Litteraturpristagarna

och deras böcker

1921 France – sent utvecklad bokmal

Kom igen. Det här är verkligen inte bra. Det är inte ens uppseendeväckande dåligt, det är bara menlöst, poänglöst dravel. Sylvestre Bonnards brott, vilket innebar Anatole Frances genombrott hos publiken (enligt Litteraturens världshistoria), från 1881, handlar om den eponyme boksamlaren och akademiledamoten. I första delen söker han lägga vantarna på en unik handskrift samtidigt som han, något tankspritt, (ett karaktärsdrag) hjälper en fattig grannkvinna. Hon blir, som man blir sådär när maken går och dör, smidigt ingift i en adelsfamilj och glömmer förstås inte att belöna sin gamle välgörare. Den andra delen, som är något längre, handlar om en ung kvinna, flicka egentligen, dotterdotter till Bonnards ungdomskärlek, som han räddar från en likgiltig elak guvernant och en tyrannisk internatskola. Allt berättat via den 70-something-mannens tankspridda, lätt gubbiga pladder. Det ska väl verka humoristiskt, lättsamt, lite småtrevligt sådär med meningar som ”Han hör tydligen till glasögonormarnas släkte, ty man har svårt att föreställa sig honom utan brillor.” Det är det inte.

Anatole_France_1893

Så tar vi en i profil också

Knappt 40 när han skrev den. Född 1844, ”vad man kallar sent utvecklad” (LV igen). Jämförts med både Montaigne och Voltaire ”och liksom dessa är han en ironins mästare”. Really? Beskyddande moder som satt uppe och väntade på honom efter sena utekvällar upp i 30-årsåldern. Rojalistisk fader försökte uppfostra honom till sin avbild, men innehade även en antikvarisk bokhandel. Tjänsteman i franska senatens bibliotek, drömmare, bokmal. Första publiceringen döptes till Gyllene dikter. Uuhh. Mer politisk mot slutet av sitt liv, drog åt socialismen och tog ställning för Dreyfuss. Medlem av franska akademien 1896. En av de äldsta att få nobelpriset, 77 år gammal. Det mest intressanta med honom är väl att samtliga hans verk hamnade på katolska kyrkans lista över bannlysta böcker, men där finns också Daniel Defoe och Victor Hugo så vi snackar inte precis giftskåp.

Det här är för oinspirerande för att skriva mer om. Med lite välvilja blir det en Nietzsche (se Programförklaring). Så vem skulle ha vunnit istället? Marcel Proust förstås.

IMG_1040

Bästa meningen: ”Det finns skenheliga knän, egoistiska armbågar, arroganta axlar och snälla ryggar.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 5 juni, 2015 by in Frankrike and tagged , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: