Litteraturpristagarna

och deras böcker

1931 Karlfeldt – kryptisk löskekarl

I’m at a loss here. Det här är poesi av äldre, förmodernistisk, typ, men den är helt obegriplig. Jag hade en lärare en gång, minns inte vem eller var, som sade att på sin tid ansågs Karlfeldt utgöra lyrikens ändpunkt: bättre än såhär gick inte att skriva. I den traditionen. Sedan kom en nyare generation med Ekelöf et al och gjorde gubben passé. Och så kanske det är. Det här är hursomhelst hopplöst uråldrigt. Hösthorn är väl ansedd som en av hans bättre samlingar men inte mycket avslöjar att det är 20-tal (och då menar jag inte 1820-tal). Det bästa man kan säga är att han är bra på metrik. Vad gör man t.ex. med ett 15 verser långt stycke med titeln ”Humlor” som handlar om – humlor? Är den allegorisk? Det verkar inte så. Det har i så fall försvunnit i tidens töcken:

Som ingen trädgårdsmäster

begriper ni er sak,

och gärna frömjölet fäster

sitt guld på ett ludna schabrak

och vingarnas skira tak.

Den är åtminstone tydlig. Merparten är dessvärre av typen ”Systrar i lustgården”:

En turkisk eldros vaktar portalen

och lyser mig in i den gröna salen,

där jungfrurna stå i den himmelskas vård.

Nu dagen är liden och nejden förfriskas,

och aftonens sermo angelicus hviskas

i jungfru Marie örtagård.

Allt är antikverat här. Föreställningsvärlden, religionen, bildspråket, metern, sentimentet … det finns inte något att ta fasta på, något som känns det minsta relevant. Eller ”Gamle drängen”:

Och tänk den rara pigan

som går här hvarje dag

och ger mig gröt och kaffe

och mat av alla slag!

Sist slog hon i en stadig gök,

den gol i koppen, så det rök,

då tog jag ina på försök,

men hon vardt arg och fräste,

och det var lika bra.

Okej.

Erik_Axel_Karlfeldt_2

Löskekarl? Vagabond om jag får be.

Jag går till Litteraturens världshistoria och hoppas på att bli upplyst, men han finns inte ens omnämnd. Jag går till Den svenska litteraturen och hoppas på att bli upplyst. Nästan jämnårig med Fröding (som vore mer förtjänt av ett nobelpris) var han ”den minst anstötlige i den nya generationen diktare” runt förra sekelskiftet, nittiotalisterna. Lät inte sin egen ångest komma till uttryck i dikten, iklädde sig gärna rollen som nationellt språkrör, skrev kantater på uppmaning av kung Oskar, handplockad av Wirsén (ständigt denne Wirsén) till Svenska Akademien 1904, som han också efterträdde som ständig sekreterare 1913. En av alla dessa akademiledamoter som belönats för lång och trogen tjänst med ett nobelpris. Det antyds att det kan ha varit klasskomplex som gjorde att han så snabbt tog till sig de utmärkelser som erbjöds – fadern hade dömts till straffarbete efter en förfalskningsaffär och gått i konkurs och fått lämna gården, drog sig fram som diversearbetare och dog i lungsot. Sonen, Erik Axel, tiggde pengar av personer som lurats av hans egen far för att kunna finansiera sina studier. Vad han skapar i poesin är ett fantasiuniversum, en bondevärld som aldrig existerat. Han är själv Fridolin, spelemannen, han som skyr arbetet men gläds åt skördefesten och senårets håvor. Där ligger väl en förklaring till titeln Hösthorn. Hösten är också livets höst: ”Jag är en höstpoet, men tro ej, vårtid, din tjusta oro är mig fjärn och forn”. Det påpekas också att han hellre låter sig sjungas än förstås och att texterna ”har barockens och preciositetens hela konstfärdighet och kräver kunskap om bibelsvenska, dialekt, folklore, botanik, kulturhistoria, demonologi och andra lärda ämnen för att rätt förstås. Men god poesi har ju ofta den egenheten, att den inte behöver helt begripas för att uppskattas.” Men det underlättar om den inte är helt obegriplig. Han lär emellertid ha använt det kryptiska som förklädnad, för att slippa släppa läsarna inpå sig. När han för ovanlighetens skull släpper masken och lägger av obegripligheterna blir det så mycket starkare, som i ”Första minnet”:

Det är långt, långt borta på en väg, det är halt,

svart och kal,

det är vind, stark vind.

.

Någon håller i min hand och drar mig med,

höga träd,

det är vind, stark vind.

.

Vi gå bland andra mänskor åt ett stort, hvitt hus,

dån och brus,

det är vind, stark vind.

.

På en stol står en kista, den är liten och hvit,

vi gå dit,

det är vind, stark vind.

Den sista samlingen är just Hösthorn 1927 där DSL menar att de religiösa motiven behandlas ”med nyvunnen innerlighet och värme”, och att kavaljeren blivit kyrkvärd, löskekarlen blivit nationalskald (nej, jag vet inte heller vad det betyder. SAOL är behjälplig med definitionen lösdrivare eller vagabond, vilket onekligen låter lite trevligare). Publiceringen av samlingen var en händelse och hans död fyra år senare bringade landssorg. Man hade betänkligheter dock, om att hans bondebarock skulle stadfästa ett föråldrat lyriskt ideal, och att ”Karlfeldtsfaran” skulle innebära stagnation och poetik ossifikation. Den faran får väl anses vara något överdriven.

Det här ger ju något slags förklaring till varför han skrev som han gjorde, men det gör inte dikten bättre. Poeten är gammal, religionen – en söndagsskolereligion med söte herren Jesus som kommer för att leda di gamle bort till landet därovan – en tröst; ungdomens jazztoner ett hiskeligt oväsen:

Du dansar, bleka ungdom, sorgset låta

din ukulele och din saxofon.

Du ungdom som jag älskar, jag vill gråta

att se din dans; den slår mig som ett hån.

Men trumma hetsar, rått trumpeten ryter.

Det är som krigets sista kompani

Ungdomen förnimmer högre ting och bör på friska vingar ”kretsa som legendens änglar / kring Betlehem och sjunga julens psalm”, men nejdå, ”Du plockar kvickt ur röret i kloaken / en vals från Wien och en bombasm från Rom”. Pinsammast är ändå Pillman, vuxna karlen som dansar jazz med ungdomarna ”Med skakande axlar och benen i darr … det är som en fläkt ur en djungel”. Han hör inte hemma här ”bland änkor förgyllda med henna / och rakade fruar och mör”, han som var ”sund och soligt erotisk, / hvi gör du dig svart och exotisk / och afri- och amerikansk”?

Det här var inte särskilt fräscht, eller begripligt, ens när det begav sig och än mindre idag. Karlfeldt får en Ahnlund (se programförklaring) och bör helst förbigås med tystnad. James Joyce borde ha fått 1931 års nobelpris i litteratur.

IMG_1130

Bästa meningen: ”Nyss drog ett högsällt lik förnämligt genom staden.”

Post scriptum

För den som önskar en mer inkännande läsning av Karlfeldt rekommenderas Gunnar D Hanssons essä ”Karlfeldts ångest” ur samlingen Lyckans berså från 2008.

Annonser

2 comments on “1931 Karlfeldt – kryptisk löskekarl

  1. Johannes
    16 augusti, 2015

    Njä, nu tycker jag du var lite över hövan ogin, faktiskt. Även om det inte är Nobelprisklass.

    Gilla

  2. MT
    21 augusti, 2015

    Må så vara. Smaken är ju som baken.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 16 augusti, 2015 by in Sverige and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: