Litteraturpristagarna

och deras böcker

1904 Mistral & Echegaray – snillrika patrioter (del 1: Mistral)

Uh, två författare på en gång. Fransmannen Mistral, ännu en nationalromantiker (”med avseende fäst å det ursprungsfriska, snillrika och sant konstnärliga i hans diktning, som troget avspeglar hans hembygds natur och folkliv, samt å hans betydelsefulla verksamhet som provençalsk filolog”) och spanjoren Echegaray vars snillrika författarskap återupplivar (man får förmoda att det har dött) det spanska skådespelets stolta traditioner. Två snillrika författare: en provensalsk filolog och en återvinningsdramatiker. Jag har hört talas om Mistral, tror jag. Jag har aldrig hört talas om Echegaray. Stadsbiblioteket erbjuder en magasinerad Mistral: Miréio: provensalsk dikt återgifven av Carl Rupert Nyblom 1904 (nja) och Sången om Rhône i en lite nyare översättning, kategoriserad som drama/poesi-hybrid.

Inte heller Stadsbiblioteket har hört talas om Echegaray. Universitetsbiblioteket listar två svenska översättningar som inte verkar existera i sinnevärlden. Spanska läser jag inte så det är inget alternativ (det är ingen principsak, jag förstår det bara inte). En Librissökning på ”Den store Galeotto” (en av tre översatta titlar) ger en träff i Västsverige, det försvunna UB-exemplaret. Det lär dock finnas ett ex på Kungliga biblioteket. Närmaste ”Helgon eller vansinnig”-exemplaret finns också det i Stockholm. ”Mariana: drama i tre akter” finns (inte heller) i Göteborg. Sökningarna antar metafysiska kvaliteter. Inte ens Project Gutenberg kan hjälpa mig – Did you mean: garay? Nej. Did you mean: chegar? Nej. Jag går till Antikvariat.net. ”Ni sökte efter ”echegaray” i alla antikvariat. Denna sökningen (dubbel bestämning) fann inga titlar.” Ibooks erbjuder några spanska exemplar och en tysk (!). Bokus däremot visar sig ha några titlar på engelska, och hellre en ny engelsk översättning än en svensk från förrförra seklet. Det kostar, dock. Amazon, som jag gör mitt bästa för att bojkotta, har också ett par så något slags hopp finns fortfarande. Men jag börjar med att fråga bibliotekarien om hon kan ordna ett fjärrlån. ”Din beställning är lagd!”, med ett segervisst leende. Ok, tack.

Skärmavbild 2015-01-21 kl. 19.39.40

Sherlock & Watson

Men först till biografin. Porträtterade sida vid sida ser de ut som Sherlock Holmes och Dr Watson i en amatörteaterföreställning någon gång runt förra sekelskiftet. Litteraturens Världshistoria noterar att Mistral och hans felibrer (jag måste slå upp detta: Mistral et al grundade Feliberförbundet med mål att upprätthålla provensalskan som tal- och litteraturspråk. LV bryr sig inte ens om att förklara uttrycket, vilket ändå är en rätt befriande inställning: We can’t be buggered. Du får ta reda på det själv.), att Mistral och hans felibrer var kända vida omkring mest för att de bodde i ett charmerande land som man gärna besökte. That’s it. Echegaray nämns överhuvudtaget inte i något av de tolv banden. Akademiens förmåga att plocka fram författare som försvinner från mänsklighetens medvetande inom några årtionden är makalös. Jag skyller allt på Wirsén. (Man kan alltid skylla allt på Wirsén.) Wikipedia uppehåller sig vid Mistrals provensalska rötter; det verkar inte finnas mycket annat att uppehålla sig vid. ”Hans poesi lär vara utmärkande inte bara för sitt annorlunda och vackra språk utan även för att han lyckats fånga den provençalska folksjälen i ord.” Lär vara – man orkar inte ens låtsa att man har läst honom. Echegaray, säger Wikipedia, var matematiker och finansminister och skrev pjäser som karaktäriseras av en enorm exakthet. Vad betyder det ens? Vad är en exakt pjäs? Men de har hämtat all sin information från nobelprize.org där man nämner hans exactitude, så noggrannhet är väl ett bättre ord. De har lyckats få minister of public works att bli skolminister också när infrastrukturminister ligger närmast. En noggrann infrastrukturminister som skriver melodramer på fritiden. ”Ska vi ge priset till honom?” ”Ja vad fan, vad spelar det för roll om hundra år. Han är ju snillrik.” ”Can I quote you on that?” (Det är så motiveringarna kommer till. Jag lovar.) Den store Galeotto har i alla fall filmats 1920 som The World and His Wife som också är en låt på Elvis Costellos Punch the Clock från 1983. Jag försöker hitta nånting intressant här. Det är inte lätt. Filmen går hur som helst inte att få tag i.

Okej. Sången om Rhône av Frederi (!) Mistral. För att Frédéric låter för franskt. Diktepos, visar det sig. 120 sidor blankvers om en flodfärd med en massa hästar. Utan att han själv verkar inse ironin beskrivs handlingen bäst i Ebbe Lindes inledning: Avskalad sin litterära form och presenterad i prosaform hade endast återstått ”[e]n rumphuggen kärlekshistoria bara, belamrad med en psykologiskt illa förklarad början och en fallucka till slut och utsatt för ideliga avbrott genom ovidkommande utvikningar och notiser.” Quite. Men jag är inte lika säker som Ebbe på att blankversen är en förmildrande faktor.

Hos Mistral var allt bättre förr, såklart. Det är ju nationalromantik. Eller snarare provinsialromantik (provensalromantik!), och det är bedrövligt. Problemet med nationalromantik är inte bara att den är tråkig – man blir själv tråkig av att ta del av den. Den är död. Det är som att gå på Skansen. Man tittar på en tant som kärnar smör, begrundar Cederströms likfärd, fingrar på ett Höganäskrus och innan man vet ordet av står man där och dansar oxdansen. (Ångesten när man vaknar nästa dag och minns vad man gjorde igår. Man känner sig besudlad. Det är värre än efter en karaokekväll. Sen går man in på facebook …).

O fordna hedersmän, o gamla tider,

då husen aldrig ägde bom och lås,

då folket i Coundriéu som annorstädes

var afton samlades vid lampans låga

till skämt och sägner, glam och tidsfördriv.

Det var den muntra farandoulons tid,

vår nationaldans här vid Rhône med omnejd.

O gamla tid, o glada, enkla seder,

den tid då Rhône var fylld av fläkt och liv

och barnen såg med undersamma ögon

coundriéulenerna, som drog förbi

med hand på rodret, säkra, raka, stolta.

Exit through the gift shop.

Linde har, ”för starkare hemkänslas skull”, försvenskat somliga namn. Och det kan man väl göra, men att förvandla Pont Sant-Esperi till Helgeandsbron ger mer hemkänsla än jag behöver.

Läsningen är seg, det är tråkigare än att titta på färg som torkar. Men efter ett tag upptäcker jag att det blir bättre om man inom sig försöker höra Sven-Bertil Taube högläsa texten.[1] Det är inte heller så långsökt: Evert Taube var ju inte helt obekant med den provensalska trubadurlyriken. Taube har ändå mer sting än Mistral, här är det bara sentimentalt och smetigt. En WTF-utmärkelse får han också (se Mommsen), för ynglingen Jan Rochos synpunkter på judinnor och zigenerskor, för infama för att återges här. Take my word for it.

Omdömet blir ändå, tack vare Taube, en Nietzsche (se Programförklaring). Men naturligtvis skulle Lev Tolstoj ha fått priset istället.

IMG_0859

Bästa meningen: ”’Åhej och hå!’ så ropade då prinsen. / ’Hurra! Vi är Caburles argonauter!’” (Jag vet, det är inte särskilt bra.)

[1] De flesta texter hade vunnit på att högläsas av Sven-Bertil Taube.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 21 januari, 2015 by in Frankrike and tagged , , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: