Litteraturpristagarna

och deras böcker

1928 Undset – Not Another Teen Novel

Sigrid Undset: Född i Danmark 1882. Familjen flyttade till Norge när hon var fem, till Kristiania. Arbetade på kontor efter skolan och skrev på nätterna då hon höll sig vaken med kaffe och cigaretter och debuterade så småningom som författare. Gifte sig 1912 med en målare som hon träffade under en stipendieresa till Rom. Konverterade 1924, fyra år innan nobelpriset, till katolicismen och inträdde i dominikanorden efter att först ha skilt sig. Ordförande i norska författarföreningen 1935–1940. Antinazist som tillbringade kriget i USA. Flyttade tillbaka till Norge, till Lillehammer, 1945 där hon snart dog.

Hennes berömmelse vilar, meddelar Litteraturens världshistoria, huvudsakligen på romanen Kristin Lavransdatter som var den hon fick priset för. Jag har inte läst den, eller de, den är i tre delar. Vad jag har läst är Jenny från 1911. Nyutgiven 2009, och en nyöversättning är ju alltid trevligt tänkte jag. Inget i Brombergs utgåva dock – den tionde i serien ”Nobelklassiker”, med Horace som huvudredaktör och förord av Ebba Witt-Brattström – avslöjar att Sigrid Elmblads översättning är från 1920. Utom pluralböjningarna av verben då, som man gott kunde ha redigerat bort när den reviderades 1985.

no-nb_blds_01124 001

Who you calling kvinnotyp med stolt resning?

Den som inte vill veta hur boken slutar sparar med fördel förordet till sist. Spoilerskräcken har visserligen gått till överdrift, men det känns ändå sådär att få hela plotten avslöjad innan man påbörjat romanen – vem förlovar sig med vem, vem får barn med vem, vem dör i sista kapitlet. Witt-Brattströms framlyftande av huvudkaraktären Jenny som förebild gör henne också till en mer platt figur än hon är. I motsats till ”dokusåpskulturens bitterfittor, narcissistiska våp och kränkta offer är en kvinnotyp med Jenny Winges stolta resning en sensation.” Hon ”tar nämligen ansvar för sina handlingar och skyller inte sina livsnederlag på andra. Sådan var den Nya Kvinna som för ett sekel sedan tog plats i litteraturen.” Nej, hon skyller inte sina nederlag på andra men hon gör sig själv till martyr inför sina egna höga ideal. Hon inleder förhållanden som hon snart lämnar när hon inser att hon inte älskar i så hög grad som hon tycker att man borde älska, och som männen förtjänar att bli älskade. Det gäller också den hon blivit gravid med. Han måste lämnas och ingen kontakt ska förekomma mellan fadern och barnet för att det inte koncipierades i kärlek. För henne är det att ta på sig det fulla ansvaret, att friskriva älskaren från den skuld hon menar att hon utsatt bägge för – men ansvaret sträcker sig bara så långt hennes egna känslor räcker och hon förmår inte ta hänsyn till att andra kan tänkas ha en avvikande uppfattning.

Men romanen är bra. Vid sidan av Hamsun är Undset den modernaste författaren hittills och konstrasten mellan den fria konstnärstillvaron i Rom där 29-åringarna kan kosta på sig att skjuta vuxenlivet på framtiden och den kvävande tillvaron i föräldrahemmen i Norge kunde inte vara tydligare. Här är en urban generation som rör sig i Europa långt friare än de flesta gör ens idag – Stockholm, Dresden, Berlin, Paris, Florens, Rom – unga män och kvinnor färdas ensamma eller i sällskap, och vän- och kärleksrelationer är flytande. Det som till slut besegrar de flesta i kamratskaran är kollisionen mellan deras vision om ett friare liv och samtidens krav på en ordnad tillvaro. Antingen faller man till föga och blir hemmafru eller går under i kampen.

Obekvämt samtida är också diskussionen om tiggare som uppstår mellan Helge och Jenny när de stöter på detta fenomen som förefaller okänt hemma i Oslo:

’Tiggarna härnere äro väl i grunden bara humbugsmakare?’

’Jag vet inte – kanske några – de flesta kanske. Men många sover på gatan – till och med mitt om vintern. Många äro vanföra också –’

’Jag såg det i Florens. Tycker ni inte det är en skandal – folk med otäcka sår – eller förfärligt vanskapade – att de får lov att gå och tigga. Fattigvården borde då verkligen ta hand om sådana stackare.’

’Jag vet inte. Det är nu en gång så härnere. Vi främlingar kan ju inte döma om det. De tycker kanske bättre om det själva – förtjänar väl mera på det sättet.’

’På Piazzale Michelangelo var där en tiggare utan armar – händerna satt uppe vid skuldrorna på honom. En tysk doktor, som jag bodde tillsammans med, sade att han ägde en villa vid Fiesole.’

’Ja men, det var väl bra det.’

’Hemma hos oss läras de vanföra att arbeta’, invände Helge. ’Så att de kan försörja sig själva på ärligt vis.’

’Det räcker nog inte till någon villa i alla fall’, sade hon och skrattade.

’Ja, men kan man tänka sig någonting mera demoraliserande än att leva av att exponera sina lyten.’

’Det är väl på sätt och vis alltid demoraliserande att veta att man är vanför.’

Här finns också klagomålen på den dåliga kvaliteten på hemhjälpen hos dem som kommit upp sig tillräckligt för att ha råd med sådan – you can’t get the help:

’Ja, här ser väl ut […] Vi äro nämligen aldrig i det här rummet i vardagslag, och jag är utan jungfru för tillfället. Den som jag hade måste jag köra i väg med – det var den värsta lortmaja och så bjäbbade hon emot – ja och så sa jag att hon kunde ge sig i väg, sa jag. Men att få en ann – det står inte till för livet, ser ni – och likadana stycken äro de förresten vareviga en, så för den skull.’

Mindre charmig är beskrivningen av Ingeborg som inte fötts så blond och ljushylt som man hade väntat: ‘det sötaste, svartaste lilla tattartroll man kunde tänka sig’ men som dock ljusnar med åren: ‘Ingeborgs lilla mulattfysionomi hade blivit lite tunnare och blekare, men hon hostade inte nu.’ Wtf?

Så dyker Baedeker upp för tredje gången, efter att både Carducci och Heidenstam lyft fram honom, här i händerna på ett tyskt par: ‘Han var fetlagd, rödbrusig och blond med knäbyxor och kamera, och han läste ur Bædeker för sin unga brud.’

Det här är bra, en av de bättre hittills, men mer än en Gaius blir det inte (se programförklaring). Vladimir Majakovskij borde ha belönats istället.

IMG_1062

Bästa meningen: ”Aagot virkade energiskt på en vit sjal av epidemiskt gångbart slag.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 juli, 2015 by in Norge and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: