer aldrig.

Det blir bättre när romanen rör sig kring förhållandet mellan Kuusta och dottern Silja. Det är bara en 45 sidor, men står i stark relief till misären i övrigt. På samma sätt står avsnitten om den första kärleken mellan Silja och Armas ut. Beskrivningen av de två relationerna räddar i någon mån boken – då lugnas tempot ned och det blir ett helt annat fokus. Berättaren tappar inte intresset, flaxar inte mellan personer och händelser, utan låter beskrivningen ta sin tid.

Fokus byts sedan igen mot slutet av berättelsen när inbördeskriget och böndernas skiftningar i lojalitet mellan de röda och de vita redogörs för. Det är en annan roman, eller borde vara en annan roman. Det ska som pliktskyldigast vara med, och sedan återstår bara för Silja att få lungsoten och dö, vilket i och för sig spoilades redan på första sidan.

En Nietzsche, det är det bästa som kan erbjudas (se programförklaring). 1939 borde Virginia Woolf ha fått litteraturpriset.

IMG_1154

Bästa meningen: ”Men man kan bevara kyskhet på många sätt och besudla den på många sätt, ibland kan man med samma medel bevara kyskheten som man en annan gång besudlar den.”

Post scriptum

Det var ett tag sedan vi hade ett WTF-moment (se Mommsen) men här dyker ett plötsligt upp från ingenstans på s 203: ”En sotig karl kom från rian för att fråga efter Sofia. Han log glatt som en neger då han fick se att Silja höll på att bli bättre.” Ehh…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 10 oktober, 2015 by in Finland and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: