Litteraturpristagarna

och deras böcker

1917 Gjellerup & Pontoppidan – Minnas val och Emanuels Jesuskomplex (del 1: Gjellerup)

Ännu ett delat pris, den här gången mellan två danskar: Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan. Gjellerup för sina ”lofty ideals” (igen!) och Pontoppidan för ”fullödiga framställningar av nutida danskt liv”. Litteraturens världshistoria förärar ingen av dem så mycket som ett omnämnande så andra källor får utnyttjas. Först Gjellerup. Fritänkande teologistudent. Till en början influerad av Brandes och Rydberg lämnade han snart samhällskritiken och vände sig mot idealismen. Han kärade ner sig i en Eugenia, gift med Brandes kusin, vilken han sedermera gifte sig med, och deras förhållande har inspirerat delar av romanen Minna. Nobelpriset väckte tydligen ingen större uppmärksamhet i Danmark där han räknades som tysk författare efter att ha bott många år i Dresden, där stora delar av Minna utspelar sig. Han gjorde sig obekväm både hos Brandes naturalister och de konservativa, och lutade på senare år åt buddism och indisk mystik. Minna så. En svensk översättning från anno dazumal får beställas upp från stadsbibliotekets arkiv. En tegelsten till formen, vilket mest beror på blad av kartongkvalitet, landar den på 384 sidor.

Det är en kärlekshistoria. Välskriven, psykologiskt trovärdig, visst, men fortfarande en nätt historia om en dansk polytechnicumstudent som blir betuttad i en tysk barnflicka. Alla problem är små problem som blåses upp stort men snart övervinns. Så dras man med föraningen att det kommer sluta olyckligt, och det förmodligen på grund av någon struntsak. 100+ sidor kärleksgnabb och tålamodet tryter, men det tar snart en intressant vändning. Minnas ungdomskärlek, en dansk målare (som också målat hennes porträtt till studentens förtret: ”Se där, du palettriddare, vilken förbannad fågelskrämma till färglögn du gjort ihop av den härligaste guds skapelse!”) – en av dessa minor glitches som tidigare slätats över – gör sin visit och allt kompliceras. Scenen där studenten utmanövreras av målaren över ett glas öl är genialisk, och sympatierna flyttas från den ene till den andre. Graden av rivalens förslagenhet lämnas man ovetande om – spelar han ut studenten eller besegrar han honom i ärlig kamp? Situationen Minna utan egen förskyllan försätts i – att tvingas välja mellan de två – byggs upp så att den framstår som oundviklig och när avgörandet fälls uppfattar man det på samma vis, som den enda möjliga utgången, trots att man samtidigt vet att det är det sämsta möjliga beslutet. Det är skickligt och inte så lite imponerande. Avrundningen däremot lämnar en del att önska. Studenten går och deppar i fyra år och allt tar sin ände med ett lika oväntat som poänglöst dödsfall. End of story.

Karl_Gjellerup

Någon som tvivlar på att jag har tillräckligt med ben i näsan?

Ett tidens tecken kanske, men de extremt detaljerade personbeskrivningarna känns inte helt fräscha. Han beskriver en bekant, en jude, i all välvillighet men begagnar alla klyschor som finns, från utseende till karaktärsdrag. Och karaktäriseringen av Minna Jagemann är rent frenologisk:

”Hennes ansikte hörde till den fyrkantiga typen; det var mycket regelbundet, och då hon var brunett, hade det, vid första påseende, något sydländskt över sig. Men näsan var äkta tysk: kort, rak och mycket anspråkslös. Det för läpparna mest utmärkande var, att form och färg stämde fullkomligt överens och voro lika väsentliga, medan man eljest så ofta ser, att munnen är endast modellerad eller endast målad, att färgen dominerar över formen eller också icke förslår till den, så att dessa element snarare förvirra än understödja varann. Kunde man möjligen tvivla på att det fanns tillräckligt med ben i näsan, så motsade denna mun bestämt varje beskyllning för karaktärslöshet. Hakan och kindernas rundning hörde till det finaste jag sett.”

Som vanligt var allt var bättre förr – allt var alltid bättre förr. Även 1889 när boken skrevs var det bättre förr:

”Jag lade också märke till att de unga av bägge könen liksom instinktivt visade [paret Hertz] en vördnadsfull uppmärksamhet, något som man annars inte brukar beskylla vår tids ungdom för att vara frikostig med gent emot de äldre.”

Och teknikens framsteg kan man bara förfäras åt, och sedan saktmodigt resignera:

”Vad allt kan man inte göra nu för tiden, herr Fenger. I Amerika har de hittat på att fotografera med färger, det stod i tidningen häromsistens. Herre Gud, hur skall det nu gå för de stackars målarna, men vad skall man göra åt’et?”

Till vissa delar är den lysande. Den blir aldrig för sentimental, aldrig för patetisk, och på sina ställen är den imponerande skicklig. Men den har sina longörer och slutet hade lika gärna kunnat komma till genom publikomröstning – det är bara påklistrat. Bättre än vad jag hade hoppats på, men är det nobelprisbra? Det blir inte mer än en Nietzsche (se Programförklaring). En bladvändare men på det hela taget ganska meningslös. En värdigare vinnare hade varit Katherine Mansfield. IMG_1010 Bästa meningen: ”Vi kommo till ångbåten i lagom tid.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 30 april, 2015 by in Danmark and tagged , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: