Litteraturpristagarna

och deras böcker

1929 Mann – Lightning strikes, not once but thrice

Thomas Mann är en av de författare jag alltid har trott att jag har läst men egentligen har jag nog aldrig tagit mig igenom något annat än Döden i Venedig och sett filmen ett par gånger, så det är hög tid att ta skadan igen. Nu har ju tre stora Mann-romaner översatts de senaste tio åren av Ulrika Wallenström, och jag har semester, och … ja. The long and short of it är att jag har läst Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus, i runda slängar en 2240 sidor. What I do for you. Buddenbrooks var den han fick nobelpriset för. Inte just för att den var bäst, men för att ledamoten Fredrik Böök inte kunde med Bergtagen: ”Med djupt medlidande tänker man på den som eventuellt åtoge sig uppgiften att översätta Der Zauberberg.” Det var väl ett krav för att Böök skulle bli nöjd, att priset uttryckligen inte gavs åt något annat än just detta tidiga verk.

Buddenbrooks

Mann kom från en köpmanssläkt i Lübeck – fadern nordtysk köpman och senator, modern sydtysk konstnärssjäl – något som går igen i genombrottsromanen Buddenbrooks där hans förhållande till sina egna föräldrar speglar Hannos förhållande till sina. Den konflikten – spänningen mellan det borgerliga och det konstnärliga – återkommer sedan genom hela författarskapet. Boken är också en nyckelroman där Lübeckborna kunde känna igen sig och man kan idag besöka Buddenbrookhaus i staden, ett museum dedikerat författaren och romanen. Den har dessutom givit upphov till begreppet Buddenbrookeffekten, vilken statuerar att familjeföretag vanligtvis inte överlever den tredje generationen: gen. 1 bygger upp, gen. 2 förvaltar, gen. 3 förslösar. När boken publicerades 1901 var Mann 26, men den skrevs 1897–99 av en 22-årig autodidakt, en vars fars död mer eller mindre omöjliggjorde högre studier och vars universitetserfarenhet mest bestod i att auskultera valda föreläsningar. Och ändå är det inget mindre än ett mästerverk.

Redan i denna tidiga roman är texten på pappret och innehållet i symbios med varandra. Den grova prosan i början avslöjar den brist på kulturell förfining som senare generationer ska komma i besittning av. Den förfiningen som stundtals ändå förekommer sträcker sig möjligen till de äldre herrarna, särskilt poeten Hoffstede, födda under senare delen av 1700-talet och som ”för damerna … gjort ett par av sina mest utsökta compliments, sådana compliments som den nya generationen rätt och slätt inte längre kunde åstadkomma”. Och endast 20 år efter napoleonkrigen strösslar de språket med franska ord och uttryck: ”Förlåt om det inte bereder mig något plaisir att läsa den här litanian en gång till högt för dig. – Voilà!”. Översättningen tar upp detta och med antikverade men högst passande svenska motsvarande uttryck förklarar hur Kröger ”gestikulera[r] med huvud och händer på det mest ämabla vis” eller hur gamle Buddenbrook ”oavvänt och tyst huvudrunkande [såg] tillbaka på sitt liv och på livet i allmänhet […] och gav ifrån sig en krämtning som lät ungefär som: ’Hä-ä-hm!’”. Tio år senare, i mitten av 1840-talet, visar sig det engelska inflytandet i den yngre generationens låneord och genom sonen Thomas uppehåll i London; endast föräldrarna använder fortfarande de franska uttrycken. Också översättningen tar fasta på detta då herr Grünlich’s polisonger kallas för ”nyfriserade whiskers” där originalet har kvar franskans ”frisch frisierten Favoris” (han äter gubevars enligt engelsk sed en lätt stekt kotlett till frukost) medan tyskans Backenbart i samma stycke blir vanliga svenska polisonger. 1867 pratar man om en ”self-made man” när man 1835 kunde vara en ”à la mode-kavaljer”.

Thomas_Mann_1900

”Är det någon av er som vet hur det är när man har druckit för mycket svensk punsch? Jag menar inte ruset utan det som kommer dagen efter, följderna… de är underliga och vidriga… ja, underliga och vidriga på samma gång.”

Spänningen mellan det borgerliga och det konstnärliga blir särskilt tydlig i och med Thomas fru Gerda då kulturen, i form av musiken, kommer in i familjen på riktigt, även om Thomas tidigare intresserat sig för litteraturen och teatern, liksom brodern Christian, men inte mer än vad som krävs av, eller är lämpligt för, någon i deras sociala ställning. Även sonen Hanno visar upp ett känsligt konstnärstemperament och modern önskar att han ska bli musiker. Här kommer också för första gången de buddenbrookska händerna, som beskrivits gång på gång, till slut till nytta: ”Han har de buddenbrookska händerna … Alla Buddenbrooks kan ta nonor och decimor. – Men de har aldrig brytt sig om det”. Motsättningen mellan kulturkänsligheten och köpmannamentaliteten visar sig också i Gerdas kommentar att ”Det viktiga är ju knappast att bli drillad på ett instrument utan fastmer att få någon hum om musik, inte sant?”. Här kommer också musikern Pfühl, Hannos pianolärare, som ett slags förstudie till musikläraren Kretzschmar i Doktor Faustus. Han för in kulturen samtidigt som affärerna går i stöpet: ”Det var musikerblicken, den som ter sig vag och tom eftersom den dväljs i en djupare, renare, slaggfriare och absolutare logiks rike än våra språkliga begrepps och tankars.” Det är också det Pfühl förmedlar till Hanno. Detta sammanfaller i tid med Thomas köp av Maibooms säd som haglar bort och hans insikt att sonen Hanno aldrig kommer bli den Buddenbrook han önskat sig; om någonstans är det här det är tydligt att det har vänt, att ”förfallet” är oundvikligt, att kulturen som en kil spräckt köpmannafamiljen.

Familjen går under men var skulden än ligger är det förvaltaren Thomas, den 2:a generationen, som får ta på sig ansvaret. Undergången har förebådats redan då det står klart att hans försiktiga affärer och ovilja till spekulation gör att förmögenheten ligger kvar på den nivå den drastiskt sjönk till efter faderns död. Det är en bekväm nivå, men samtidigt inte mycket att bygga en framtid på. När Thomas ändå försöker sig på spekulation går det förstås illa – exemplet med den borthaglade säden. Symboliskt är det väl då att brodern Christians dåliga tänder nämns redan på sidan 64, att sonen Hanno lider av tandproblem från början vilket kräver återkommande besök hos den inte så förtroendeingivande tandläkaren, men det är Thomas som till slut dukar under på grund av en rutten tand.

Buddenbrooks är den sista 1800-talsromanen. Det är en släktkrönika i Tolstojs och Zolas anda, där den unge författaren redan behärskar uttrycksmedlen till fulländning. Men likt en Picasso som väl var fullärd runt sekelskiftet och måste ta sin konst i nya riktningar går Mann hela tiden vidare. Han är ingen Dickens eller Rubens som skriver samma bok eller målar samma tavla gång på gång. Han lämnar den traditionella, naturalistiska romanen och gör något helt annat.

IMG_1073

Bästa meningen: ”Han är inte vacker, det skall gudarna veta, nej, vacker är han inte … men han är i alla fall i högsta grad presentabel, och man kan när allt kommer omkring inte begära att ett får skall ha fem ben, om du ursäktar att jag uttrycker mig som en köpman!”

Bergtagen

I novellsamlingen Tristan, som föregår Bergtagen, utvecklar Mann den stil som kommer att känneteckna de följande romanerna: musiken och dess makt över människan, och en textkomposition som liknar den musikaliska med återkommande teman, omtagningar och upprepningar. Den följs bl a av Döden i Venedig där författaren Auerbach är en förtäckt bild av kompositören Mahler och där den platonska (kanske just för att den är omöjlig) kärleken är ett genomgående motiv.

Bergtagen är ett modernistiskt verk med tiden som tema – en svårare men större roman (och inte bara till omfånget) än Buddenbrooks. Tiden är också dess form: den är kronologisk men inte statisk. Den är ett flöde där olika tidsavsnitt tar olika mycket utrymme i anspråk och där avsnitten blir allt kortare ju längre romanen pågår utan att fördenskull tempot snabbas upp. Den måste komma till ett avslut (även om somliga kritiker helst skulle se att den inte gjorde det) och det är åsknedslaget, första världskriget, som bryter ut och som kastar Hans Castorp ur berget, frigör honom från dess trollgrepp.

thomas__mann1

”Du förstår: har man en cigarr som brinner bra – självfallet får det inte komma in luft på sidan eller vara dåligt drag i den, det är i högsta grad förargligt – jag menar: har man en god cigarr, då är man egentligen trygg, då kan bokstavligen ingenting hända en.”

Även om Bergtagen först var tänkt att bli en liten humoristisk pendang till Döden i Venedig – istället för en åldrande författare en ung affärsman; istället för det loja Venedig det schweiziska urverket Davos (första världskriget kom emellertid emellan och novellen lades på is, togs upp igen efter krigsslutet och växte till närmare 1000 sidor) – så har den icke desto mindre flera beröringspunkter med Buddenbrooks. Hans Castorp är ett slags anti-Hanno (the Bizarro Hanno, för att prata med Seinfeld). Till viss del liknande levnadsomständigheter – och född en 20 år senare – så har han inte det känsliga sinnelaget. Han tar allt med en klackspark, det kommer alltid ordna sig på något vis. De konstnärliga dragen är inget han känner att han vill utveckla, det skönaste är ändå att vara ledig. Tonen är lättsammare, långt mer humoristisk, men samhällsklassen är densamma. Scenen där Hanno står framför farmor på lit de parade kommer igen nästan identisk, men nu är det Hans som står framför farfaderns lik. Samma kopia av Thorvaldsens Den uppståndne Kristus tronar över scenen, samma känsla av att den vaxliknande kroppen är ett skal, en docka. Då både Hans och Hanno har stora likheter med Thomas Mann själv är det väl troligt att händelsen är självupplevd:

Rakt fram, vitt lysande mot det mörkgröna hos stora krukväxter som omväxlande med höga silverljusstakar bildade en halvcirkel, stod på en svart sockel den kopia av Thorvaldsens välsignande Kristus som hade haft sin plats ute i korridoren […] Det där var inte farmor. Det var hennes söndagsmössa med vita sidenband och hennes rödbruna hår inunder. Men den där spetsiga näsan, de där indragna läpparna, den där framskjutna hakan, de där gula, genomskinliga, knäppta händerna som man såg var kalla och stela, tillhörde inte henne. Det där var en främmande vaxdocka, och det låg något fasansfullt i att upphöja och fira den på detta vis […] Han andades långsamt och tvekande, ty för varje andetag väntade han på att få känna den där doften, den där främmande och ändå så sällsamt välbekant doften som molnen av blomlukter inte alltid förmådde döva. Och när den kom, när han uppfattade den, så rynkades hans ögonbryn ännu mer, och hans läppar darrade till för ett ögonblick.(Buddenbrooks)

A82

Thorvaldsens ”Den uppståndne Kristus”

Den högtidligt religiösa sidan tog sig uttryck i den ståtliga bårläggningen av liket, i blomsterprakten och palmbladen, vilka som bekant symboliserade den himmelska friden; vidare och ännu tydligare i korset mellan de döda fingrarna på det som varit farfar, Thorvaldsens välsignande frälsare, som stod vid kistans huvudända, och i de på ömse sidor uppskjutande kandelabrarna, som vid detta tillfälle även de hade antagit en kyrklig karaktär […] Med den sidan hängde det samman att den döde farfadern tedde sig så främmande, ja egentligen inte som farfar utan som en vaxdocka i naturlig storlek som döden hade smugglat in i hans ställe och som nu blev föremål för alla dessa pietetsfulla och hedrande arrangemang. Han som låg där, eller rättare sagt: det som låg där var alltså inte farfar själv utan ett hölje – vilket, det visste Hans Castorp, inte bestod av vax utan av sin egen materia; enbart av materia […] Men medan detta skedde tyckte sig Hans Castorp tydligare än hittills uppfatta den där svaga men så egendomligt sega utdunstningen, välbekant sedan förr, den som skamligt nog påminde honom om en med en generande åkomma behäftad och därför allmänt skydd skolkamrat och som tuberosernas doft i tysthet var avsedd att dränka, utan att trots all sin sköna yppighet och stränghet förmå det. (Bergtagen)

Men det borgerliga livet klaras här av i ett kapitel på drygt 20 sidor. Boken är en idéroman och Hans Castorps bakgrund är inte det viktigaste. Den ger förutsättningarna för hans letargi, hans ovilja att ta sig för något och hans förmåga att finna sig i det som sker, som gör honom perfekt lämpad att bli kvar på sanatoriet i sju år på andras rekommendationer istället för de tre veckor han själv hade tänkt sig. Och vara nöjd med det.

Där Buddenbrooks inkorporerar tidens – och modets – gång i språket genom de skilda uttrycken och låneorden (den utspelar sig ändå under en 70 år) låter Bergtagen tidens snabbhet eller långsamhet avspeglas i den upptagenhet som läggs vid olika tidsavsnitt. Ett genomgående resonemang, som vittnar om både Bergson och Einstein, förs av Castorp där han reflekterar över det faktum att några veckor, eller för internerna flera månader (den minsta enheten de räknar med är månaden. Den som tillbringar kortare tid än så på kurorten är endast på en ’fransysk’ visit och räknas egentligen inte) kan förlöpa utan att man märker att någon tid förflutit, medan de sju minuter som termometern ska hållas under tungan kan te sig oändligt långa. Tiden som begrepp återvänder man till ständigt:

Hur kändes det egentligen för den unge Hans Castorp? Ungefär som om de sju veckor som han nu bevisligen och utan minsta tvivel tillbringat hos dem häruppe hade varig endast sju dagar? Eller föreföll det honom tvärtom som om han bott på denna ort mycket, mycket längre än han verkligen hade? […] Det var väl på båda visen: när han blickade tillbaka tedde sig den här tillbragta tiden på samma gång onaturligt kort och onaturligt lång, men så som det i verkligheten var ville det inte tyckas honom – varvid vi förutsätter att tid överhuvudtaget är natur och att det är befogat att sätta begreppet verklighet i förbindelse med den.

Författaren själv påpekar i början av femte kapitlet att såväl berättaren som läsaren bör förundras över att Castorps första tre veckor tagit närmare 240 sidor i anspråk medan de nästföljande 21 dagarna klaras av på endast ett par ark. Det innebär att de första tre veckorna utgör den första fjärdedelen av romanen, den andra ägnas åt de kommande elva månaderna, medan den sista hälften täcker sex år – en avspegling av hur Castorp själv upplever tiden i Davos. Och tiden är relevant då allas tid på sanatoriet är utmätt, döden finns i allas medvetande även om ingen pratar om den, och även Hans Castorp blir brutalt medveten om den för egen del när han under sin sjunde vecka låter röntga sig:

Han hade sedan vänligheten att låta patienten betrakta sin egen hand genom skärmen, eftersom denne enträget hade bett om det. Och Hans Castorp såg det han borde ha väntat sig att se men som det egentligen inte är tänkt att människan skall se och som han heller aldrig trott att det kunde vara tänkt att han skulle se: han såg in i sin egen grav. Han såg förruttnelsens senare arbete föregripet av kraften hos ljuset, köttet han gick omkring i nedbrutet, förstört, upplöst i intig dimma, och där inuti det fint svarvade skelettet i den egna högerhanden, kring vars över ringfingerled hans sigillring, lämnad i arv till honom av farfadern, svävade svart och lös: ett hårt jordiskt ting, varmed människan smyckar sin lekamen som är bestämd att smälta bort därinnanför, så att tinget blir fritt och går vidare till ett kött som kan bära det ett tag igen. Med den där gamla Tienappelska tantens ögon såg han en välbekant del av sin kropp, med genomskådande, framåtskådande ögon, och för första gången i sitt liv förstod han att han skulle dö.

Men det är också här han första gången upplever en frihet. När han vet att hans tid på jorden är begränsad medan tiden på sanatoriet på samma gång är obegränsad, när han kan frigöra sig från det vanliga livets plikter och ge sig åt sjukdomen och kuren; han slipper ansvara för sitt eget liv, annat än att följa ställets förordningar och rutiner, och kan bekvämt glida in i en ferie på obestämd tid, ett oändligt långt lov. Castorp vet inte vad han ska göra med sitt liv men i och med att tiden har blivit utmätt har också livet fått en betydelse, även om det är enbart som patient. Han går också in i patientrollen med stort engagemang.

Här finns en separation mellan berättaren och berättelsen där ett metaresonemang förs kring framtida händelser som vi ännu inte får vetskap om – allt måste få ta sin tid och redogöras för kronologiskt:

Endast vi vet tills vidare vart denna karnevalssamvaro sent omsider kom att leda, tack vare Hans Castorps företagsamhet. Men vi låter oss inte ryckas hän och ur vår maklighet av denna vetskap utan ärar tiden som den äras bör och förhastar oss inte – kanske skjuter vi till och med upp händelserna eftersom vi delar unge Hans Castorps moraliska skrupler, vilka så länge hade hindrat att dessa händelser inträffade.

Den första fjärdedelen, de första tre veckorna, är introduktionen, prövotiden. Den andra fjärdedelen, i princip det första året, är lärotiden då han, främst under italienaren och medpatienten Settembrinis inflytande, lär sig tänka och lär sig leva efter bergets tidsuppfattning. Efter halva romanen, då kusinen reser tillbaka och onkel James misslyckade försök att locka honom tillbaka till ”de levandes” krets, blir han ett med berget. Tanken på återvändo tynar bort och han träffar samtidigt Naphta – jesuiten, motvikten till Settembrinis upplysningsivrare. Sedan sjuknar kusinen åter in, återvänder till berget, dör, och Hans Castorp ger sig ut på skidturer i de oändliga snölandskapen samtidigt som han börjar inse futiliteten i sina båda läromästares utsagor. Så träder till sist holländaren Peeperkorn in, denna konungsliga ”personlighet” utan innehåll, enbart snömos, som neutraliserar debatterna mellan Settembrini och Naptha vilka slingrat in sig i varandra och snart blivit oskiljaktiga. Dessa bägges tes/antites hade kunnat bli till syntes i Castorps sinne men Peeperkorn, kanske som en räddande ängel, avelektrifierar samtalen med sitt:

Mitt herrskap. – Bra. Allting bra. Nog om det. Men jag ber er fundera på och inte – inte ett ögonblick – försumma att – Men därmed nog om denna punkt. Det som det åligger mig att uttala är inte så mycket det förra som framför allt och enbart det senare, att vi är förpliktigade – att det obrottsliga – jag upprepar och lägger all tonvikt på detta uttryck – det obrottsliga anspråket är ställt på oss – – Nej! Nej, mitt herrskap, inte så! Inte så att jag till äventyrs – Hur långt ifrån sanningen vore det inte att tro att jag – – Nog om det mitt herrskap! Fullkomligt nog om det. Jag vet att vi är ense om allt detta, alltså: till saken!

Det är det mystiska i hans personlighet, det oförklarliga, som gör att han bräcker dem alla utan att egentligen tillföra något. Som gör att människor dras till honom, lyssnar till honom trots att han inte säger något. Är det det mystiska Hans Castorp slutligen hänför sig till? Eller helt enkelt att hans bildningsresa kommit till sitt slut när han förklarar att ”Jag pratar dumheter, men jag vill hellre svamla litet och samtidigt halvtomhalvt uttrycka något komplicerat än alltid enbart komma med oklanderliga gamla fraser.”? Bland det sista han upplever på Berghof är en, i högsta grad mystisk, seans.

Slutet har kritiserats för att vara ”dåligt, otillfredsställande, romanen är bra ända fram till slutet, hade varit bättre utan slut, hade varit bättre om den bara fått pågå” – precis samma klagomål som per automatik dyker upp varje gång en längre TV-serie ska avslutas – det må vara Sopranos, Mad Men eller Breaking Bad: hur avslutar man en serie som från början inte haft något fastlagt slut men efter ett antal år ändå måste komma till sin upplösning; hur ändar man den på ett tillfredsställande sätt? Manns roman påminner mer om dessa serier än om traditionella filmer eller böcker. De är kronologiska, de pågår, de beskriver ett tidsskede, och Buddenbrooks, precis som Bergtagen, behövde ju också ta slut en gång, och det slutet är väl i så fall än mindre tillfredsställande. I Bergtagen kommer ändå kriget obönhörligt och blir den åskskräll som är nödvändig för att slita loss Hans Castorp från bergets trollgrepp.

IMG_1079

Bästa meningen: ”Ja, min Gud, låt mig känna doften av din knäskåls hud, under vilken den snillrikt formade ledkapseln utsöndrar sin smörjande olja!”

Doktor Faustus

1933 går Mann i landsflykt. Under en föredragsresa i Schweiz uppmanas han av vänner att inte återvända hem och snart berövas han och hustrun som var judinna sina tyska medborgarskap. 1938 landar de i USA och bosätter sig så småningom i Pacific Palisades i Kalifornien. De närmsta åren ägnas åt ett större romanprojekt, sviten Josef och hans bröder. En professur vid Princeton, besök hos Roosevelt i Vita huset och radioföredrag följer. Där han uppmanar tyskarna att stå upp mot diktaturen försöker han för amerikanerna förklara de historiska orsakerna till nazismen och kriget. Den här dubbelheten, dialektiken mellan kropp och ande, borgaren och konstnären, som varit med sedan Buddenbrooks bildar grunden i nästa roman, Doktor Faustus. Inledningen verkar i förstone vara en programförklaring som tar just humanistens sida:

Här kan jag, som så ofta, inte låta bli att i förbigående glädjas åt det inre och nästan hemlighetsfulla sambandet mellan intresse för klassisk filologi och ett levande-kärleksfullt sinne för människans skönhet och värdighet som förnuftig varelse – detta samband som ger sig till känna redan i att man betecknar studier i antikens språk som ”humaniora”, men dessutom i att den själsliga samordningen av språklig och human passion kröns av fostrans idé och kallelsen att bli ungdomens fostrare ger sig nästan naturligt av kallelsen att bli språklärd. Den som studerat naturvetenskapliga ”realia” kan väl bli lärare, fast aldrig i samma mening och grad fostrare som lärjungen i bonae litterae.

Men snart ska det bli alltför tydligt vad ett ensidigt fokus på anden utan hänsyn till det praktiska får för konsekvenser. Romanen påbörjas den 27 maj 1943, samma dag som bokens berättarjag inleder sin redogörelse för barndomsvännen, kompositören Adrian Leverkühns öde. Goethe var ständigt en följeslagare och en standard att försöka uppnå, och naturligtvis skulle Faustmyten komma väl till pass just nu, under 2:a världskriget.

th1

”Ja, vi är ett helt och hållet annorlunda folk med mäktigt tragisk själ, i strid med det nyktert-normala, och vår kärlek tillhör ödet, vilket öde som helst, bara det är ett öde, om det så vore den undergång som får himlen att brinna ragnaröksröd!”

Romanen handlar förstås till stora delar om musik och den är musikalisk till sin uppbyggnad. Det är teman och ledmotiv som antyds, återkommer, utvecklas, tas om … Och likt musiken, där temat aldrig kan uttalas – då den är just musik och inte ord – är djävulen något eller någon som aldrig uppträder i egen hög person men som hela tiden finns närvarande: i Adrians skapande, i andra världskrigets slutskede, i vansinnet som hotar drabba alla. Enda gången man nästan, bara nästan, får se hin håle själv är det i en komisk scen som inte direkt kan tas på allvar (och som är inspirerad av det tillfälle Martin Luther lär ha kastat ett bläckhorn efter samme satan) då Adrian och Serenus besöker professor Kumpf som efter en väl tilltagen middag, berusad och med gitarren i knät plötsligt utbrister:

’Där står han i vrån, den saten, den vrångkusen, det sorgliga, sura spöket och tål inte att vårt hjärta fröjdas i Gud under måltid och sång! Men han skall inte kunna göra oss något, den ärkeskurken, med sina listiga, brinnande pilar! Apage!’ röt han, tog en bulle från bordet och slungade den in i det mörka hörnet. Efter denna dust tog han åter ett ackord på gitarren och sjöng ’Den glad i hågen vandra vill’.

Sedan dyker han förstås upp i samtalet, förhandlingen, med Adrian, men då detta endast sker i Adrians egen återgivning kan man inte veta om det verkligen skett eller om det endast är föreställning, en feberdröm. Spelar det någon roll?

Tjänar det någonting till att fråga om jag är verklig? Är inte det som verkar verkligt, och är inte sanning upplevelse och känsla? Det som lyfter dig, det som ökar din känsla av kraft och makt och herravälde, för satan, det är sanningen – om det så tio gånger om vore en lögn sett ur dygdens synvinkel. Tacka för det, att en osanning av kraftstegrande beskaffenhet kan mäta sig med vilken ofruktbar dygdig sanning som helst.

Adrian förskriver sig till djävulen med löfte om att han kommer skapa stor musik som kommer låta höra om sig och leva kvar efter hans egen död. Priset är att han avsäger sig all form av kärlek. Vi är svartsjuka, menar satan, och vill ha dig för oss själva. De 24 år han får är heller ingen dans på rosor i övrigt. Perioder av förlamande migrän och sängliggande åtföljs av perioder av maniskt skapande – det är inget liv att tala om, men det var inte lycka han köpte, det var skapandeförmåga. Futiliteten i detta känner han av om inte förr när han inser att det sista verket är skrivet och all mänsklig gemenskap är honom förvägrad. De sista tio åren tynar han bort i syfilis och demens omhändertagen av sin gamla mamma, något han själv uppfattade som den slutliga förnedringen. Parallellen till Tyskland ska vara uppenbar, förskrivningen åt ett ideal och ett eftermäle på bekostnad av liv och anständighet.

I ännu högre grad än tidigare fungerar innehåll och form som en oskiljaktig enhet. Adrian håller polyfonin framför harmoniken men de är förutsättningar för varandra: polyfonins stämmor bildar harmonier, och ackorden är uppbyggda av stämmor. Stämmorna i Doktor Faustus är Adrian Leverkühns historia, nazismens illgärningar och konstmusiken. Tre andra linjer är den trippla tideräkningen: den där det berättade rör sig (1885–1940), den där berättaren rör sig (1943–1945) och den där läsaren rör sig. Autentiska texter är inarbetade i verket, verkliga personer förekommer sida vid sida med uppdiktade, bekanta till Mann dyker upp som romanfigurer, diskussionerna rör sig om allt från medeltida kompositionsteknik till förutsägelser om det enade Europa som en gång måste komma:

… allt kommer an på att det växer fram ett ansvarsfullt industrifolk, en internationell industrination, som en gång kan bilda en sann och äkta europeisk ekonomisk gemenskap. I den kommer alla danande impulser att ligga, och ligger som frön redan nu, inte enbart till att tekniskt genomföra en ny ekonomisk organisation, inte enbart till att genomgripande hygienisera de naturala livssammanhangen utan också till att grunda nya politiska system.

Ändå håller den ihop. Där Joyce fungerade bara om ramarna var fasta – odyssén som band ihop Ulysses och höll vansinnet i schack medan Finnegans Wake som saknar liknande struktur spiller ut i oläsligt svammel – har Mann fullständig kontroll över sina produktionsmedel. Det behöver väl knappast påpekas att Mann är en värdig pristagare och en klar Epstein (se programförklaring). Buddenbrooks i sig själv hade kunnat (och gjorde ju också det) motivera ett nobelpris, men tillsammans med den efterföljande produktionen gör det honom till en av 1900-talets stora författare, kanske den största.

IMG_1124

Bästa meningen: ”Det är bättre att få huvudvärk av kanon-, fuga- och kontrapunkt-exercitier än av att vederlägga Kants vederläggning av gudsbevisen.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 31 juli, 2015 by in Tyskland and tagged , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: