Litteraturpristagarna

och deras böcker

1907 Kipling – We Need to Talk about Rudyard

Född i Bombay, skeppad till Portsmouth med sin syster när han var fem. Kom inte in på Oxford efter skolan så han åkte till Lahore där han blev, i tur och ordning, rektor, curator och redaktör. Kom så småningom tillbaka till London och hamnade sedan i USA. Fick nobelpriset 1907 – yngst någonsin med sina 42 år – och hyllades, förstås, av C D af Wirsén. Ständigt denne Wirsén. Uppmärksammas i motiveringen för sin ”manliga styrka i uppfattning och skildringskonst”. Litteraturens världshistoria är övervägande positiv. Djungelbokens allegoriska innebörd nämns, liksom moralen (!) och konfrontationen mellan brittens gemyt och orientalens exotism. Kipling finns i överflöd på ibooks, rubbet, både gratis och betal. Det blir gratis.

kipling

Den manliga styrkan i färd med att uppfatta

Att Kipling var rasist och kolonialist är ju inget nytt, och förmodligen inget som bekom Akademien för 100 år sedan. Åsikterna tör ha varit comme il faut, naturliga rent av. Fler pristagare uppvisar tvivelaktiga åsikter, men det finns ändå något litterärt värde i vad de åstadkommer även om det har fallit ur modet. Mistrals provinsialism, Bjørnsons bonderomantik – det är omodernt idag men det finns åtminstone en författare bakom texten. Kiplings alster är bland det sämsta jag läst. Än mer upprörande då att han fortfarande är så välkänd, om än inte läst (får man hoppas). Skälet är förstås The Jungle Book, och felet är väl till stora delar Disneys (vars version hade sin egen rasismdebatt). Hade vi ens känt till Djungelboken idag om 1967 års version aldrig hade gjorts (och vi sluppit se skräpet varje julafton)? Den första filmatiseringen verkar vara från 1942, alla övriga, inklusive animeringar, video och tv-serier har följt på Disneys klassiker. Och nu är en till på gång, 2016. Varför?

Boken The Jungle Book består av 7 berättelser varav 3 handlar om Mowgli och är de enda som faktiskt utspelar sig i något slags djungel. De går ändå att läsa – det finns någon sorts poäng med en äventyrshistoria om en pojke som uppfostras av vargar – Tarzan, 18 år senare, måste ju hämtat upplägget härifrån även om den historien är mer trovärdig. Djungelboken är allegorisk, som sagt, med något slags scoutmoral och idéer influerade av Lockes naturtillstånd och förbehåll. Men resten. En av samlingens övriga berättelser handlar om en vit säl som försöker hitta en plats man kan hänga på utan att bli ihjälklubbad av människor. Fair enough. Nästa är ”Rikki-Tikki-Tavi” som man ju känner till av någon outgrundlig anledning. En mungo dödar tre ormar i en trädgård utan några som helst problem och så får familjen ett bekymmer mindre. That’s it. Fullständigt meningslös historia. Varför känner man ens till den? Varför har den filmats åtminstone tre gånger? Sedan kommer en berättelse om en elefantskötares son som får se elefanter dansa och får sin framtid som jägare utstakad. Och den är väl ok. Men sen. Sen kommer ”Her Majesty’s Servant”, en moralkaka om några hästar, mulor, kameler, oxar och elefanter som samlas runt lägerelden och pratar om sina respektive upplevelser av krigets realiteter. Hur vet vi vad de pratar om? Vår berättare, människa, förstår beast language. Inte wild-beast language, mind you, men camp-beast language. Hur har han lärt sig det? Av the natives förstås, som naturligtvis kan prata med djuren. Vi kommer snart in på Kiplings rasism, men först berättelsens raison d’être. Ältandet sida upp och sida ner om deras respektive krigsupplevelser mynnar ut i konstaterandet att alla deltar i striden på olika sätt och med olika förutsättningar, men det är okej för alla fyller sin funktion (jag är med så långt). Men vilken är funktionen? Det behöver du inte veta. Det enda du behöver veta är att lyda order:

”It is very lucky for us that we haven’t all got to fight in the same way,” said the troop-horse.

“What I want to know,” said the young mule, who had been quiet for a long time – “what I want to know is, why we have to fight at all.”

“Because we’re told to,” said the troop-horse, with a snort of contempt.

“Orders,” said Billy the mule, and his teeth snapped.

Här trodde jag för ett ögonblick att författaren stod på den unga mulans sida och ifrågasatte slaktandet, men jag bedrog mig. Är det någon som är ämnad att väcka vår sympati är det hästen som trampar omkring med något slags perverterad föreställning om sin egen upphöjdhet samtidigt som han avgudar sin ryttare, Dick.

”Yes, but who gives the orders?” said the recruit-mule.

“The man who walks at your head […]

“But who gives them the orders?”

“Now you want to know too much, young un,” said Billy, “and that is one way of getting kicked. All you have to do is obey the man at your head and ask no questions.”

Jag var fortfarande inte övertygad – obey the man and ask no questions måste vara ironiskt, mustn’t it? Men sedan kommer den stora paraden nästa dag som imponerar storligen på the Amir of Afghanistan (som för övrigt är ”a wild king of a very wild country”) och en av hans underhuggare som får banka in budskapet en gång för alla:

Then I heard an old grizzled, long-haired Central Asian chief, who had come down with the Amir, asking questions of a native officer.

“Now,” said he, “in what manner was this wonderful thing done?”

And the officer answered, “An order was given, and they obeyed.”

“But are the beasts as wise as the men?” said the chief.

“They obey, as the men do. Mule, horse, elephant, or bullock, he obeys his driver, and the driver his sergeant, and the sergeant his lieutenant, and the lieutenant his captain, and the captain his major, and the major his colonel, and the colonel his brigadier commanding three regiments, and the brigadier the general, who obeys the Viceroy, who is the servant of the Empress. Thus it is done.”

“Would it were so in Afghanistan!” said the chief, “for there we obey only our own wills.”

“And for that reason, “ said the native officer, twirling his mustache, “your Amir whom you do not obey must come here and take orders from our Viceroy.”

White man’s burden Lloyd, my man, white man’s burden. Det är en barnbok, eller pojkbok snarare, skriven i uppfostringssyfte. Baden-Powell, grundaren av de kryptofascistiska pojkscouterna, bad att få använda djungelboken för karaktärsbyggande ändamål. Kipling blev förstås förtjust. Ett par ord till om de värderingar boken förmedlar, denna gång från sälhistorien:

Sea Catch had just finished his forty-fifth fight one spring when Matkah, his soft, sleek, gentle-eyed wife, came up out of the sea, and he caught her by the scruff of the neck and dumped her down on his reservation, saying gruffly: “Late as usual. Where have you been?”

It was not the fashion for Sea Catch to eat anything during the four months he stayed on the beaches, and so his temper was generally bad. Matkah knew better than to answer back. She looked round and cooed: “How thoughtful of you. You’ve taken the old place again.”

                      …

Kotick roared in answer, and old Sea Catch waddled in with his mustache on end, blowing like a locomotive, while Matkah and the seal that was going to marry Kotick cowered down and admired their men-folk.

Är det det som är hans ”manliga styrka i uppfattning och skildringskonst”? Det är meningen att pojkar ska läsa det här, som sagt, och lära sig hur världen fungerar. Återigen, det är vare sig ironiskt eller kritiskt – det är sunda värderingar som ska förmedlas.

Så till rasismen som genomsyrar varenda berättelse i samlingen. Sälen som ska leda flocken till det förlovade landet är förstås vit, från landet i norr: ”there was a story on the beaches that some day a white seal would come out of the North and lead the seal people to a quiet place.” Säljägarna som dyker upp som hastigast är aleuter: ”Kerick Booterin turned nearly white under his oil and smoke, for he was an Aleut, and Aleuts are not clean people.” I berättelserna om Mowgli är alla djur nobla på sitt sätt utom aporna. Disney fuckade up big time när de behöll detta och dessutom slängde in King Louie, men det här är ett skolboksexempel på hur svarta beskrivits i alla tider. Tänk Sydafrika, tänk USA:

They have no law. They are outcasts. They have no speech of their own, but use the stolen words which they overhear when they listen, and peep, and wait up above in the branches. Their way is not our way. They are without leaders. They have no remembrance. They boast and chatter and pretend that they are a great people about to do great affairs in the jungle, but the falling of a nut turns their minds to laughter and all is forgotten. We in the jungle have no dealings with them. We do not drink where the monkeys drink; we do not go where the monkeys go; we do not hunt where they hunt; we do not die where they die. […] They are very many, evil, dirty, shameless, and they desire, if they have any fixed desire, to be noticed by the Jungle People. But we do not notice them even when they throw nuts and filth on our heads. […] Then they would howl and shriek senseless songs, and invite the Jungle-People to climb up their trees and fight them, or would start furious battles over nothing among themselves.

Den är allegorisk, som sagt. Hur ska Jon Favreau handskas med det här när de nu ska filma skräpet igen? Han kan ju alltid göra dem till nättroll eller twitterati: ”‘He has noticed us! Bagheera has noticed us. All the Jungle-People admire us for our skill and our cunning.’ […] ‘We are great. We are free. We are wonderful. We are the most wonderful people in all the jungle! We all say so, and so it must be true,’ they shouted.”

Det finns en andra del, The Second Jungle Book, med fler Mowglihistorier, men den orkar jag inte med att läsa. Jag kunde ändå inte lämna Kipling. Är han lika dålig hela tiden? Hur är det möjligt att ge nobelpriset till något som, även bortsett från ideologin, är så undermåligt? Jag läser långnovellen The Man Who Would Be King. Den är åtminstone riktad till vuxna och den filmades av John Huston 1975. Inte helt oävet vill jag minnas.

The Man Who Would Be King är bättre. Rasismen finns där, så klart. Vad annars. Man ska inte göra misstaget att utgå från att författarens åsikter är samma som protagonistens, men här går det inte att ta miste. Den objektive berättaren, Kiplings alter ego (han kallas också Kipling i filmen), ger inte uttryck för några som helst åsikter om de inte är rasistiska eller kolonialistiska och det finns inget som tyder på att författaren själv skulle vara av annat synsätt. Det börjar med att han tar tåget och har inte råd med första klass:

There had been a deficit in the Budget, which necessitated travelling not Second-class, which is only half as dear as First-class, but by Intermediate, which is very awful indeed. There are no cushions in the Intermediate class, and the population are either Intermediate, which is Eurasian, or native, which for a long night journey is nasty.

Två lycksökare ska försöka bli kungar i en av de självstyrande ”native states”, Kafiristan i det angränsande Afghanistan. Native states är, förstås, helvetet på jorden, endast fit for hunting:

Native States were created by Providence in order to supply picturesque scenery, tigers and tall-writing. They are the dark places of the earth, full of unimaginable cruelty, touching the Railway and the Telegraph on one side, and, on the other, the days of Harun-al-Raschid.

Människorna de träffar på är vita, vitare än européer till och med, eftersom de är ättlingar till Alexander den store. Något slags ideologisk vithet får man tänka sig. Ju ädlare, desto vitare: ”I know that you won’t cheat me because you’re white people – sons of Alexander – and not like common, black Mohammedans.” Här snackar vi wtf-utmärkelse av högsta orden (se Mommsen).

Efter en seg start tar den sig, och slutet är tillfredsställande på något slags makabert sätt med avrättning medelst halshuggning. Den är åtminstone läsvärd, vilket inte går att säga om hans poesi. Evinnerligt långa, tråkiga dikter vars enda förtjänst är att de rimmar bra, men han skriver ju på engelska så hur svårt kan det vara. Bara att ta sig igenom dem är ett kraftprov. Att ge priset till Kipling är inget mindre än en skandal och få författare är väl lika förtjänta av en Ahnlund (se Programförklaring). En värdigare pristagare hade varit Frank Wedekind.

IMG_0459

Bästa meningen: ”He sat upon a rock and called me every foul name he could lay tongue to.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 20 februari, 2015 by in Storbritannien and tagged , , , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: