Litteraturpristagarna

och deras böcker

1925 Shaw – George, we have a problem

George Bernard Shaw är, enligt Staffan Bergsten i Litteraturens världshistoria, inte en författare utan ett begrepp. Så får han också elva sidor. Högt skattad, kanske mest i Storbritannien, men vad har han att ge idag? Född i Dublin ”of Protestant stock”, som den klassiska Penguinutgåvans baksidestext vill ha det till, flyttade han till London i 20-årsåldern. Teaterkritiker, medlem av det socialistiska Fabian Society, började han skriva själv när man ville sätta upp inhemsk dramatik av Ibsen-karaktär och behövde sådana pjäser. 1892 uppfördes hans Widower’s Houses – ett socialt indignationsstycke, som mycket annat av GBS. Nobelpriset ville han inte ha. Pengar hade han nog av och allmänhetens uppskattning verkar inte ha varit särskilt viktig. Enligt engelska Wikipedia tänkte han avböja priset men övertalades av sin fru att acceptera det – som ”a tribute to Ireland”. Han ska dock inte ha tagit emot pengarna utan begärt att de användes för att finansiera en översättning av Strindberg till engelska. (Shaw träffade Strindberg redan 1908 när han var i Stockholm. Strindberg ordnade en privat visning av Fröken Julie på Intiman, och mötet beskrivs bäst som akward. Läs gärna Evert Sprinchorns essä ”Shaw and Strindberg”) Svenska Wikipedia menar att han använde prispengarna till att instifta Anglo-Swedish Literary Foundation. Enligt LV åkte han till Moskva för stålarna.

GBS ståtar hursomhelst med några av de bästa pjästitlarna någonsin: Three Plays for Puritans; The Man of Destiny; The Simpleton of the Unexpected Isles; The Intelligent Woman’s Guide to Socialism, Capitalism and Fascism; An Unsocial Socialist; Everybody’s Political What’s What; The Black Girl in Search of God; Man and Superman, osv. Och så förstås Pygmalion. Denna har man ju läst, och sett musikalversionen My Fair Lady, och läst och sett Willy Russells 80-talsuppdatering Educating Rita som spelas as we speak med Lenny Henry som Frank. Man and Superman har dessutom precis gått en vända på National Theatre i London med Ralph Fiennes, så han är väl, som det heter, ständigt aktuell. Den jag plockar ur min egen hyfsade Shawsamling är The Doctor’s Dilemma – A Tragedy (som sattes upp på The National så sent som 2012) om konflikten mellan nödvändigheten att tjäna pengar som privatpraktiserande läkare och kallet att tjäna mänsklighetens bästa. Om endast resurser finns att bota ett fåtal, vilka är mest förtjänta av behandlingen?

George_bernard_shaw

Begreppet Shaw

Sin (o)vana trogen inleder han dramat med en 80 sidor lång essä (”Preface on Doctors”), den här gången om läkarprofessionen. Dramaturger och regissörer vet inte hur de ska hantera detta: ignorera det? På något sätt interfoliera det i uppsättningen? Kräva att publiken kommer påläst (not very likely) eller åtminstone slänga in en sammanfattning i programbladet (som få köper och ännu färre läser)? Förordet är emellertid författat fem år efter pjäsen haft premiär så det går väl att komma runt. Det ger hursomhelst en bakgrund till problematiken dramat tar upp.

Inledningen gör här sitt bästa för att ifrågasätta hela filosofin bakom läkaryrkets villkor idag (1906). Problemet är att lönen, i avsaknad av en nationell sjukvård, är prestationsbaserad, men inte utifrån antalet lyckade operationer eller friskförklarade patienter, utan snarare enligt principen ju mer komplex operation desto större ersättning och ju sjukare patienter desto mer jobb. Slutsatsen måste bli att läkare i onödan utför komplicerade och farliga (och dyra) operationer. Naturligtvis amputerar vi benet, oavsett hur lindrig åkomman är, då detta ger oss den största ersättningen. Detta är följden av att the legislative och the executive branch är densamma. Med en liknelse framhålls orimligheten i att bödeln skulle avgöra vem som ska hängas eller rivningsfirman skulle avgöra vilka hus som ska tas ned. Resultatet skulle bli att alla hängdes och inga hus fick stå kvar. Bakgrunden är förstås att förhållandena verkligen var så miserabla som de framställs och att det är ett slags NHS han förespråkar, där en månadslön och en nationellt styrd vårdsektor gör vinstintresset irrelevant.

Sin mesta harm öser GBS över vivisektörerna. Att proceduren innefattar oförsvarligt lidande är uppenbart, men han förlägger skulden i lika hög grad hos en allmänhet som gett läkarna gudalik status och som kräver mirakelkurer för liten eller ingen kostnad. Han belyser också dubbelmoralen hos dem som värjer sig mot djurförsök samtidigt som de utövar rävjakt, äter kalvkött, klär sig i sobel och agar sina barn. Han argumenterar för att det inte är grymhet som styr professionen, utan rutin och avtrubbning som gör att man vänjer sig vid det mesta. Den kandidat som i början av sin utbildning fått lämna den anatomiska teatern pga tillfälligt illamående står snart där och dissekerar för glatta livet.

Det påpekas även att all reklam är god reklam, och den läkare som utför de vådligaste operationer får flest patienter oavsett utgången av behandlingen. Den doktor som botar en, säg, kunglighet med en minttablett eller ett våtomslag låter inte höra om sig, men den som opererar lyckosamt – även om patienten dör – erhåller ära och ryktbarhet. ”The wonder is that there is a king or queen left alive in Europe.” Att läkarbranschen är a murderous absurdity är emellertid ett systemfel, påpekas, och inte doktorernas fel. Men det huvudsakliga problemet är att läkarna är fattiga och lever på sina patienter – ju fler sjuka desto högre inkomst, och incitamenten att bota är inte höga. Då det går mode i behandlingsmetoder är de också nödgade att bistå med den behandling patienten vill ha, oberoende av om den är verkningsfull eller inte, eller förlora sin kundkrets och svälta. Lösningen är ett avskaffande av den privata sjukvården och inrättandet av en nationell sådan, något som fortfarande låg 15 år fram i tiden då förordets två post scriptum skrevs i början av 1930-talet.

Så till själva dramat. Seriös wtf-varning redan på de första sidorna (se Mommsen). Att det ska vara så omöjligt att slå upp en bok från början av förra seklet utan att detta dyker upp: ”She has the complexion of a never-washed gypsy, incurable by any detergent” och ”His combination of soft manners and responsive kindliness, with a certain unseizable reserve and a familiar yet foreign chiselling of feature, reveal the Jew: in this instance the handsome gentlemanly Jew, gone a little pigeon-breasted and stale after thirty, as handsome young Jews often do, but still decidedly good-looking.” What? Jag antar att det plockade bort just detta i NT’s senaste uppsättning.

Pjäsen är ett problemdrama. Den har undertiteln a tragedy, men det är väl att ta i. Problemet, eller doktorns dilemma, ligger i vem han ska rädda livet på. Han har kommit på hur han ska bota tbc och han har 50 patienter. Av dessa har han noggrant valt ut tio, resten får försmäkta bäst de vill. En ung kvinna ber om hans hjälp att rädda hennes man, en ännu yngre konstnär, och då konstnären är ”the real thing”, högst begåvad, beslutar doktorn, Ridgeon, att ta sig an honom. Efter konsultation med sina läkarvänner är de överens. Någon mindre intressant person av de tio får återgå till vanlig, dödlig, behandling. Men en av läkarna, den fattigaste och oförargligaste av dem alla, avslöjar att han också lider av soten. Vad göra? De har redan lovat att rädda livet på konstnären, men det var innan de upptäckte att han var en usling utan (normal) moral. Ett löfte är dock ett löfte …

Själva premissen är bara konstig. Ridgeon har uppfunnit en metod för att bota tuberkulos. Råder det brist på medicin? Nej. Råder det brist på sängplatser? Nej. Så varför kan han omöjligen ta sig an fler än tio? Det får vi inte veta. Sedan visar det sig att han kunde klämma in en till i alla fall – konstnären. Men när läkarkollegan också visade sig dålig, ja, då lämpar han över det unga geniet på en av sina kolleger som han vet kommer ta livet av honom. (Denna är för övrigt den ende vars inställning till den uppkomna situationen är rimlig – patientens moral är irrelevant när det gäller vilken slags vård som ska erbjudas.) Och i slutet får vi veta att han gjorde detta för att han egentligen var betuttad i den unga damen – vilket motsäger hela premissen (som i sig själv är orimlig). Då hade han inte behövt välja i alla fall – och det var det som hela historien byggde på. Konstruktionen är ranglig och den faller ihop när förutsättningarna hela tiden ändras.

Ett annat problem (!) är just problempjäsens dilemma (!!). Karaktärerna blir språkrör för författarens åsikter och de är platta och ointressanta karikatyrer. Ett par av dem gör dessutom en 180-gradersvändning när det behövs för att budskapet ska gå fram. Istället för att låta karaktären driva dramat blir den skurkaktige hedervärd från en scen till en annan för att pjäsen kräver detta. GBS driver sedan med sig själv i en scen där den omoraliske artisten kallar sig ”a disciple of Bernard Shaw” med anspelning på hans drama Man and Superman. Sir Patrick får exklamera: ”Bernard Shaw? I never heard of him. He’s a Methodist preacher, I suppose.” Det framkallar med största säkerhet teaterskratt i salongen (det där onaturliga, lite för höga skrattet som män i övre medelåldern ur den intellektuella medelklassen använder för att visa att de förstått en dubbeltydighet eller en litterär allusion) men ser mest fånigt ut på pappret. Strax därpå stoppar han in Peter Pans skapare J. M. Barrie (Shaws granne och nära vän) i handlingen: ”You will be driven to the conclusion that the majority of them would be, as my friend Mr J. M. Barrie has tersely pharsed it, better dead.” Också helt utan poäng och förmodligen bara återgäldandet av en tjänst.

Det påminner mest om ett debattinlägg: samma budskap som i inledningsessän men i mer lättsmält, och samtidigt mer absurd, form. Det är med nödvändighet, och som Shaw själv påpekar i inledningen, daterat. Och om det var så redan 1911 så känns det inte fräschare idag. Dilemmat med fler patienter än man kan ta sig an var i och för sig inte taget ur luften utan ett – åtminstone för tiden – förefintligt sådant, med det schabblas bort. Shaws antivaccinationsargument och förespråkande för homeopatin är inte heller de särskilt behagliga.

Pjäsen är en besvikelse. Spretig, byter fot hela tiden, börjar som komedi och slutar som tragedi men utan att egentligen vara det ena eller det andra, en problempjäs som tar upp ett ickebefintligt problem … det blir en Nietzsche (se programförklaring) med argumentet att egentligen kan han ju bättre … och Edith Wharton borde ha fått priset.

IMG_1054

Bästa meningen: ”Attention and activity lead to mistakes as well as to successes: but a life spent in making mistakes is not only more honorable but more useful than a life spent doing nothing.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 2 juli, 2015 by in Storbritannien and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: