Litteraturpristagarna

och deras böcker

1934 Pirandello – vem är du, vem är jag

Äntligen en dramatiker värd namnet. Sex roller söker en författare är en av de närmast postmodernistiska verken (uruppfört 1921) som orsakade uppror vid premiären pga sin, för premiärpubliken åtminstone, obegriplighet. Förespråkare och motståndare råkade i slagsmål och författaren fick hastigt lämna lokalen tillsammans med sin dotter genom sceningången. Vad var det som upprörde? När publiken kom in (och den uppfördes på anrika Teatro Valle i Rom) var ridån redan uppe (!) och scenen arrangerad för repetition snarare än föreställning. Pjäsen själv blandar tidsavsnitt, splittrar historien i fragment som mer eller mindre hänger samman, ifrågasätter skådespelarens möjlighet att representera en roll och teaterns möjlighet att iscensätta en verklighet. Den ifrågasätter också vad som är verkligt och vad som är illusion.

Luigi Pirandello, sicilianare, son till en förmögen affärsman, italiensk nationalliberal, studerade i Palermo, Rom och Bonn efter studentexamen. När fadern gjorde konkurs 1903 rök Pirandellos hustrus hemgift, vilket ledde till mental nedbrytning och slutligen hennes internering på sinnessjukhus 1919. Här någonstans kommer absurditeten in i Pirandellos verk. Lyriken och prosan överges i stort sett för dramatiken, där han inleder med några lättsamma komedier för att övergå till den dramatik som gav honom nobelpriset. Mest känd är han väl fortfarande för just Sex roller söker en författare.

Luigi_Pirandello_1934b

Look into my eyes, look into my eyes, the eyes, the eyes, not around the eyes, don’t look around my eyes, look into my eyes, you’re under.

En reviderad version sattes upp i regi av Pirandello själv 1925, men redan 1922 hade den spelats i London och där den högeligen imponerade George Bernard Shaw såg till att den samma år kom till New York. 1923 års parisiska uppsättning påstås ha varit avgörande för utvecklingen av den moderna franska teatern. Ekonomin och tekniken var på Pirandellos sida. Nya teatrar hade byggts och Siemens och AEG utvecklade nya metoder att ljussätta scenen – det var nu möjligt att åstadkomma illusionen av t.ex. skymningsljus och att snabbt skifta mellan stämningslägen. Elektriska hissar kunde drömlikt föra in karaktärer på scenen, till synen från ingenstans. Pirandello planerade också att filmatisera texten (som ursprungligen var tänkt att bli en roman), vars medium han trodde än bättre skulle tjäna pjäsens syfte. Någon film blev det dock aldrig.

Den enda tryckta översättning till svenska som finns att tillgå (Göran O Ericsson översatte den till Stockholms Stadsteaters uppsättning 2010) är Nils Agrells från 1924. Svenska översättningar åldras ju vanligen sämre än mellanmjölk men den här har hållit sig förvånansvärt väl, och finns att hitta bl.a. i den utmärkta samlingen Världens bästa dramer i urval från Natur och kultur 1961.

Det här är meta på så många nivåer. Sex ”roller” träder in på en teater och kräver av direktören att få spela sin historia, vilket han är böjd att acceptera då teatern inte har några vettiga stycken att sätta upp (de håller på att repetera en Pirandellopjäs …). Ett resonemang förs kring skillnaden mellan en person och en roll, och vem som är mest verklig. Men de levande personerna i pjäsen är ju också roller, i våra ögon. Historien rollerna berättar är ospelbar och direktören vill omforma den, göra litteratur av den:

FADERN: Det är visst inte litteratur! Det är det levande livet! Våra själskval och våra lidanden.

DIREKTÖREN: Må så vara! Men det är ospelbart!

Men det är litteratur, för oss, och det är inte ospelbart då det spelas.

Tragiken, för grundtonen är tragisk, ligger i att rollerna vet vad som ska hända, och de vet att de måste spela upp det skedda gång på gång. Och än värre: varje gång är som första gången. Varje gång scenen spelas upp händer det på riktigt, ”Det är det levande livet!”. Som Styvdottern säger: ”Ni skall få se en sådan präktig scen det blir. Briljant!” Det måste inte bara spelas upp av nödtvång: en inre drift gör det omöjligt för dem att inte spela upp de mest traumatiska, livsavgörande scenerna gång efter annan vilket Styvdottern – den som råkar mest illa ut – är mest medveten om: ”Men den här scenen måste spelas! Nu börjar vi!” Den ovillige sonen vill inte ha några scener, eller spela upp sin scen, men kan inte lämna tiljorna: ”Ser ni, han kan inte! Han måste stanna här, av nödtvång, kvarhållen av olösliga bojor.” Dramat måste spelas till sitt slut och gör det också, och det blir inte mindre tragiskt för att det upprepas ånyo, snarare tvärtom.

Vad är kärnan i en person? Rollen kan, enligt Direktören, inte spela sig själv. Rollen finns i manus, skådespelaren står på scenen. När Fadern hör detta sker något med honom: ”Jag vet varken ut eller in längre … Jag tycker redan att mina egna ord på något sätt inte verkar naturliga, de har fått en falsk ton.”

Skillnaden mellan rollen och människan är att människan alltid kan förändra sig, dagens verklighet är imorgon en illusion, medan rollen för alltid är fast i sin historia. Fadern försöker övertyga Direktören att rollen är mer verklig än människan just på grund av detta. Människan kan förändra sig men inte rollen:

FADERN: Förstår ni inte att det är där skillnaden ligger. Vi förändras inte, kan inte förändras eller bli annorlunda, därför att vi en gång för alla är skapade till att vara vissa bestämda figurer.

IMG_1148

Rollerna är skapade av en författare som sedan nekar dem en pjäs att leva ut sitt drama i: ”… sedan vi förut gång på gång, tro mig, gjort detsamma inför vår upphovsman för att övertala honom och driva på honom, och uppenbarat oss för honom”. Är det författarens ovilja eller rädsla att formulera sina minnen, att återskapa det han själv varit med om, som lämnar minnena obearbetade, roller som driver vind för våg och omöjliggör någon katarsis? Sonens uppfattning är att författaren inte ville utsätta dem för att visa upp sin skam inför allas ögon.

Fadern påpekar svårigheten/omöjligheten att återskapa verkligheten på scenen:

FADERN: Jag, ni förstår det kan ju knappast bli en framställning av mig, sådan jag är i verkligheten. Det blir snarare – bortsett från figuren – så som han uppfattar mig, som han känner mig inom sig – om han nu gör det ­och inte sådan som jag själv känner mig inom mig.

Direktören försöker regissera verkligheten, anpassa den för scenen – det helt naturalistiska spelet fungerar inte i salongen – vilket rollerna inte kan acceptera. Direktörens oförmåga att se något problem i att omformulera verkliga händelser till ett fungerande drama, att ta bort, lägga till och ändra: ”Så kan jag sen ta med det som kan användas” och rollernas ovilja att låta sina erfarenheter tolkas (förvanskas) och deras oförmåga att inse att verkligheten måste kondenseras och dramatiseras (paketeras) för att lättare kunna förstås: ”Jag har alltid tyckt att det är ett helsike att repetera inför författarna. De är aldrig nöjda.” Faderns kränkthet i att förvandla det levda dramat till ett spel: ”Förlåt att jag säger det, men ser ni, här för er och era skådespelare är det hela – och det är ju naturligt – bara en lek […] Det som för er är en illusion, som ni skall skapa, det är däremot för oss det enda verkliga.”

Smärtpunkten när Modern gör tydlig skillnaden mellan återberättad historia och upplevd verklighet:

DIREKTÖREN Men, förlåt, jag förstår inte. Det har ju redan hänt alltsammans.

MODERN Nej, det händer nu, det händer alltjämt. Min smärta är inte låtsad, förstår ni. Jag lever och är ständigt med varje ögonblick av mitt lidandes drama, som upprepas alltjämt, levande och verkligt.

Här återskapas också karaktärerna, som bordellmamman Madame Paix, genom att förutsättningarna erbjudits. Rummet har byggts upp på scenen, de andra rollerna är redo att dra igång scenen, och denna karaktär har ”skapats, frammanats, attraherats och tagit gestalt just tack vare denna sceninteriör och … har större rätt att vara här än ni.” Till synes från ingenstans träder hon in på scenen och börjar spela sin roll.

Det är en makalös pjäs, värd ett nobelpris, som inte enkelt lånar sig till en tolkning. Jag såg en uppsättning i London för ett antal år sedan där teatern var utbytt mot ett produktionsbolag för reklamfilm, vilket också fungerade. Det här är en Epstein (se programförklaring) utan minsta tvivel och ingen annan borde ha fått priset istället.

IMG_1146

Bästa meningen: ”Det som för er är en illusion, som ni skall skapa, det är däremot för oss det enda verkliga.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 5 september, 2015 by in Italien and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: