Litteraturpristagarna

och deras böcker

1912 Hauptmann – nazistisk, förlåt naturalistisk dramatiker

Att Gerhart Hauptmann blev nazist, eller åtminstone medlöpare, skall inte läggas honom till last menar Gunilla Bergsten i Litteraturens världshistoria. Det är ”ingen fråga av betydelse för värderingen av hans författarskap, men det understryker två grundläggande drag i hans diktarpersonlighet: den osäkra hållningen i umgänget med idéer och de djupa rötterna i tysk jord.” Dessutom skulle en handfull schlesisk mull läggas i hans kista när han begravdes vilket inte heller känns så fräscht. På vilket sätt har inte det med hans författarskap att göra? Den hållningen påverkar både ämnesvalet och behandlingen av detsamma. Även kritiken är tidsbunden och om Bergsten är influerad av New Criticism hindrar det henne inte att av någon anledning påpeka att Hauptmanns första fru gav honom allt det moderliga stöd han behövde men inte var honom intellektuellt vuxen. Känns det relevant?

Naturalist på sätt och vis, och ett av hans tidiga dramer och det mest internationellt spridda är Vävarna från 1892 om ett vävaruppror i Schlesien 1844. Ett kollektivdrama utan tydlig huvudperson där det socialistiska ställningstagandet är tydligt även om enskilda öden hamnar i förgrunden på bekostnad av idéerna. Han motarbetades av Kaisern för sina socialdemokratiska tendenser men vände från sin antimilitarism till ett tveklöst stöd för tysk inblandning i första världskriget och skrev, med 92 andra, under samma manifest som bl.a. Rudolf Eucken. Så kom nazisterna till makten och Hauptmann sökte medlemskap i partiet efter att noga ha studerat Mein Kampf. Redan 1905 var han en av grundarna av Tysklands rasbiologiska institut, ”Deutsche Gesellschaft für Rassenhygiene”. Hans namn inkluderades i ”Die Gottbegnadeten-liste”, en förteckning över konstnärer av avgörande betydelse för den nazistiska rörelsen. På sin 80:e födelsedag, 1942, hyllades han med pompa och ståt av regimen.

390px-Gerhart.Hauptmann

Hygienisk författare

Men låt inte detta ha någon betydelse när vi värderar Vävarna. Den är tillägnad hans far och hämtar sin inspiration från hans farfar som själv var vävare och tydligen levde under liknande villkor som de som beskrivs i dramat. Är det därför det är så överdrivet känslosamt? Det är lite väl sentimentalt för att vara naturalistiskt och det påminner till stilen inte så lite om 70-talets plakatteater. Det är mycket knutna nävar och ”Ja, satans pack!!!” Stampande i golv och ”Vi tänker inte tåla det längre! Vi tänker inte tåla de längre, de må gå som de vill.” Skriven på dialekt är den översatt 1930 av Fil. mag. E. Knutsson till något slags pilsnerfilmsjargong som knappast gör den rättvisa: ”Å om ni också fick schampanj å stek, så skulle ni inte på långa vägar va nöjda ändå. Ja dricker ingen schampanj, å de får gå ändå.” Det finns ingen utveckling i dramat har det påpekats, men karaktärerna är också schabloner. Vävaren Ansorge skrapar med foten i marken och säger ”Ja, ja, ja – Jo, jo.” Blir han upphetsad säger han ”Ja, ja, ja! – Jo, jo!” Ibland med ett tillägg: ”Ja, ja, ja – Jo, jo! De hjälper nog inte de nä.” En engelsk översättning ger honom emellertid mer geist och han låter inte lika fånig: ”Yes, yes, a curse upon them!”; ”Yes, yes, it’s all no good.” Man är upprörd, eller så är man nedlåtande, eller så är man näsvis, eller så är man smådum. Kollektivet kan i och för sig skildras så, men om de individuella ödena ska stå i centrum på bekostnad av ideologin kan väl individerna få vara lite mer utvecklade. Det är elände hela tiden, så blir det uppror, så kallas militären in och så blir en oskyldig gubbe skjuten. Ridå. Sista repliken innan ridån faller?

MOR HILSE: Hör du, far, säj nu ett ord, man kan ju bli riktigt rädd.

Jo. Men även här gör den engelska versionen texten mer rättvisa:

Mother Hilse: Come now, father, can’t you say something? You’re frightenin’ me.

Den översättningen, av Ludwig Lewisohn, är från 1912 men är långt mycket friskare än den svenska John Botvid-versionen. Förmodligen för att Lewisohn med sina egna ord ”was forced to reject” varje försök att översätta Hauptmanns Berlindialekt till en existerande engelsk sådan. ”A very definite set of associative values would thus have been gained for the language of Hauptmann’s characters, but of values radically different from those suggested in the original.” Så slipper också den engelsktalande världen journalfilmsversionen av pjäsen.

Man blir ju färgad av en dålig översättning (tips: låt aldrig en Fil. mag. översätta ett litterärt verk) men det här var inte bra. Om än ansatsen var god är resultatet platt och intetsägande. Det blir en Nietzsche (se Programförklaring) och Hugo von Hoffmansthal borde ha vunnit.

IMG_0971

Bästa meningen: ”Ja har läst, att hela eländet kommer från byrikraterna.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 26 mars, 2015 by in Tyskland and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: