Litteraturpristagarna

och deras böcker

1913 Tagore – en ny renässans? Meh.

Den här gången uppstår lyxproblemet med för mycket att välja bland. UB har, förutom magasinerade exemplar, två stycken Rabindranath Tagore i utlåningshyllorna. En samling noveller och en fet best of-samling, bägge på engelska. Stadsbiblioteket har en samling med fyra dramer och en diktsamling, bägge dock översatta för närmare hundra år sedan. Filialen 300 m2 har en nyöversättning, Mitt hjärta dansar; en samlingsvolym med ett urval ur ett flertal diktsamlingar. Ändå hamnar jag hos Project Gutenberg igen och det är just urvalet och översättningarna som är problemet.

Svenska översättningar åldras sämre än standardmjölk. Det beror väl på att svenska översättare försöker lägga sig så nära originalet som möjligt medan t.ex. engelska översättare har en mer neutral approach. Så är det också svårt att upptäcka om en engelsk översättning är från 1930 eller 2013 medan Björn Collinders Sofoklesöversättningar från 1960-talet är hopplöst daterade och Hjalmar Gullbergs Euripides från 30-talet är dammigare än Karl XII’s bibel. Så pjäserna går bort. Nästa problem är Kristian Carlssons urval från 2014. Inte urvalet i sig, men just att han gjort ett urval. Ingen av samlingarna i den digra volymen Mitt hjärta dansar presenteras i sin helhet. Det finns ingen förklaring till grunderna på vilket urvalet gjorts men det hade inte förändrat känslan av stympade texter. De engelska utgåvor som ligger på Gutenberg, och även på iBooks, är antingen komponerade direkt på engelska eller översatta från de bengaliska originalen av författaren själv, och det är också dessa texter som Carlsson översatt till svenska.

Einstein_and_Tagore_Berlin_14_July_1930

Nu blev det dålig stämning igen

Att presentera Tagore på svenska för första gången på nästan hundra år är bara att applådera, men jag blir inte övertygad av översättningarna. Ta bara dikt 6 ur Förlupna fåglar (Stray birds):

Om du fäller tårar när du saknar solen saknar du stjärnorna med.

I original lyder den

IF you shed tears when you miss the sun, you also miss the stars.

Var för inte ”… saknar du också stjärnorna”? ”… saknar du stjärnorna med” blir en talspråklig vändning som i skrift ser ut som om något tillbehör fattas. Stjärnorna med … vadå? Dikt 118, som för övrigt erbjuder ett wtf-moment (se Mommsen) lyder

DREAM is a wife who must talk.

Sleep is a husband who silently suffers.

Ingen bra dikt, medges. Inte ens en bra aforism och något sexistisk. Men den blir inte bättre av att könsneutraliseras:

Drömmen är den äkta hälft som behöver prata ut.

Sömnen är den andra, som lider i tystnad.

IMG_0984

Det vore ju fullt möjligt att hoppa över dikten om man har problem med den. Carlssons urval innehåller ändå bara 50 dikter av originalets 326. Det finns hursomhelst ingen större anledning att läsa alla 326 – några hundra av aforismerna kan väl ibland säga något tänkvärt men alltför ofta används bara liknelser som ska förmedla sanningar. 61:

TAKE my wine in my own cup, friend.

It loses its wreath of foam when poured into that of others.

eller 231:

SET bird’s wings with gold and it will never again soar in the sky.

eller 268:

DEATH belongs to life as birth does. The walk is in the raising of the foot as in the laying of it down.

Jag kan jämföra vadsomhelst med vadsomhelst och låtsa att det betyder något men då ligger djupsinnigheten bara på ytan. Och som förväntat säger aforismerna emot varandra – vägra ta ställning är ju också ett sätt att verka insiktsfull, och nog hade Isis kunnat använda den här för att rättfärdiga sitt statykrossande. 51:

YOUR idol is shattered in the dust to prove that God’s dust is greater than your idol.

samtidigt som motståndarna kan kontra med 84:

IN death the many becomes one; in life the one becomes many.

Religion will be one when God is dead.

eller 130:

IF you shut your door to all errors truth will be shut out.

Som den första utomeuropeiska pristagaren, och den första (och hittills enda!) från den indiska subkontinenten, är det ändå fruktbart att mot Kiplings kolonialistiska ”Oh, East is East and West is West and never the twain shall meet” ställa 205:

WHEN the sun goes down to the West, the East of his morning stands before him in silence.

eller 39:

THE sun goes to cross the Western sea, leaving its last salutation to the East.

Och det finns, medvetet eller inte, beröringspunkter med Poe’s ”The Man of the Crowd” i 110:

MAN goes into the noisy crowd to drown his own clamour of silence.

och möjligen i 114:

THE road is lonely in its crowd for it is not loved.

Och Ingmar Bergman som våndas över guds tystnad kan ju fundera över 305:

GOD’s silence ripens man’s thoughts into speech.

Men ett par wtf’s är förstås oundvikliga. Bortsett från den redan nämnda 118 har vi 47:

SHADOW, with her veil drawn, follows Light in secret meekness, with her silent steps of love.

Och det är naturligtvis kvinnan som är shadow och mannen som är light. Vad annars. Och 143:

WOMAN, with the grace of your fingers you touched my things and order came out like music. 😳

Tagore får en pliktskyldig sida i Litteraturens världshistoria. Hans diktning är universell, han försöker höja det allmänmänskliga över det olikartade, han är till synes opåverkad av litterära rörelser som uppstod omkring honom. Inget som direkt lockar till vidare läsning. Nobelpriset fick han huvudsakligen för sin egen översättning till engelska och omarbetning av Gitanjali. Den engelska utgåvan 1912 inleds med ett devot förord av Yeats, vilket antagligen inte skadade chanserna att bli belönad. Tagore, säger Yeats, signalerar födelsen av en ny renässans: ”For all I know, so abundant and simple is this poetry, the new renaissance has been born in your country” och jämför honom med europeiska/engelska författare pre-Chaucer. Det finns något exotiserande, orientalistiskt i vördnaden av det enkla, genuina, ursprungliga i diktningen och upphöjningen av författaren till guru eller schaman.

Gitanjali är rätt trist. Den är också, som Stray Birds, cyklisk i det att den börjar med födelse, sol, ljus, blomstring, och slutar med natt, mörker, död. Och överallt svävar Gud. Det är lärljungens krypande, bedjande, vördnadsbetygelser hela verket igenom (”I touch by the edge of the far-spreading wing of my song thy feet which I could never aspire to reach”) uppblandat med förment djupsinniga, eller kryptiska, ”insikter” lite här och var (”The same stream of life that runs through my veins night and day runs through the world and dances in rhythmic measures”). I sina bästa stunder påminner den om Havamal i sin kärnfulla livsvisdom, när den mer minner om handfasta råd än om den ”höga syftning” som prismotiveringen håller fram. Men mest känns det som att läsa en något mer sofistikerad Kahlil Gibran.

Tagore var en besvikelse. En Nietzsche (se Programförklaring), och Arthur Schnitzler borde ha fått priset istället.

IMG_0466

Bästa meningen: ”THE dry river-bed finds no thanks for its past.”

Annonser

One comment on “1913 Tagore – en ny renässans? Meh.

  1. Johannes
    3 april, 2015

    Inte precis vad jag skulle kalla en lyhörd läsning. Men det är kanske inte grejen med den här sidan?
    Håller däremot med om att Carlssons översättning är väldigt tveksam i stora stycken.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 3 april, 2015 by in Indien and tagged , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: