Litteraturpristagarna

och deras böcker

1924 Reymont – växlar make the world go round

Författaren nämns, nätt och jämt, i Litteraturens världshistoria: ”Med ett senare Nobelpris (1924) till Wladlyslaw Reymont (1867–1925) för hans Bönderna (1902–1909) belönades en bred skildring av bondeåret i en polsk by som fortsatte en episk tradition från Mickiewicz’ versepos Pan Tadeusz”. Wikipedia låter berätta att han föddes i Warszawa i en katolsk familj av organister, modern härstammande från den Krakowska knapadeln. Utbildad skräddare men arbetade, till faderns förtrytelse, inte en dag med detta utan stack iväg med ett ambulerande teatersällskap. Misslyckad som skådis försökte han försörja sig som medium i London och Paris, vilket inte heller var någon större succé. Publicerade sig först 1892 och skrev såväl noveller som reseskildringar. 1900 var han med om en tågolycka och en ersättning på närmare 40 000 rubel gjorde honom ekonomiskt oberoende. Försökte sig på att bli godsägare – vilket inte heller funkade. Gifte sig emellertid med sjuksköterskan som vårdat honom under konvalescensen. Och så nobelpriset året innan han dog, men festen i Stockholm kunde han inte komma till pga hjärtproblem.

Wladyslaw_Reymont_1924

Skräddare? Mm… ambulerande skådis? Nja… medium? Äh… godsägare? Hmm… nobelpristagare? Ja…

Det är nu inte Bönderna jag har läst utan Det förlovade landet (för övrigt samma titel som Pontoppidans romansvit). Där Bönderna med sina fyra delar kartlägger lantlivet ägnar sig denna åt staden, den polska staden Lodz och dess textilfabriker. Romanen skrevs 1898, har filmatiserats tre gånger (1927, 1975 av Andrzej Wajda, och som TV-serie 1978) och beskriver den mest frenetiska industrialiseringsepoken i stadens historia. Lodz tillföll Ryssland i början på 1800-talet och från 1820 satte man igång att göra staden till regionens center för industri och tillverkning. De mest drivande var polacker, tyskar och judar – romanens tre drivande karaktärer är just polacken Borowiecki tysken Baum och juden Moritz. Textilindustrin drog igång redan på 1820-talet och från 40-talet var det tillåtet för judar att bosätta sig och arbeta där. Från 1850 kunde man tack vare avskaffade tullar sälja på den ryska marknaden och från sent 1860-tal fanns järnvägsförbindelser med Warszawa och Bialystok. Stadens befolkning fördubblades vart tionde år under en 50-årsperiod.

Vad är då ”Det förlovade landet”? Titeln är ironisk. Lodz är en chimär för vars skull …

”ödelades byar och skövlades skogar. Jorden lämnade ut sina skatter, floder sinade, människor kommo till världen – och allt sög denna polyp till sig och malde sönder mellan sina käkar. Den åt upp dem alla, människor och ting, himmel och jord. Och i utbyte gav den meningslösa miljoner åt några få utvalda och hunger och trötthet åt den stora massan.”

Det är tesen vars argument romanen utgör: att det äkta, ursprungliga lantlivet förkastas i jakten på miljonerna som berikar ett fåtal på bekostnad av resten. Karl Borowiecki – påfallande lik Don Draper … – upptäcker till sist att miljonerna inte gjort honom lycklig. Tanken på en egen fabrik hade ständigt varit hans drivkraft och när den första brann ned drabbades han av panik – huvudsakligen på grund av utsikten att återigen behöva bli löneslav:

”Således måste han åter gå i någon annans tjänst, måste på nytt bli en maskin i en stor organism, måste åter under långa år leva av fruktlösa drömmar, skaka beroendets bojor och genom gallret se ut på de andra, som bygga fabriker, driva rörelser och samla miljoner …

‘Nej… nej… nej…’ väste han mellan sammanbitna tänder och sköt föraktfullt undan bilderna av det förhatliga förgångna.”

När han fyra år senare har nått sitt mål och rannsakar sig själv, vad finner han?

”Han steg upp klockan sex på morgonen och lade sig först vid midnatt, njöt varken av livet eller miljonerna, ja levde knappast mera […] Tvärtom kände han sig bara allt tröttare, allt mer likgiltig och allt mera sorgsen […] Ja, allt oftare kände han ödsligheten omkring sig och den gapande tomheten – tomheten, som varken miljoner eller skapande arbete kunde utfylla.”

Fram till denna punkt har strävan efter den egna fabriken och miljonerna varit allt. Diskussionen om arbetets vara eller icke vara är fortfarande aktuell:

”Förskona mig från att höra talas om sådana fårskallar, som förstöra sig själva bara för att göra pengar. Berätta hellre om alla dessa gudomliga varelser, som endast arbeta just så mycket, att de kunna leva därav.”

En apart åsikt i Lodz där allas strävan är att bli miljonär eller äga sin egen fabrik eller helst bägge delar. Problemet med arbetsfördelning känns också igen:

”Efter en lång tystnad tog Wysocki till orda och började lidelsefullt bevisa, att felet inte låg däri, att alla arbetade för mycket, utan däri, att det inte fanns arbete åt alla.”

Staden växer explosionsartat och fabriker växer upp som svampar ur marken. Vinsten är allt och respekten för människoliv närmast obefintlig. Allt kan försakas i jakten på vinst, inte minst säkerheten. Det är inte health and safety gone mad här, snarare health and safety gone awol:

”Borowiecki gick raskt fram till färgkaren, över vilka upprullade tygbuntar snurrade på valsar och döko ned i färgerna samt stänkte ned arbetarnas ansikten och händer. Dessa stodo där orörliga och tömde ideligen med händerna ut vattnet ur karen, medan de sågo ned i dem för att se efter, om det ännu fanns tillräckligt med färg för tyget att suga upp […] Med korslagda armar och nedfrätta av den skummande, stänkande svarta färgen betraktade de maskinerna, genom vilka tusentals meter tyg drogos […] Då hördes ett kort, fruktansvärt skrik. Ett av hjulen, som drev maskinerna, hade gripit tag i jackan på en oförsiktig arbetare och kastat honom upp mot maskinen, vänt honom runt, krossat och söndermalt honom och till sist kastat ut honom som en grötig massa utan att ett ögonblick stanna i sin gång. Blodet sprutade ända upp till taket och övergöt maskinen och en del av de i närheten liggande varorna samt de närstående arbeterskorna med en ström av rött. Ett fruktansvärt skri genljöd. Maskinen stoppades. Men det var för sent. All räddning var hopplös. Arbetaren var fullkomligt söndermald och låg blott som en hög kött, en blodig fläck på den vita, otryckta perkalen […] Även förste verkmästaren på avdelningen skyndade till och ropade redan vid dörren, då han fick se de overksamma människorna kring liket: ’Tillbaka till maskinerna.’ Alla skingrades som av höken skrämda fåglar. Och snart arbetade man åter i hela salen. Alla maskiner voro i gång, utom den, som av olyckan blivit blodfläckad och som man genast började rengöra. ’Fördömt. Så mycket tyg som blivit förstört’, svor verkmästaren, då han fick se den nedsölade perkalen, grälade på arbetarna för deras vårdslöshet samt lovade att göra avdrag på lönen för alla i salen för detta tygs skull. Borowiecki försvann blixtsnabbt med hissen ned till färgeriet. Händelsen hade inte gjort något intryck på honom. Han var van därvid.”

Och tekniken gör arbetarna överflödiga – femton kommer avskedas den 1 april. ”Ja, vi få nya maskiner, som inte behöva så många man för sin skötsel som de gamla.” Vad ska de ta sig till? frågar en av arbetarna som vrider mössan i handen. ”Jag kan inte hjälpa er, om maskinerna inte behöva er.”

En kvinna vars man blivit av med huvudet (!) i en maskin försöker förgäves få pekuniär ersättning. ”Den där lymmeln lade bara med avsikt ned huvudet under hjulet. Han ville inte arbeta, bara bestjäla fabriken. Och nu skulle vi understödja hans tiggerska till hustru och hans horungar.”

Pengar styr allt. Kontanter brukas inte, men växlar och krediter. Ingen sund människa köper för kontanta pengar och skulder är till för att glömmas bort – de som försöker upprätthålla något mått av hederlighet har mycket liten möjlighet att avancera. Den som är nära konkurs bränner ner sin fabrik och kassar in på försäkringen, minst ett par fabriker brinner varje vecka. Är man för samvetsgrann för att leka pyroman får man åtminstone se till att gå i konkurs – något annat är bara idiotiskt och dåliga affärer. Pengarna styr förstås även samlivet. Kärleken är en sak; äktenskapet är en helt igenom ekonomisk affär och hemgiften ska förhandlas, något som sträcker sig över tre sidor när Mela resignerat över Wysocki och uppvaktas av Moritz (eller snarare, Moritz uppvaktar Melas far):

”‘Hur mycket ger ni Mela?’

‘Vad ger ni själv?’

‘Imorgon kan jag framlägga mina aktiva och passiva för er samt mitt avtal med Grossglück […] Nu är det er tur.’

‘Hur mycket har ni? Säg det i siffror …’

‘Trettio tusen rubel kontant. Därtill kommer min kredit på dubbelt så mycket […] Alltså allt i allt, plus–minus är jag värd minst tvåhundra tusen rubel. Jag är en blygsam man och förhäver mig inte. Vad ger ni Mela?’

‘Hon har varit hela tio år i en mycket dyrbar pension. Hon har varit utomlands, hon har haft speciella privatlärare i olika språk. Hon har kostat mig mycket kontanter.’

‘Det är en personlig, fastlåst förmögenhet, av vilken jag inte får någon utdelning.’

‘Ingen utdelning! Och hennes fina uppfostran!’ […]

‘I vilken summa låter ni då infatta denna briljant …?’ frågade Moritz.

‘Landau & Co. ha förklarat sig nöjda med femtio tusen’, svarade Grünspan undvikande.

‘Det var lite.’

Grünspan gick omkring i rummet och såg genom fönstret ut i trädgården […] Moritz väntade en smula upphetsad och otålig på utgången av förhandlingarna. Han var i själva verket nöjd med femtio tusen men vill försöka att pressa ut lite mera.

‘Vill Mela gifta sig med er?’

‘Det skall jag strax ta reda på. Men först skulle jag vilja veta, vad ni ger henne i hemgift.’

‘Det har jag ju sagt. Mina ord äro inte luft.’

‘I så fall kan jag inte reflektera. Jag behöver mer pengar till min affär […] Ni får lägga till hundra procent åt er dotter […] Vill ni därför ge femtio tusen kontant och lika mycket om två år …’ frågade Moritz beslutsamt.

‘I princip går jag med härpå, men efter avdrag för bröllopskostnaderna, utstyrseln och utgifterna för hennes uppfostran.’

‘Men det är ju ett svineri att tillfoga sin dotter en sådan orätt, herr Grünspan’, skrek Moritz.

‘När Mela berättar för mig, att hon skall gifta sig med er, skola vi göra upp alltsammans ordentligt.’

‘Avgjort. Jag går genast in till henne.'”

Antisemitismen flödar, dessutom. Ständiga pikar, och värre, utdelas åt de judiska medarbetarna: ”’Det är inget fel på honom. Han är en god människa.’ ‘Vad bryr jag mig om hans godhet? Det är hans ras jag inte kan med.’” Hela staden är genomsyrad av en helt öppen rasism, en där man hela tiden måste påpeka vad folk har för bakgrund och som karaktäriserar varje individ som antingen jude eller icke-jude, som polack eller tysk. Polacken Borowiecki visar upp ”sitt vackra, rasrena, fint tecknade ansikte”, ett wtf-moment if ever there was one (se Mommsen). Den vackra fru Zucker är judinna och hennes far ”en gubbe av utpräglad semitisk typ”. Publiken i teatersalongen består av ”huvudsakligen semitiska och germanska typer”. Tiden och samhället är fixerat vid rastillhörighet, något som ligger nämnda Wysocki och fröken Mela i fatet:

”’Allt det där hjälper i alla fall inte upp saken. Hon är dock judinna’, viskade fru Wysocki. Och det låg djup ringaktning, ja, nästan hat i hennes ord.

‘Det är sant, att hon är judinna. Men om hon älskar er son och han henne, så är saken väl egentligen klar och alla motsättningar utjämnade.’ Borowiecki talade hårt och fast. Hennes protest mot förbindelsen retade honom och föreföll honom komisk.

‘Min son kan möjligtvis vara förälskad i en judinna. Men han får aldrig tänka på att blanda sitt blod med en främmande ras, och därtill med den judiska rasen.’

‘Förlåt, bästa fru Wysocki, men jag finner en stor överdrift i det ni säger … Jag har inga sociala och inga rasfördomar och anser även sådana saker fullständigt föråldrade’, sade Borowiecki mycket allvarligt.”

Mela inser att hon aldrig kommer kunna gifta sig med den hon älskar då det skulle kräva konvertering till katolicismen. Men inte ens det hade varit nog:

”Alltför väl erinrade hon sig hennes med polacker gifta väninnors öden, hur de till och med förödmjukats av sina egna barn, som förebrått mödrarna deras härkomst. De levde gentemot sina närmaste anhöriga i ett främlingsskap mitt i det egna hemmet.”

Vännernas goda råd gör ingenting lättare:

”’Därför att det gör mig ont, att du är förälskad i en judinna.’

‘Varför det?’

‘Därför att judinnorna äro bra att flirta med. Men att du skulle ta en judinna till hustru – aldrig. Då är det bättre, att du dränker dig … Jag varnade dig bara av ren vänskap. Mellan er finns så stor rasskillnad att inte ens den galnaste kärlek kan utjämna den. Förstör inte din ras! Gift dig inte med en judinna. Farväl.'”

Den extrema fixeringen vid ursprung lägger grunden för den etniska rensning som ska komma. För vad hände sen? Befolkningen minskade med 40% under första världskriget – många dog i sjukdom och de flesta av tyskarna flydde efter krigsslutet. Under mellankrigstiden drabbade depressionen även Lodz och ett handelsembargo mellan Tyskland och Polen stängde marknaderna i väst. Efter revolutionen i Ryssland var också den marknaden stängd. Arbetslöshet och upplopp, och staden blev ett fäste för såväl socialistiska som nazistiska partier. 1939 invaderades Lodz av tyska trupper och annekterades i november. Man bytte namn till Litzmannstadt. Ett judiskt getto inrättades dit 200 000 personer fördes. Vid krigsslutet hade 900 överlevt. Arbetsläger och koncentrationsläger byggdes i närheten och totalt 420 000 invånare gick förlorade. När tyskarna slutligen drog sig tillbaka tog de med sig samtliga fabrikers maskiner och lämnade Lodz åt sitt öde. Sedan marscherade Röda armen in med mord, våldtäkt och plundring som följd. Efter kriget började staden växa på nytt. Fabriker och företag nationaliserades och som del av Warszawapakten öppnades den ryska och östeuropeiska marknaden. Status som ledande industristad återupprättades. (Läs också Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz.)

Även om romanen är ett av dessa guldkorn som man aldrig hade läst (eller träffat på i Stadsbibliotekets kulvertar) utan att aktivt söka reda på den, och en som jag är glad att jag har läst, så är det inte nobelprisnivå. Det blir en Gaius (se programförklaring) och den som borde vunnit är Thomas Hardy som också var nominerad detta år.

IMG_1053

Bästa meningen: ”Endast ett fåtal gäster voro nu kvar, nästan uteslutande polacker, spetsarna av Lodz’ intelligens, vilka vid miljonärernas avflöde trängde sig fram mitt i salongen och intogo de övergivna platserna.”

Post scriptum

Alan Asaid tar upp Reymont i en konstig understreckare i Svd 17 juli 2008. Polacken Stefan Zeromski fick inget nobelpris vilket, enligt Asaid, beror på att han endast kunnat läsas i översättning. Nu kan man ju inte kräva att ledamöterna ska kunna all världens språk, men mindre goda översättningar – eller helt enkelt det faktum att han lästs i översättning – anges som orsak till att han förbisetts. Att Reymont, också polack, fick priset detta år är, säger Asaid, ”intressant”. Han ser det också som upprörande att Zeromski berövades priset utifrån en sakkunnigs utlåtande, samtidigt som han menar att Taha Hussein borde ha fått priset då ett sakkunnigutlåtande talade till hans fördel. ”En fråga som man gärna ställer är huruvida översättningar spelat in i sammanhanget”. Duh.

För den (abnormt) intresserade har Klara Alm skrivit en hel uppsats 2014 om varför Reymont och inte Zeromski fick priset. Som alla akademiska arbeten på grundnivå (ja, mina också) kännetecknas den av det som Börje Räftegård en gång kallade akademisk tango: ett djärvt steg framåt, två snabba bakåt och ett åt sidan. Det är många ”intressant att” följt av ”inte säker på vad man ska dra för slutsats av detta” toppat med ”å ena sidan” och ”å andra sidan” och ett inflikat ”dessutom” avrundat med ”jag tycker mig också se en tendens till”. Men ändå, vill man nörda ner sig i 1924 års nobelpris så är det en bra början.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 juni, 2015 by in Polen and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: