Litteraturpristagarna

och deras böcker

1911 Maeterlinck – symboliska kyssar

Maurice Maeterlinck, symbolisten. Staffan Bergsten i Litteraturens världshistoria, där han får ett par sidor, menar att endast några enaktare från tidigt 90-tal är av bestående värde. Det är ingen av dem som jag har läst. Inte heller har jag läst de mer kända Pelléas et Mélisande eller L’Oiseau bleu. Inte ens Monna Vanna. Man får ta vad man får, och vad stadsbiblioteket erbjuder är, i och för sig Fågel blå, men ur samlingsutgåvan (Norstedts 1922) väljer jag Aglavaine och Sélysette från 1896, i auktoriserad översättning av Gustaf Collijn från 1911.

Dramat, säger Bergsten, är känt för att vara den mest konservativa av de litterära genrerna. Eh? Det har väl hänt en del sedan 1973, men Maeterlincks bidrag ska ha varit att dra ner tempot. Kasta bort intrigen och kreera en stillastående teater. A&S är i det avseende symbolistiskt så det räcker. Ingenting händer i fem akter mer än att Méléandre och Sélysette är kära. Aglavaine, som M sett en gång, kommer för att bo hos dem, oklart varför. Det finns en farmor som mest sitter i en fåtölj och sover. Det finns en yngre syster, Yssaline, som inte fyller mycket till funktion. M och A blir vansinnigt kära i varandra vilket bara är naturligt i en pjäs där alla älskar alla mer än livet självt och mest springer runt och kysser varandra hela tiden. Detta från s 48–57:

”Räck mig dina läppar, Sélysette, så att jag får kyssa dig så mänskligt som ett mänskligt väsen kan kyssa ett annat”

”Jag kysste Méléandre som om jag varit en liten blind och ovetande”

Maurice_Maeterlinck_2

Am I white enough for you?

”Sedan kysste jag honom, men han vaknade inte”

”En kyss, Aglavaine”

”Det kommer av att jag såg in i solen, medan du kysste mig … Kyss mig ännu en gång”

”Vi skola först ge farmor en kyss, ty vem skall kyssa henne när vi gått”

”Vänta, så skall jag lyfta upp dig, sa att jag kan kyssa dig på samma gång”

”Hon går fram till Méligrane och kysser henne länge”. Så håller det på.

Sélysette blir svartsjuk men bedyrar sin lycka över att se de andras lycka. Ju olyckligare man är i denna pjäs, desto lyckligare blir man och desto mer kysser man varann. Aglavaine ska åka. Nej Sélysette ska åka. Nej ingen ska åka. Ingen kan stå ut med att någon annan ska vara olycklig, men tänk så lycklig man blir när man inser att man förstår något man inte förstod när man trodde att man var lycklig. Nu måste vi kyssas igen. Så hoppar Sélysette ner från ett torn och dör och alla blir olyckliga. Utom Sélysette som dör lycklig. Jag fattar ju varför den här inte har spelats på ett tag.

Jag var tvungen att ge Maeterlinck the benefit of the doubt och läste nästa pjäs i samlingen, Maria Magdalena. Den börjar med ett förord där han förklarar att han skrev till Paul Heyse (se denna text), ”den vördnadsvärde tyske diktaren” och bad om tillåtelse att utveckla två scener ur hans Maria von Magdala, ”samtidigt erbjudande mig att erkänna min skuld till honom på sätt som han ansåg rättvist”. Det föll emellertid inte i god jord och M erhöll ”ett avslag, som, ledsamt att säga, var hållet i en föga artig och nästan hotfull ton”. Fuck you, kan man tänka sig att M tänkte, och så beslöt han sig för att bibelberättelserna är allmän egendom och jag skriver vad jag vill. Författad 1909 och i bemyndigad översättning av Hugo Hultenberg 1914 beskriver den MM’s resa från lyxprostituerad till en Kristi efterföljare. Den dramatiska höjdpunkten kommer mot slutet när hon får chansen att se Jesus frigiven om hon lovar att ge sig åt romaren Verus. Hon säger nej, Jesus förs till P Pilatus, och det är väl ungefär det hela.

MM är verkligen inte bra. A&S har något, även om det bara är nyhetens behag. Den påminner inte om mycket annat, och kanske gör han sig bäst i det mindre formatet. En femaktare där ingenting händer är att tänja på läsarens tålamod och jag har nog sällan läst något som känts så daterat. Det är inte tillräckligt dåligt för att rendera en sågning, men det är inte särskilt intressant heller. Baserat på de här två verken landar det mest i ett jaha, eller en Nietzsche (se Programförklaring). En bättre pristagare hade varit Georg Trakl.

IMG_0968

Bästa meningen: ”Jag har aldrig sett hår vara så levande.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 18 mars, 2015 by in Belgien and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: