Litteraturpristagarna

och deras böcker

1909 Lagerlöf – krassa vidskepligheter, moraliska innebörder

Inte bara den första svensken och den första kvinnan utan också den första pristagare jag har läst förut, och fler än en gång dessutom. Det visar sig, vid närmare efterforskning, att jag har läst Herr Arnes penningar för ganska exakt tio år sedan (jo, jag har en sådan lista), men det får bli den i alla fall. Det känns som fusk, nästan, att läsa HAP när jag uttryckligen sagt att jag inte nöjer mig med enstaka noveller, men med sina 70 sidor är den väl en långnovell snarare än en kortroman, den gavs ut som bok i sin egen rätt och inte som del i en samling, den är så pass välbekant, den har filmats flera gånger … Hur som helst. Den var mer av spökhistoria än vad jag mindes. Utgiven 1904 utspelar den sig i Marstrand då Fredrik II regerade över Danmark och Johan III styrde Sverige, så någon gång mellan 1568 och 1588, samtidigt som Elizabeth I regerar England och Shakespeare väntar i kulisserna. Bara för att ge lite perspektiv. Några skottar väntar på att isen ska spricka upp så de kan komma hem och passar på att mörda en prästfamilj under tiden, as you do. De döda går igen, särskilt en ung jungfru som inte kommer till ro förrän mördarna är gripna. Hennes fostersyster, den enda överlevande, går och kärar ner sig i the leader of the pack, Sir Archie, bara för att komplicera det hela. Mer om detta om en liten stund.

Selma_Lagerlöf_vid_sekelskiftet

En lysande relikt från berättarkonstens äldsta tider

Lagerlöf får en sida eller så i Litteraturens världshistoria, omnämnd som sagoberätterskan, förstås, med ett godartat lyte som gjorde att hon tilldelade sig iakttagarens roll. Hon söker ”inte bara de psykologiska drivkrafterna utan även den moraliska innebörden.” Men, eftersom vi har en svensk författare kan vi också begagna oss av Den Svenska Litteraturen. Just behandlingen av Lagerlöf i detta verk väckte uppståndelse då artikeln, skriven av Sven Delblanc, när den publicerades 1989 fortfarande fokuserade på den låghalta sagoberätterskan. Debutverket Gösta Berlings saga benämns som lyckokast och återvändsgränd, naiv, behäftad med en ”aningslös brist på förtrogenhet med kärlekens realiteter”. Delblanc är inte enbart kritisk, En herrgårdssägen ser han som ett mästerverk, men tonen överlag är raljant och han uppfattar hennes litteratur som muntligt berättande i bokform snarare än som romankonst. Alla hennes större romananslag ”vill falla sönder i de kortare episoder, som en muntlig berättare kan hantera”. Angående Herr Arne behöver hon, menar Delblanc, spöken och andar för att berätta. ”Den muntliga epiken har svårt att uttrycka det abstrakta och skyggar för tidsödande psykologisk analys.” Boken har ”förefallit många för krass i sin vidskeplighet”. Det är ett evinnerligt tjatande om muntligt berättande: ”Hennes muntliga berättarkonst har tagit intryck av tiotalisternas ’läsprosa’ och har förlorat något av sin sagoartade naivism … Hon är en atavism, en lysande relikt från berättarkonstens äldsta tider.”

Inte undra på att Nordisk Kvinnolitteraturhistoria took issues med det här och såg beskrivningar av kvinnors strategier för att överleva i patriarkala samhällen snarare än att utse ”den kvinnliga kärlekens frälsande makt” som hennes centrala tema. Varför kärar Elsalill ner sig i Sir Archie så till den milda grad att hon är beredd att se honom gå fri? För att frälsa honom från det oundvikliga straffet, det jordiska såväl som det himmelska, med sin ”kvinnliga kärlek” eller, vilket Sir Archie själv påpekar i boken, för att komma ifrån en hopplös tillvaro som fiskrenserska på en kall brygga i ett gudsförgätet Marstrand? Ulla Torpe uppehåller sig vid själva offerhandlingen, noterar att den stilmässigt står under isländskt inflytande (där jag tyckte mig se ”Töres döttrar i Vänge”, medeltidsballaden som blev till Bergmans Jungfrukällan, som blev till Wes Cravens Last House on the Left), och ser Elsalill som hämndgudinna med veka drag som offrar sig själv, till slut inte för att rädda Sir Archie utan för att hindra hans flykt och låta den mördade systern komma till ro. Intressantare dessutom än att, som i balladen, överlåta hämnden åt fadern, riddaren. Det är också Marstrands alla kvinnor som i slutet kommer över isen för att hämta hennes kropp.

Filmen, den från 1919 av Stiller, är bra. Inte i klass med hans Gösta Berlings saga eller Sjöströms Körkarlen, men långt mycket bättre än Quo Vadis eller Synnöve Solbakken. Den gjorde också succé i England har jag förstått. Ett aber dock: redan från början får vi veta att det är de tre adelsmännen som är nidingsdådarna, något som inte omedelbart avslöjas i boken även om man får vara relativt trög för att inte räkna ut det. Det gör den ändå onödigt enkel.

hap2

Fuck psykologisk analys. Ge mig mer spöken och andar.

Det här är bäst hittills, men är det Epstein-bra? Nej, det blir en Gaius (se Programförklaring). Ellen Key borde ha fått priset istället.

IMG_0960

Bästa meningen: ”Han var ung och blek och hade ett bekymrat utseende, som om han inte hade kunnat bära all den lärdom han hade insamlat under studieåret i Wittenberg.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 5 mars, 2015 by in Sverige and tagged , , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: