Litteraturpristagarna

och deras böcker

1923 Yeats – A sixty-year-old smiling public man

Född i en protestantisk familj i Dublin, vilket kommer spela roll för hans diktning, flyttade William Butler Yeats i 20-årsåldern med sin familj till London. Tidigt kom han i kontakt med teosofin via Madame Blavatsky. Blev medlem av ett esoteriskt sällskap, Den gyllene gryningen, och började intressera sig för William Blake. Fruktbart för hans diktning, möjligtvis, men hans anhöriga fruktade för hans förstånd. Debuterade 1889. Det var ungefär då han träffade Maud Gonne, en obesvarad kärlek som återkommer i hans diktning genom de olika perioderna. Han friade och fick nej, men ett politiskt samarbete inleddes.

Tre perioder brukar identifieras: Den första, pre-rafaelitiska, episka, mystiska, esoteriska; den andra, influerad av Ezra Pound, mer modernistisk, down-to-earth; och den tredje en syntes av dessa, eller kanske motsättningen mellan det världsliga och det spirituella i människan. Verket som avhandlas här är The Tower som tillhör den sista, tredje perioden. 1917 köpte Yeats Ballylee Castle, döpte om det till Thoor Ballylee och residerade där på somrarna fram till 1928, samma år som samlingen publicerades.

Portrait_of_William_Butler_Yeats

The fourth coming … The fifth coming … The twenty-seventh coming? Nah, pub.

Irland har uppnått självständighet – det är en ung nation men poeten börjar bli gammal. Som protestant var han väl också kluven till det faktum att han tillhört the ruling class vars privilegier nu försvunnit. Första dikten, ”Sailing to Byzantium” inleds med meningen (som Cormac McCarthy snodde): ”That is no country for old men.” Hela samlingen upptas av reflektioner kring åldrandet och minnen av barndomen och ungdomen med erfarenheten hos den som snart levt klart sitt liv. Dikterna är inte lätta att ta till sig utan bakgrundskunskap, de är marinerade i teosofi och irländsk 1900-talshistoria. Starkast är de första om the Anglo-Irish war och the Irish Civil war. Här finns konflikten mellan en rättfärdig strävan för självständighet och en önskan om att få bli lämnad ifred med sina minnen och sin trädgård:

An affable Irregular,

A heavily-built Falstaffian man,

Comes cracking jokes of civil war

As though to die by gunshot were

The finest play under the sun.

A brown Lieutenant and his men,

Half dressed in national uniform,

Stand at my door, and I complain

Of the foul weather, hail and rain,

A pear-tree broken by the storm.

I count those feathered balls of soot

The moor-hen guides upon the stream.

To silence the envy in my thought;

And turn towards my chamber, caught

In the cold snows of a dream.

(”Meditations in Time of Civil War)

”Nineteen Hundred and Nineteen” handlar också om vad som gått förlorat, den enkla barndomen kontrasteras mot kriget:

Now days are dragon-ridden, the nightmare

Rides upon sleep: a drunken soldiery

Can leave the mother, murdered at her door,

To crawl in her own blood, and go scot-free;

The night can sweat with terror as before

We pieced our thoughts into philosophy,

And planned to bring the world under a rule,

Who are but weasels fighting in a hole.

But is there any comfort to be found?

Man is in love and loves what vanishes,

What more is there to say?

En av de skickligaste, ett mästarprov i koncentration, är ”Fragment I”:

Locke sank into a swoon;

The Garden died;

God took the spinning-jenny

Out of his side.

Locke är John Locke, upplysningens förgrundsfigur, a man of reason, och att han skulle svimma eller ”dåna” som man väl sa en gång i tiden får anses vara komiskt. The Garden (of Eden) dör – Locke ersätter Adam, och upplysningen tar död på religionen. Från hans revben skapar Gud inte kvinnan Eva utan maskinen (spinning) Jenny – industrialismen föds.

I ”Among School Children” återvänder Yeats som nobelprisad poet och senator (A sixty-year-old smiling public man) till sin gamla skola, ser några elever och minns, återigen, Maud Gonne, ungdomskärleken:

I look upon one child or t’other there

And wonder if she stood so at that age –

For even daughters of the swan can share

Something of every paddler’s heritage—

And had that colour upon cheek of hair,

And thereupon my heart is driven wild:

She stands before me as a living child.

Sista versen är en av Yeats mer kända. Vari ligger en människans essens – vad av barnet finns kvar i den gamla människan – och hur förhåller sig delen till helheten?

O chestnut-tree, great-rooted blossomer,

Are you the leaf, the blossom or the bole?

O body swayed to music, O brightening glance,

How can we know the dancer from the dance?

Hur bra är då det här? Det är inga enkla dikter, man behöver en study guide för att förstå dem och sedan kunna ta de till sig. Några är starka, särskilt de som behandlar de irländska krigen. Så en del teosofiskt gods som är rätt svårt att förlika sig med. Yeats mest kända dikt, ”The Second Coming” från 1919, borde i sig själv vara nog för att rendera ett nobelpris, och cred för att ha bistått såväl Cormac McCarthy (No Country For Old Men) som Chinua Achebe (Things Fall Apart) som Robert B Parker (The Widening Gyre) som Joan Didion (Slouching Towards Bethlehem) som Woody Allen (Mere Anarchy) med boktitlar – fyra av dem från en och samma dikt – men utifrån den här samlingen blir det en Gaius (se programförklaring) och Kafka borde ha vunnit.

cdc803d812a5d8ece660a157147874eb

Bästa meningen: ”That is no country for old men.”

Post scriptum

THE SECOND COMING

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world,
The blood-dimmed tide is loosed, and everywhere
The ceremony of innocence is drowned;
The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

Surely some revelation is at hand;
Surely the Second Coming is at hand.
The Second Coming! Hardly are those words out
When a vast image out of Spiritus Mundi
Troubles my sight: a waste of desert sand;
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun,
Is moving its slow thighs, while all about it
Wind shadows of the indignant desert birds.

The darkness drops again but now I know
That twenty centuries of stony sleep
Were vexed to nightmare by a rocking cradle,
And what rough beast, its hour come round at last,
Slouches towards Bethlehem to be born?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 19 juni, 2015 by in Irland and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: