Litteraturpristagarna

och deras böcker

1904 Mistral & Echegaray – snillrika patrioter (del 2: Echegaray)

Och ”Den store Galeotto” dyker upp, direkt från Umeå depåbibliotek. Är det avstjälpningsplatsen för bortglömda författare? Kudos i alla fall till Göteborgs bibliotekarier utan vilka jag hade stått mig slätt. Översatt av Karl August Hagberg – inte Shakespearenamnen, utan hans brorson. Översatt 1902, komponerad 1881. Det är en problempjäs (och nog har den problem alltid), men dessvärre inte av Ibsenklass. Första scenen, dialogen, som ska presentera problemet visar Ernesto som våndas svårligen över en pjäs han inte lyckas få till. Hur iscensätta hela världen på scenen utan huvudperson, intrig, titel och som börjar när det är slut? Hans vårdnadshavare Julians råd är att skriva drama numro två, det som tar vid där det omöjliga dramat slutar. Nej nej, det går inte. Jo det går. Nej. Jo, du måste glömma din idé. Jag kan inte glömma min idé, osv, osv. Det är oklart vad som sedan följer: dramat som inte gick att skriva, det som gick att skriva, eller det som inte skrevs, eller något annat. Dialogen är intressant, den lovar ju någonting, men det som följer är en banal otrohetshistoria som kanske eller kanske inte ägde rum. De unga tu drivs i armarna på varandra av familjens oginhet och skvallret på byn. Lite spring i dörrar, lite förtal, en duell – nej två dueller, en med dödlig utgång. Mycket gråt och afsides kommentarer. Det är väl människans lumpenhet som ska visas upp, genom enskilda exemplar. Det är ju emellertid omöjligt, fastslår Ernesto i dialogen, att göra detta i just hans fall. Så blir resultatet också platt. Men jag blir inte klok på versmåttet, eller versmåtten. Dialogen är på prosa och det fungerar alldeles utmärkt. Från första akten går Echegaray så över till någon form av trokeisk tetrameter, ibland parvis rimmad, ibland orimmad, och det verkar inte finnas någon logik i när den är rimmad eller inte. Så i tredje aktens fjärde scen blir det helt plötsligt blankvers, bara för att återgå till tetrametern igen från scen 5. Scen 8 och 9 är blankvers och scen 10 återigen tetrameter. Sista scenen (den heter sista scenen …) är tetrameter fram till de fyra sista replikerna som är skrivna på blankvers. But why?

Då mina vanliga källor inte ger något nämnvärt får jag gräva i internets utmarker för att se vad samtiden sade. Idun (Praktisk Veckotidning för Kvinnan och Hemmet. Omistlig.) recenserar en uppsättning på Dramaten 1895. Echegarays ”gripande drama” förmår ännu  ”efter några års hvila” göra ett mäktigt intryck på den talrika publiken. ”Det snillrika (!), af lyrisk glöd uppburna diktverkets ledande tanke och innehåll äro förut allom kända”. Hr Hillbergs don Manuel (Ingen Manuel finnes i min översättning. Låter Manuel mer spanskt än Julian?) gör en av sina ”ovedersägligen allra yppersta prestationer”. Hr Palmes Ernesto är ”något af det bästa, som denne stämningsskådespelare hittintills (sic!) träffat”. Fröken Svanströms Julia däremot (Julia? Teodora bör hon heta.) förslår, trots mycket aktningsvärda ansatser, inte för denna roll. I den moderna komedien kan hon nog fylla sin plats, i allmänhet. ”På koturnen däremot blir det något allt för exerceradt och spändt öfver hennes lilla gestalt”. Hr Palme, för övrigt, tör vara August Palme, bror till Olof Palmes farfar. Apropå ingenting alls. Man kan med fördel läsa om mottagandet av nobelpriset i samma tidning. (Och glöm för all del inte att polera edra metallsaker med Lagermans flytande putspomada ”Bon-Ami”.) Redan 1888 sattes pjäsen upp på Dramaten. Direktionen förtjänar allmänhetens varmaste tack för sitt beslut att införliva ett stycke av så högt värde på sin repertoar. Skriver Idun. Herrar Hillberg och Palme firade lika stora triumfer denna gång. Palme ger åt slutscenen ett uttryck ”af lif och hänförelse, så att åskådaren ovillkorligen ryckes med”. Fru Rundberg spelar denna gång Julia och gör det tydligen med större bravur än lilla fröken Svanström några år senare. Stycket rapporteras vara verkligen mer än vanligt alltigenom spännande och gripande. Man är då glad att man slipper se vad som vanligen spelades. 1903 går den i repris på Svenska teatern, återigen med Hillberg som Don Manuel, lika glänsande som förr. Man önskar ingenting tillagt eller borttaget. Figuren bär det lyckade konstverkets prägel. Fru Sandell, denna gång, är förträfflig som Donna Julia.

I en tysk uppsättning på The Irving Place i New York benämns pjäsen som ”The Masterpiece of Modern Spanish Tragedy” (!). ”A Great Play That Is Ably Acted”. Kanske inte de bästa vitsord en uppsättning kan få. The New York Times meddelar den 16 mars 1904 att Don Ernesto spelades av Rudolf Christians, ”the young matinée idol (so to speak) … remembered for his slender and poetic physique”. Emellertid, ”when nature asserts that a man shall walk with his weight firm on his heels it is the beginning of the end of elastic physical grace” … ”Herr Christian did not greatly illuminate the part of the young poet, but he embodied it with dignity and solid authority. At times there seemed to be an excess of gesture … he gathered poor Bertha Rocco under his left, and while he was launching curses with his right his frame shook with an intensity that fired the enthusiasm of the house and shook poor Fraulein Rocco like a terrier-stricken rat. That was too bad, for the lady had been playing all evening with much grace, and sympathetic feeling”. Vad pjäsens tema beträffar: ”Echegaros (sic!) has worked it out with inexorable simplicity and logic and sinous dramatic strength”. (Christians slimma och poetiska fysik kan beskådas här. Och här. För den som är intresserad.) Galeotto Ewert Wrangels Dikten och diktaren från 1912 har en något nyktrare syn på det spanska dramat i allmänhet – det tragiska kommer inte till sin rätt ”enär handlingen icke på ett nödvändigt och enhetligt sätt genomföres” – och Echegaray i synnerhet – intrigens inveckling blir vanligen huvudsaken ”och för att hålla det sceniska intresset uppe tillgrepo dramatikerna allehanda tillfälligheter, misstag, förbytningar, likasom spådomar, uppenbarelser och annat lösligt kram”.

Omdöme: en Nietzsche (se Programförklaring). Som sagt var det helt fel pristagare. Tolstoj skulle fått det 1904, utan konkurrens och odelat.

IMG_0935

Bästa meningen (i det här fallet replikskifte):

”Teodora: Lämna mig!

Ernesto: Med detta minne?

Teodora: Ack, min man ju dör där inne …

här jag själf av smärta dör… (vacklar och måste stödja sig mot länstolen för att icke falla.)”

Sådana dramer skrivs inte idag (tack gode Gud).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 29 januari, 2015 by in Spanien and tagged , , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: