Litteraturpristagarna

och deras böcker

1927 Bergson – en ädel huvudskål

Henri Bergson, filosof no. 2, vars fysionomi av någon anledning alltid ska uppmärksammas. I Litteraturens världshistoria påpekas att han hade en distingerad apparition och en aristokratisk profil, oklart vad det exakt innebär. John Landquist beskrev honom sålunda: ”Bergson är en liten tunn man med ett smalt ansikte, en synnerligen välproportionerad och ädel huvudskål, blå ögon som lyser med en eld som är neutral och intensiv på samma gång.” Bergson var filosofen för dagen – omåttligt populär som föreläsare, inte bara bland studenter och akademiker, också bland Paris societet i allmänhet och dess förnäma damer i synnerhet.

Grunden lades i doktorsavhandlingen Essai sur les données immédiates de la conscience, eller Tiden och den fria viljan 1889. Denna följdes av tre större verk, men det jag har läst är Introduktion till metafysiken från 1903, ett behändigt koncentrat av de huvudsakliga målen och metoderna i hans filosofi. Häng med:

Henri_Bergson_02

Tyvärr, jag har inte tid.

Bergson skiljer på den intuitiva och den perceptiva tiden, den som vi upplever och den som vi kan mäta. Han inför begreppet ”la durée”, eller nuflödet, som motsvarar den upplevda tiden. Den upplevda tiden är inte densamma som den mätbara tiden, eller klocktiden. Timmarna, minuterna och sekunderna motsvarar vågtoppar och vågdalar, men på samma sätt som vågrörelserna inte ”är” havet så är inte timmarna och minuterna tiden. De är fästpunkter som vi kan använda för att bestämma när något skett och i vilken ordningsföljd, men det är någonting annat att uppleva något på ett djupare, psykologiskt plan.

Vi kan ta turisten som exempel. Denna kan besöka de vanligaste turistmålen, pricka av det ena måstet efter det andra, men vad man får är inte intrycket av en stad. Man får några fragment som man kan kategorisera i facket ”Paris” eller kanske ”New York”. Att däremot ställa sig i ett gathörn och så att säga ”insupa atmosfären”, att verkligen känna att nu är jag i Paris eller nu är jag i New York, nu är jag en del av staden, är att ta till sig den intuitivt till skillnad från avbockandet av erfarenheter som snarare utgör perceptionen. De två sätten hänger ihop – de utesluter inte ett varande och det första kanske till och med förutsätter det andra: ingen intuition utan perception. Samtidigt utgör perception ingen garanti för intuition.

Olika upplevelser, säger Bergson, är inte distinkta punkter som följer på varandra. Vår föreställning om tidens riktning framåt får oss att se på vårt liv på samma sätt, som att en händelse följer på en annan och det som hänt tidigare påverkar det som kommer efter. Men det är inte så enkelt heller. Våra upplevelser finns närvarande samtidigt och upplevs samtidigt: det förflutna minns vi, framtiden anteciperar vi, och det påverkar hur vi känner inför det som händer just nu. Vi tar ju inte del av ett musikstycke som en serie separata toner. På liknande sätt förnimmer vi inte tillvaron som en serie separata händelser. De olika tonerna, de olika händelserna, påverkar varandra och bildar tillsammans en helhet. Ett musikstycke, eller ett liv.

När vi upplever en tidsrymd som oändligt långsam eller som otroligt snabb utgår vi nog vanligtvis från att tiden är vad den är och att skillnaden beror på oss själva – vi tror att det är hjärnan som spelar oss ett spratt. Med det här tänkesättet är tiden fast och objektiv, och upplevelsen av den ett subjektivt psykologiskt fenomen. Bergson menar att det inte är så. Det finns två slags tider, rumtiden och nuflödet, och hur vi varseblir tidens längd kommer sig av realiteter som förekommer i själva nuflödet.

Man kan jämföra med den diktade versen som innehåller både takt och rytm. En bunden vers innehåller ett visst antal takter utifrån ett metriskt schema. Shakespeares blankvers, den jambiska pentametern, innehåller fem tryckstarka och fem trycksvaga stavelser per rad, med en möjlig extra trycksvag stavelse på slutet, en så kallad hyperkatalex. Ett känt exempel från Hamlet:

To be or not to be that is the question:

Whether ’tis nobler in the mind to suffer

The slings and arrows of outrageous fortune,

Or to take arms against a sea of troubles

De tryckstarka stavelserna, de där man lägger betoningen, är här satta i fetstil. Läser man denna rad statiskt med överdriven betoning på fetmarkeringarna hörs stavelserna tydligt men det blir en ganska enformig läsning: man framhåller takten på bekostnad av rytmen och en god shakespearetolkare skulle aldrig läsa så tråkigt. Lyssna bara på Christopher Plummers läsning av samma monolog:

Takten finns där, men binds ihop av en böljande vågrörelse som är rytmen. Den kan vara snabb, den kan vara långsam. Den kan byta tempo mitt i och avstånden mellan vågtopparna, mellan stavelserna, kan göras längre eller kortare. Och att hastigheten än ökar, än sjunker, är inte en subjektiv psykologisk upplevelse: det är ett obestridligt faktum, något som ligger i läsningens natur, precis som det är ett nuflödets faktum att tiden ibland går snabbt, ibland långsamt. Havet med sina vågrörelser är förutsättningen för vågorna, precis som dikten med sin rytm är förutsättningen för takten. Diktens markerade stavelser motsvarar tidens tickande sekunder. Utan havets rullning finns det inga vågor; utan diktens rytm finns det ingen takt; utan tidsförloppet finns det inga tidsavsnitt. Det kommer alltid finnas fem trycksvaga (och en eventuell extra trycksvag) + fem tryckstarka stavelser i den jambiska pentametern, precis som en minut alltid kommer utgöras av 60 sekunder, men raden och minuten är ibland längre, ibland kortare. Inte så att den bara upplevs, utan så att den ibland är längre, ibland kortare.[1]

Wittgenstein är inne på något liknande när han, i polemik mot en absolut uppfattning av tid och rum, i aforism 6.3611 av sin Tractatus skriver:

Vi kan icke jämföra någon process med ’tidens gång’ – något sådant finns icke – utan bara med en annan process (t.ex. kronometerns gång). Därför är beskrivningen av ett tidligt skeende möjlig endast om vi stödjer oss på en annan process.

Vi kan alltså inte säga att något har upptagit en viss tid (där vi menar den faktiska tiden), utan endast att något har tagit ett visst antal minuter, timmar eller dagar i anspråk. Vi kan mäta ett skede med hjälp av en process (sekundernas tickande), men denna process är endast mätinstrumentet. Den är inte tiden.

Bergson är väl den filosof som haft störst litteraturhistoriskt inflytande, men hans betydelse som filosof har falnat med tiden. Såhär med en 90 års hindsight hade det känts mer relevant att ge priset till Walter Benjamin. Det blir dock en Gaius (se programförklaring).

IMG_1072

Bästa meningen: ”Men filosofin bör vara en strävan att höja sig över det mänskliga planet.”

[1] Bergson fick stor betydelse för modernismens författare som i hans filosofi fann argument för att ge den rimmade versen på båten och istället skriva friare, mer flödande, lyrik. Också Proust, vars kusin Bergson var gift med, tog till sig denna tidsuppfattning och lät den styra kompositionen av På spaning efter den tid som flytt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 18 juli, 2015 by in Frankrike and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: