Litteraturpristagarna

och deras böcker

1903 Bjørnson – Kampglad hövdingnatur

Till stadsbiblioteket den här gången, på jakt efter Synnøve Solbakken som finns både på svenska och norska, magasinerade dock, men det är den mest lättåtkomliga författaren hittills. Bjørnstjerne Bjørnson var en överdådig och kampglad hövdingnatur som var i farten överallt, säger Litteraturens världshistoria. Vad betyder det ens – alfahanne? Vad gäller Synnøve Solbakken så läste jag först att den har föga av direkt författarkunnande och var benägen att hålla med, men såg sedan att det stod författarförkunnande. Den söker ”tidsandans naturalism som mera eftersträvar sanning än skönhet” och skön är den sannerligen inte. Wikipedia: ”Den startade som följetong i den av Bjørnson redigerade veckotidningen Illustreret Folkeblad.” Det lovar inte gott.

Bjornson

Hövding

Den största fördelen är väl att den är knappt 100 sidor så läsningen går geschwindt. Han var 25 när den publicerades så man ska väl inte vänta sig för mycket, men det här är ett hembygdspekoral. Eller ”bondberättelse”, vilket inte är så mycket bättre. Det är tråkigt. Det är outhärdligt tråkigt som all nationalromantik. Thorbjørn och Synnøve går och sneglar på varandra i drygt 100 sidor men föräldrarna tvekar innan alla, ALLA, till slut kommer överens om att det är väl klart att de ska ha varandra. Det är inte direkt Romeo och Julia, eller Hemsöborna. Och det blir inte Almqvist bara för att man tar i:

”Nej, nej! Det går inte an!” – ”Du har ju inte varit så glad på mången god dag, sa du nyss. Kom nu!” – ”Går det verkligen an?” – ”Försök så får du se att det visst går an!”

Men visst, stilpoäng ges för Kyrkbackstangon, något slags blyg bondevariant av Austens English Country Dance. Ett flödesschema hade hjälpt, dock:

”Vår Herre har gett oss ett gott år, men det är litet oroligt om vi verkligen skall få det under tak alltsamman”, tog Karen Solbakken vid på nytt och tittade bort på de två, som ännu inte rört på sig. ”Det beror på hur mycket folk man har”, sa Sämund och vände sig till henne, så att hon inte hade möjlighet att se dit hon ville. ”Jag har ofta funderat över om inte två gårdar borde slå sig ihop då skulle det säkert gå bättre.” – ”Då kan det hända sig att båda vill använda sig av det fina vädret samtidigt”, sa Karen Solbakken och tog ett steg åt sidan. ”Jo visst”, sa Ingeborg och ställde sig alldeles intill mannen, så att Karen inte heller nu kunde se åt det håll hon åstundade, ”men på somliga ställen mognar säden tidigare än på andra. på Solbakken ofta fjorton dagar tidigare än hos oss.” – ”Ja, på så sätt skulle vi ju mycket väl kunna hjälpas åt”, sa Guttorm och trädde ett steg närmare dem. Karen gav honom en snabb blick. ”Men det kan vara mycket som kommer emellan”, la han till. ”Det kan allt hända”, sa Karen och tog ett steg åt sidan, ännu ett steg och så tillbaka på nytt.

Kanske finns det finare nyanser jag har missat. Den har ändå filmats tre gånger, varje gång i Sverige av någon anledning: 1919, 1934 och 1957. Imdb ger dem 7,2, 5,1 och 6,5. Stumfilmen scorar högst och ligger dessutom på youtube så jag kollar in den. Det är inte filmkonst på högsta nivå. Eller skådespelarkonst heller för den delen – overacting är bara förnamnet.

Skärmavbild 2014-12-14 kl. 19.02.52

Overacting

Den lider inledningsvis av textrutesjuka – allt ska skrivas ut och bilderna slängas in som illustrationer. Favoriten: ”På andra sidan av dalen och tätt under det höga fjället låg en gård, som hette Granliden.” Scenen visar ett par fäbodar bakom några taniga, glest utplacerade granar. Roligare än så blir det inte. Bortsett från en cameo av Robert Gustafsson och Henrik Schyffert. Det är ganska roligt.

Skärmavbild 2014-12-14 kl. 20.20.33

Schyffert och Gustafsson

Med lite god vilja kan den få en Nietzsche (se Programförklaring). Tangon är rätt kul och slutförhandlingen mellan föräldrarna där det ska resoneras fram till ett äktenskap alla varit inställda på mer eller mindre från början är inte heller dålig.

Bjørnson får fyra sidor i LV, nästan lika mycket som Ibsen. Det säger väl något om hur hans aktier fallit bara sedan 70-talet. Vem läser Bjørnson idag (förutom jag då)? Finns det ens någon anledning? Så vem skulle fått priset istället? Ibsen såklart.

IMG_0850

Bästa meningen: ”’Jag tror nästan jag ska be drottningen slå sig ner här, hon har några ägg att lägga’, tillfogade han sakta och såg ner på sina nakna ben.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 14 januari, 2015 by in Norge and tagged , , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: