Litteraturpristagarna

och deras böcker

1910 Heyse – diktar världsberömda noveller

Paul Heyse. Inga fysiska exemplar finns att uppbåda på biblioteken i Göteborg, bortsett från några brevväxlingar på tyska, vilket är mindre intressant. Finns han att köpa hos nätbokhandlarna? Några tyska, franska och engelska utgåvor. Dyra. Antikvariat.net listar 5 ex: tre danska, en tysk och, faktiskt, en svensk: La Rabiata och Poetens hustru. Utgiven 1912 i 10-öresserien, nu går den för 300:- Tio öre 1912 är värt ungefär 5 spänn idag, så den investeringen är ju bara att gratulera. Dessutom ngt nött, ingen förtitelsida och snedläst. Har du snedläst en bok någon gång? Jag tror aldrig jag har snedläst en bok. Det är hursomhelst för omständigt och för dyrt så jag går till Project Gutenberg där han finns på engelska. Ibooks har också några billiga engelska utgåvor också men Gutenberg låter mig ladda ner ”The Dead Lake and Other Tales” for free.

I prismotiveringen sägs att han är diktare av världsberömda noveller. Just den formuleringen skulle inte vara så aktuell idag: det är inte precis världsberömdhet som ligger till grund för valet av pristagare. Litteraturens världshistoria sågar Heyse i ett stycke som förtjänar att återges i sin helhet:

Likaledes kan vi låta tystnaden falla över Paul Heyse (1830–1914), trots att han var den förste tyske författare som erhöll Nobelpriset[1] (1910). Under ett kvartsekel var han den oförbrännelige virtuosen och publikens förklarade gunstling. Han har skrivit mer än hundra noveller samt dramer, romaner och idyller på vers. Han ville varken politisera eller moralisera utan nöjde sig med att frammana en värld utan obehagliga sidor, en sensualitet utan lidelse, en melankoli utan tragik, ett universum inpackat i vadd och skyddat mot historiens tumult. Även han blev ett offer för naturalismen, och av hans verk har ingenting gått till eftervärlden – utom minnet av hans berömmelse.

Här måste jag komma till Heyses försvar – så dåligt är det inte. Att han inte ville politisera eller moralisera är knappast en nackdel, moraliserande litteratur lider det inte direkt brist på (Kipling?). Hans karaktärer lider däremot i allra högsta grad. Sensualiteten finns där men om den släpps fram beror på om det stundtals överdrivna lidandet, eller melankolin för all del, tillåter det. Tragik förekommer i förvisso och den värld han frammanar är inte utan obehagliga sidor. Skyddat mot historiens tumult möjligen, men det sade man å andra sidan om Jane Austen också innan man kom på att den till synes arbetslöse Mr Darcy har råd att hålla sig med Pemberley och en kader av tjänstefolk tack vare sina inkomster från slavhandeln.

Paul-Heyse

Strike a pose!

Så, exhibit A: novellen ”Beatrice”. Den melankoliske Amadeus berättar för sina vänner en historia han hållit hemlig under alla år, om sin ungdoms kärlekshistoria med den gudomliga Beatrice – en blinkning till Dante förstås. Han vinner hennes kärlek, och även hennes fars gunst, men den elaka styvmodern vill förstås annat. (Styvmodern, en stapelvara i 1800-talets tyska litteratur, återspeglar vad som var ett faktum: kvinnor dog i barnsäng och fadern gifte om sig med pigan som ofta inte var mycket äldre än den äldsta dottern vilket naturligt nog frammanade en viss animositet från dotterns sida. Bröderna Grimm bytte i sina omskrivningar av folksagorna ofta ut modern mot en ond styvmoder – ett tidens tecken och ett sätt att just packa in sagorna i lite skyddande vadd. Hellre att styvmodern satte ut barnen i skogen än mamman. Så lever vi än i dag med bilden av den elaka styvmodern.) Beatrice ska gifta sig med sin kusin, och styvmodern ser till att det blir så. Beatrice vägrar att ge sin make/kusin vad han anser vara hans rätt och smyger istället ut om nätterna för att träffa Amadeus. De planerar att fly, men hon blir, förklädd, nedstucken av makens henchmen då de felaktigt tar henne för hennes älskare. Fadern dör av brustet hjärta. Styvmodern går i kloster ett år, men gifter sedan om sig med en av sina älskare. Detta är inte direkt befriat från tragik, och som en gestaltning av arrangerat äktenskap och något slags hedersmord är det inte heller en beskrivning av en värld utan obehagliga sidor eller för den delen fritt från politiserande, om än utan att vara plakatpolitiskt.

Första novellen i samlingen, ”The Dead Lake”, är visserligen melankolisk och lidelsefull i övermått, men beskrivningen av den suicidale läkaren som avbryts i sina självmordsplaner av en mor med ett tyfussjukt barn är inte utan förtjänster. Hans ovilja att dras tillbaka in i de levandes krets vidmakthålls konsekvent ända till slutet då han något för snabbt accepterar att bli moderns älskare, något man såg komma redan från början. Samma problem med påklistrat slut lider nästa berättelse, ”Doomed”, av. Den är bra. Den är riktigt bra. En brevnovell med en ung kvinna, Marie, i fokus som tror sig lida av lungsot och tillbringar vad hon inbillar sig är sina sista dagar på en alpresort, som en Hans Castorps föregångare. Tanken på att hon snart ska dö gör att hon går omkring i något slags lyckorus – det är en frihet hon aldrig upplevt tidigare. En frihet från konventioner, en frihet hon har rätten att ta sig, att göra vad hon vill med den tid hon har kvar: umgås med vem hon vill, avstå från umgänge med vem hon vill, oberörd av omgivningens åsikter. Hon slår sig i slang med en ung man som, surprise, också får tyfus. Han tillfrisknar emellertid och hon inser att hon aldrig varit sjuk utan skickats iväg av familjeläkaren som förstod att detta var just vad hon behövde. Också här går det sedan alldeles för snabbt när de unga tu blir ett par – upplösningen får inte ta den tid den behöver utan ska slängas ihop på ett par sidor. Genialisk är emellertid beskrivningen av den förtvivlan den unga kvinnan känner när hon inser att hon inte ska dö utan måste återuppta sitt gamla liv:

Received a letter from my father congratulating me. I shed tears over it. Whilst every one was condoling with me I felt happy, and now that I am again given back to life, and ought to rejoice I feel wretched.

Jämför med filmen Frihet bakom galler. Vilket liv lever man när ett sista år på ett sanatorium upplevs som en befrielse? Det finns nog mer av historiens tumult här än vad författarna till LV inser. Och även här är det en småsint styvmoder som spökar i bakgrunden.

Den sista novellen, ”Beginning, and End” är ändå den bästa. Här har vi en kvinna och en man, Eugénie och Valentine, som möts efter att ha varit åtskilda i 14 år. Då, när de bör ha varit i tonåren, sneglade de på varandra men ingen vågade ta det avgörande steget. Nu är hon änka med en son och han är på väg att stadga sig med hjälp av en wing man till kompis. Det utvecklas till en screwballkomedi skriven 70 år innan Katherine Hepburn och Cary Grant gjorde något liknande på film. Valentines vän har hittat tre systrar, en blond, en rödhårig och en mörkhårig, och nu ska han bara få V att välja en av dem. V söker upp sin gamla flamma Eugénie, som han träffade på en fest kvällen innan, och berättar om sina våndor. Vem ska han ta? En är lika god som en ann:

“The chief thing for me is to get so enraptured with one of the sisters, that she should banish the other two from my mind. But at my age it is difficult to grow enthusiastic.”

“Then all three are equally irresistible?”

“Quite so, all of them made to be kissed, and each of them a different style of beauty; so that when one sees them together one feels that one could never be satisfied with only one of them.”

“Your account is given in too vague and extravagant terms. I wish to have it in proper order, and with every detail. First then comes the fair, then the auburn, then the dark one; or how do they follow in age?”

“I don’t know.”

“Well, then we will arrange them according to size, and begin with the smallest. Is it the auburn haired young lady?”

“I really cannot tell.”

“You seem to have employed your time badly, or was it the triple fascination which had such power over your feelings from the first, that your senses left you?”

Och så skjuter de repliker fram och tillbaka i 30 sidor innan de inser att de är gjorda för varann. Slutet blir lite sentimentalt och det är väl det genomgående problemet: det kommer alltid ett påklistrat romantiskt slut. Som en Hollywoodfilm där en happy end tillfogats efter rekommendation från fokusgrupperna: det håller aldrig hela vägen fram. Heyse tar inte historien till sitt logiska slut vilket är synd när upplägget oftast är bra. Valentine övertalar Eugénie att följa med nästa gång han ska besöka systrarna där han ämnar låta henne föreställa hans trolovade för att se hur de reagerar när de inte längre känner att de behöver ställa sig in hos honom. Han tänker dessutom låta Eugénie avgöra vem han ska gifta sig med och lovar att följa hennes rekommendation. Det är upplagt för komik, men det blir istället en stilla middag hos flickornas far då det visar sig att de inte är hemma.

Ett wtf-moment måste vi ha (se Mommsen) – det är ändå tyskt 1870-tal. Marie i ”Doomed” är ute och vandrar och reflekterar över vinbönderna hon ser:

The people of the country are of a lazy pensive disposition and never sing at their work. If one now and then hears a song it is owing to there being many Italians here, who are easily recognized by their fiery and lively gestures.

Det blir en Gaius (se Programförklaring). Det är bra. Det är överraskande bra. Men det räcker inte ända fram. Den som borde fått priset istället är förstås Henry James.

IMG_0461

Bästa meningen: “The people of the hotel probably thought I was somewhat crackbrained, or an Englishman, which in their eyes comes much to the same thing.”

[1] Om man bortser från Mommsen. Jag är helt okej med att man bortser från Mommsen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 13 mars, 2015 by in Tyskland and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: