Litteraturpristagarna

och deras böcker

1922 Benavente – figurer av papp och lump

Ännu en spansk dramatiker, och det är inte precis någon förbättring sedan förra gången. Nu är det Biblioteket för musik och dramatik som levererar, med inte mindre än tre (!) Jacinto Benavente i hyllorna. Jag har en känsla av att han inte är den flitigast förekommande författaren när text ska väljas till elevuppsättningarna, men där står han i alla fall. Min spanska är obefintlig, som sagt, så Obras completas hoppas över, men här finns ändå Mors rival, Kärlekens krokvägar och De skapade intressena. Jag går på titel och väljer den som låter minst cheesy: intressena. Översatt av Karl August Hagberg på Svenska Andelsförlaget Stockholm, 1922.

På försättsbladet har någon kletat fast ett exlibris från Noréns korrespondensinstitut i Malmö med devisen ”Kunskap är makt”. Den 7 februari 1931 har en Dorrit Lindstein Wijkmark fyllt hela sidan med bibelcitat och andra tänkespråk som inte har någon som helst koppling till dramat ifråga. Sedan går hon Nietzsche på exlibrismärket och utvecklar dess devis till ”visdom är makt … den kunnige är inte alltid d. skicklige el. skickad till att lära … jag kan och skall bliva det jag vill bliva – vilja är makt, tro är makt.” Jag känner mig lite obekväm med Dorrit och vänder blad. Och får upp två foton på Benavente själv. Ett där han ser normal ut och ett där han klätt ut sig till Don Juan. Av någon anledning. Men han påminner mer om en dynamitard från förra seklets början. Apropå att skapa intresse – det är inte direkt mitt i prick.

IMG_1047

Icke fullt värdig ett bildat auditorium

Fine. De skapade intressena. Ett ”marionettskådespel”. Googla det ordet, och allt du får upp är hänvisningar till den här pjäsen. SAOL är ingen hjälp, vilket inte är så förvånande, men inte ens SAOB listar ordet. Det är väl marionetteater, dockteater med marionetter, helt enkelt, och prologen, framförd av äventyraren Crispin, hänvisar till ”forna dagars fars” som fick ”de enkla borgarna att spärra upp ögonen av förvåning”. Så beskrivs farsens utvecklingshistoria där den så småningom ”från plebejiska härkomst lyftes […] upp och fick konstnärligt adelsbrev av Lope de Rueda, Shakespeare, Molière …”. I all välmening, det här är inte Shakespeare. Med lite klädsamt humblebrag erkänner Crispin å författarens vägnar att denna ”lilla fars” inte är mycket att orda om, att ”ett så primitivt skådespel icke är fullt värdigt ett bildat auditorium i våra dagar”. Men vad med marionetterna? ”[D]ess uppträdande personer varken äro eller likna verkliga män och kvinnor utan äro dockor eller figurer av papp och lump, som sättas i rörelse med grova trådar, synliga i svagaste ljus och för de mest närsynta ögon”. Jag antar att det inte är dockteater i ordets bokstavliga bemärkelse utan fastmer att karaktärerna är marionetter i författarens händer. Eller the stars tennis-balls. Slutorden förklarar också att vi nu har sett hur dessa dockor satts i rörelse av trådar och snören = intressen och passioner. Emellertid går understundom en osynlig tråd från himlen till hjärtat, spunnen av sol- och månstrålar – kärlekens tråd. ”Och den kastar över våra pannor en glans av morgonrodnad och fäster vingar vid våra hjärtan”. En mindre välvillig tolkning kan vara att ingen skådespelare med något slags integritet skulle vilja ta i det här så möjligheten finns alltid att använda pappfigurer, om så skulle vara. Här finns också en vädjan till publiken att ”göra edra själar så barnsliga som möjligt”. Jo.

IMG_1044

Dynamitard

Två äventyrare (läs bedragare), Crispin och Leandro, kommer till en icke namngiven stad ”i ett fingerat land i början av sjuttonde seklet”. De tar in på värdshuset, bjuder sig själva och en kapten med tillhörande harlekin på förplägnad, ställer till en brakfest och gifter bort stadens rike uppkomlings, Polichinela, dotter till Leandro själv. Själva medellösa får de andra att betala men när the hour of reckoning slutligen kommer ser de till att borgaren Polichinela slänger in en ordentlig hemgift som täcker hela kalaset. Alla blir nöjda utom Polichinela förstås, och Leandro inser till slut att kärleken är starkare än längtan efter pengar. Typ. Titeln då, vad står intresset för? ”För att ha framgång i världen är det av större vikt att skapa intressen än att skapa känslor …” Jaha. Men kärleken då? ”Och är då den kärleken inte ett stort intresse?” Jo … men alltså … va? ”Och nu är farsen slut.” Jaha.

Jag läser på nobelprize.org att ”Los intereses creados (1907) [The Bonds of Interest] has repeatedly been called Benavente’s masterpiece, and it is certainly, of all his plays, the one that has most often been seen on the stage.” Det här skrevs iofs 1922, men ändå. Så jag går till Litteraturens världshistoria där Staffan Bergsten omnämner verket som hans bästa komedi, inte utan påverkan från Shakespeare, ”där den fulländade dramatiska tekniken används till att förmedla en vekt romantisk livssyn”. I övrigt – son till en barnläkare, studerade juridik men blev ekonomiskt oberoende när fadern dog, liberal monarkist, motståndare till socialismen och påhejare av Francoregimen. Nuff said.

Det är erbarmligt uselt. Jag lutade åt en Nietzsche men det landar i inget mindre än en Ahnlund (se programförklaring). Den som borde blivit belönad är Rainer Maria Rilke.

IMG_1043

Bästa meningen: ”Mitt förutseende anticiperar allt.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 11 juni, 2015 by in Spanien and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: