Litteraturpristagarna

och deras böcker

1916 von Heidenstam – skomakarrealism och Jupiterhuvuden

Verner von Heidenstam. Första tanken är att nu blir det nationalromantik igen, with a vengence. Känner man endast till en dikt av Heidenstam är det antingen ”Sverige”, tonsatt av Stenhammar, eller ”Jag längtar hem…”, från ”Ensamhetens tankar” ur samlingen Vallfart och vandringsår. ”Sverige” är ju romantisk och nationalistisk så det räcker, men den ingår i det lilla häftet Ett folk som gavs ut 1899 i samband med en livlig rösträttsdebatt och ihop med samlingens övriga fem dikter står det klart att folket han syftar på i första hand är de förtryckta, de, i bägge meningar, röstlösa och han hyser en önskan att ena nationen över klass- och inkomstgränserna.

SSMC002624S

Patriot, akademiledamot

Vallfart och vandringsår, hans debutsamling från 1888, ger inte heller någon större grund för att sätta nationalromantikerstämpeln på honom. Det är ett ungdomsverk, vilket märks, och det är spretigt, idealistiskt, drömskt, romantiserande. En tredjedel utspelar sig i ett orientaliserat fjärran östern; det är araber och iranier och ”muslimaner” etc, etc. Det är tusen och en natt snarare än något slags realism, och kärleksbudskapet står i centrum, den sanna och rena kärleken som man tydligen lättast hittar där, och då. Sentimentalt är det, men det gick uppenbarligen hem hos tidens ungdomar. Dessvärre är det seriös WTF-varning på flera av dem (se Mommsen), som väntat. N-ordet är flitigt förekommande i de första dikterna, i ”Molnet”, i ”De tre frågorna”, men mer som ett tidens tecken, i sammanhanget inte i någon nedsättande bemärkelse. ”Michails aftonbön” sedan, är rent Strindbergsk i sitt försök att framhålla mannen som den egentligen förtryckte. De övriga ”muslimanska” äkta männen ropar varje dag vid solnedgången från hustaken: ”Jag tackar Gud att ej jag blivit kvinna!” Men inte Muchail. Han ropar ”Jag sörjer, Gud, att ej jag blivit kvinna!” Varför? Jo, mannen sliter dagarna i ända ”när lusteligt hans kvinnor njuta av sitt sorbetglas och kalla sig förtryckta”. Hans arbete betalar för hennes nöjen, så endast om han hade varit kvinna hade han helt kunnat ”få älska mannen så som han förtjänar”. Eh? ”Fikonträdet” beskriver Jesus sista dagar: ”Då reste sig oförmärkt Judas, judarnas jude. Hans välvårdade händer och fötter voro vita som marmor och naglarna omsorgsfullt skurna. Han strök ej svetten ur pannan med skjortans fåll som de andra lärjungarna, utan drog alltid upp en lång romersk näsduk. Hans skägglösa välmående ansikte med de små lugna, förståndiga ögonen var helt och hållet den sansade omtänksamme penningemannens.” Det här påminner mest om Monty Pythonsketchen där Michelangelo ställs till svars av påven för sin behandling av Nattvarden: ”I made Judas the most jewish.” Fast utan humorn.

Han bottnar på ett helt annat sätt när han förflyttar sig till Frankrike, i avdelningen ”I den röda staden”, där han själv tillbringat sina tidiga tjugoår. ”De glada konstnärerna” är biografisk och beskriver tiden i en konstnärskoloni där han också övergav konsten för litteraturen:

Hur glad, hur lustig lever i mitt minne

den första veckan då som ’le noveau’

jag nöddes dansa rummet runt därinne

med en ofantlig frygisk luva på …

Nu vann jag vänner och vad mer än så,

jag såg en dag min unga lycka rågas,

när över tröskeln slank en färsk nouveau;

och jag fick ro, i det att han fick plågas.

Revolutionsromantiken lever än, mindre än hundra år efter den ägde rum.

”Kosmopoliten” visar en besvikelse på det provinsiella. På ett småborgerligt småstadssverige som kunde varit så mycket mer:

Nej, vänner, nog med detta … Låt oss gå …

Att här på den antika världens grund

få sådan post … Min själ, det är att stå

i Parthenon med brev från Askersund.

Det torftiga självspäkande hemlandet lider av att ha tappat sin livslust och kallar det för stolthet:

Och när vid järnvägsrestaurantens fat

han spisar kryddad, mjölig, smörig mat

och korpsvart biff, som vrenskas under stålet,

så minns han, hur i landet man är van,

att spränga mitt på själva blanka dan

sin arbetstid med öl och tyngsta målet.

Det stora middagsmålet med sin brist

på frukt och grönt och sydländsk elegans,

då man skall göra Gud sin reverans,

högtidligt allvarsamt och tyst och trist

i ring med gästerna och med värdinnan,

så när man går från bordet mätt som innan

man hunnit smaka, vad det är för slag,

det där som Gud består i vardagslag.

Sedan finns en uppsjö pretentiösa, långa, omständiga försök till något större som är i det närmaste ogenomträngliga. Den värsta är väl ”I Bougival” som presenteras som ”Brottstycke ur ’Jupiterhuvudet’, en längre ofulländad dikt, där Den Heliga Gamla uppträder som en allegorisk representant för den Gamla Människan, som, tusenåriga utopier till trots, ännu är vår drottning.” Det som följer kan med fördel hoppas över.

Så till avdelningen ”Ensamhetens tankar” och till Strindberg via Den svenska litteraturen, Litteraturens världshistoria inte nämner honom överhuvudtaget (!). Vi bortser från att DSL, eller ja Sven Delblanc, vid mer än ett tillfälle diagnostiserar den gamle Heidenstam som patologiskt senil och allmänt som en barnslig människa och koncentrerar oss på Strindbergsfejden som målades upp som en strid mellan åttiotalister och nittiotalister (Var egentligen Strindberg den sanne nittiotalisten och Heidenstam en senkommen efterföljare? Försökte Heidenstam et al förringa gigantens insats?) men mest var en maktkamp mellan Strindberg och Heidenstam. S pekade gärna ut H som konservativ s.k. ”nationalskald” som gick i hovets ledband. Han retade sig särskilt på ”Renässans” som H gett ut 1889 där han kallar den litterära realismen för skomakarrealism och menar att den spelat ut sin roll. Strindberg var den aggressivare och utropades till segrare, om inte annat så i kraft av uthålligheten. Hans artiklar från den här tiden finns samlade i Tal till svenska nationen och han visar där prov på sin förmåga att läsa sarkastiskt. Angående dikten ”Sverige” (parenteserna är Strindbergs):

Nationen kallades till Samling, för att lyssna; den fullständigt omusikaliska sången försågs med musik, vilken dock utelämnas för att texten skall få träda fram i hela sin ihåliga glans.

Sverge.

Sverge, Sverge, Sverge (tredje gången!), fosterland,

vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Nu spela skällorna (!), där härar lysts (sts) av brand.

och dåd blev saga, men – med hand vid hand

svär än ditt folk som förr de gamle trohetsorden.

Är det en sång? En renäss-anssång? … Skall verkligen den samlade nationen sjunga denna ”skomakarrealism?” Är nationen så idiotiserad, av konsortiet Pepita, Gigerl och C:o, då må hällre Åreskutan sjunka i jorden.

”Jag längtar hem” får här titeln ”De fem raderna” (parenteserna är återigen Strindbergs):

De fem Raderna:

Jag längtar hem sen åtta långa år.

(Vem har inte gjort det?)

I själva sömnen har jag längtan känt.

(Fallet är icke så ovanligt att det kan anses vara originellt!)

Jag längtar hem. (Vi ha hört det!) Jag längtar var jag går

men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna där barn jag lekt.

(Slut! Det är alltihop.)

Han längtar hem! Skönt! Men inte till människorna … Men antaget att man icke har några fränder eller vänner där hemma att ängta efter, så brukar ens längtan dock sträcka sig till det vackraste landskapet, parken eller trädgården, där man lekt som barn, icke ”lekt barn”, ty förställningskonsten är ringa i barnaåren, hos normala människor åtminstone. Men författaren med sin berömda skönhetsdyrkan, han längtar bara till marken och stenarna. Detta är ju för torrt och hårt för att väcka några känslostämningar som dock är en ingrediens i poesien.

En besegrad Heidenstam såg sin ställning som nationalskald vittra bort, klev in i Svenska Akademien, drog sig tillbaka till sitt Övralid och slutade, mer eller mindre av nödtvång, som konservativ patriot.

Vallfart och vandringsår må ha fått en ung Nathan Söderblom att gå i spinn, men den är inte bra idag. Spretig och osammanhängande, stundtals långtråkig, stundtals tramsigt romantisk. Den får en Nietzsche (se Programförklaring) och Arnold Bennett borde ha fått priset istället.

IMG_1006

Bästa meningen: ”Ack varföre lägga beständigt våra bedrägliga ord på gudarnas läppar!”

Post scriptum

Heidenstam betraktade rimmet som ett onödigt påhäng, ”detta musikaliska sirat, som var rad brukar släpa efter sig, liksom skallerormen sin skallra.” Det hindrar emellertid inte mindre lyckade rader som:

Jag ville, du vore av kött och ben,

att vid din fot, vid din tröskelsten

jag ödmjukt finge mig sätta.

Då skulle vi sagor berätta!

Han var ingen vidare rimsmed. Han är dock, efter Prudhomme, den andre nobelpristagare som rimmar hjärta med smärta (!) i ”Bildskäraren” från Nya dikter. Bara en sån sak:

Jag snidar på en bild

av andras bragd och smärta.

Sjunk, tysta afton, klar och mild,

och väck mig inte, hjärta!

Han är också den andre nobelpristagaren som, efter Carducci, beskriver de unga kvinnorna som reser söderut och flänger runt sevärdheterna med uppslagen Bædeker i dikten ”Spegeln”, 30 år innan E. M. Forster beskrev samma fenomen i A Room with a View:

I döda Versailles, där mätresser och kungar

byggt hovsybariternas Sybaris,

men ekot nu sitt gapskratt slungar

i ryggen på Bædekerläsande miss.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 24 april, 2015 by in Sverige and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: