Litteraturpristagarna

och deras böcker

1902 Mommsen – Krigets skönhet och nödvändighet

Här måste vi installera ett nytt pris, Mommsen-priset (också kallat WTF-priset) som föräras den som lyckas vara minst politiskt korrekt bland de icke politiskt korrekta. Förklaringen lyder: ”Det kanske var comme il faut att säga så 1855 men nu är det faktiskt 2015”. Mer om detta senare.

Bisatsen i Litteraturens Världshistoria är inte lönt att uppehålla sig vid, så till Wikipedia för lite bakgrund: ”Han skrev 1843 patriotiska dikter med anledning av schleswig-holsteinska frågan”. Ok. ”Vad som utmärker Mommsen bland nobelpristagare är att han över huvud taget inte skrev skönlitteratur, utan endast historisk litteratur.” Och de 1843 patriotiska dikterna? Vad med dem? Det mest intressanta med honom är att han ser ut som Riff Raffs farfar.

latest

Riff Raff

mommsen_postcard

Farfar

Vad kan Libris erbjuda i läsväg? Fältherrar och statsmän i Roms historia. Uh. Romersk historia 1. Nja. De tyske stormännen Matthias Jakob Schleidens och Theodor Mommsens röst i judefrågan. Eh…?

Mommsen verkar belönats mer eller mindre för ett enda verk: ”… nutidens störste levande mästare i den historiska framställningens konst, med särskilt fäst avseende å hans monumentala verk ’Römische Geschichte’”. Det blir alltså ”Romersk historia I”, ett s.k. ungdomsverk på runt 400 sidor. Översatt i modern tid (eller ja, 1980-tal). Det kunde vara värre. Intalar jag mig. (Jag prokrastinerar. Det här känns inte spännande alls.) Till UB, och till magasinet. Den här får jag åtminstone låna med hem.

Tullia Linders inledning är hagiografisk: ”Romersk historia av Theodor Mommsen [är] ett ktema eis aei, ett verk för alla tider, och kommer, om världen står, att ge ännu många generationer en sann läsupplevelse.” Vi får anledning att återkomma också till detta.

Det är inte särskilt fräscht. Det är mycket prat om raser, n-ordet förekommer såklart. Det patriarkaliska elementet, om någon skulle ha undrat, är ”den sedliga och ärbara gestaltningen av samhällslivet som ålägger mannen monogami och hårt bestraffar kvinnans äktenskapsbrott och som i den husliga kretsen i moderns höga ställning erkänner båda könens jämlikhet och äktenskapets helghet.”. Uttrycket ”den patriarkala oskuldens enkla lekar” känns väl sådär.

Men det kommer mera, och det är därför just Mommsen är särskilt lämplig att såväl namnge som stå som förste mottagare av WTF-priset: ”På liknande sätt föregicks den indogermanska befolkningen i Indien av en mindre kulturmottaglig mörkhyad befolkning.” wtf? ”[T]ill följd av den olikartade, för våldsdåd och plundring mer benägna nationalkaraktären”. wtf? ”[D]en sega och försiktiga energi, som är betecknande för hela den arameiska stammen.” wtf? Och inte minst, angående Hannibal: ”Visserligen hatade han som endast orientaliska naturer kan hata.” WTF!? Tullia, o Tullia, är det detta som kommer, om världen står, att ge ännu många generationer en sann läsupplevelse? Men det kommer ännu mera.

Det kommer också semiter, som utgörs av fenicierna. De saknar driften till statsbildning men är riktiga dängare på handel.

”Det är brist på sinne för staten, som kännetecknar det feniciska väsendet trots deras mycket levande stamkänsla och trofasta tillgivenhet för hemstaden … Feniciernas religiösa föreställningar är formlösa och osköna; deras gudstjänst tycktes mer avsedd att främja åtrå och grymhet än att lägga band på dem.”

Ingen byggnadskonst, ingen skulptur, ingen vetenskap – ingen genial skapelse av den mänskliga anden har sitt ursprung hos dem. De var ”utanför sitt land föga benägna att utbyta köpmännens fredliga vägar mot en erövringspolitik”. De vill inte utföra det besvärliga och långsamma koloniseringsarbetet. ”Till och med med konkurrenterna undviker de krig”. And you make it sound like a bad thing. Sedan, trots den påstådda avsaknaden av drift till statsbildning och motviljan mot att grunda kolonier och att föra krig beskrivs hur de grundade Kartago, hur de koloniserade Nordafrika och hur de satte en gräns för kyrenernas framträngande genom långa och hårdnackade krig. Kartago strävade efter herraväldet över Libyen och en del av Medelhavet. Ändå, på något sätt, oklart hur, förnekade den feniciska stammen inte heller i Kartago sin politiska passivitet.

Ändå börjar det rätt bra. Man får en redogörelse för hur den romerska staten vuxit fram med familjesammansättningen som mall och godbitarna kommer när man behöver dem som bäst: en Marskult vars tjänare delade in sig i hoppare och vargar; offret av oktoberhästen, om vars huvud männen från Subura och männen från den heliga vägen stred; och hopparnas egen möteslokal: curia saliorum.

Språket är en hybrid av akademiskt och poetiskt. Det är långtifrån dåligt. Det är till och med medryckande ibland:

”Det var en av de mest storartade politiska kombinationerna, som samtidigt kastade de asiatiska skarorna mot Grekland och de feniciska mot Sicilien, för att med ett enda slag utplåna friheten och civilisationen från jordens yta.”

Men sedan. Krig, krig och ännu mer krig. Kriget är alltings fader sade Herakleitos och Mommsen har tagit honom på orden. Rom byggdes inte på en dag, men tydligen genom 300 år av blodiga slag. Enstaka ljuspunkter, som att Platon kom till Tarentum år 389 och fann hela staden berusad, passerar snabbt och så är vi tillbaka:

”Ännu stod vidare enstaka etruskiska samhällen under vapen mot romarna, och här växlade korta vapenstillestånd med häftiga men resultatlösa strider. Ännu var hela mellersta Italien i jäsning och delvis i öppet uppror. Ännu var fästningar under byggnad, och vägen mellan Etrurien och Samnium var ännu inte helt avspärrad. Kanske var det ännu inte för sent att rädda friheten, men man fick inte dröja. Svårigheten att anfalla ökades, angriparnas kraft sjönk med varje år av förlängd fred. Vapnen hade vilat knappa fem år, och ännu måste de sår blöda, som det tjugotvååriga kriget hade tillfogat Samniums bönder, när det samnitiska förbundet år 298 satte i gång kriget på nytt.”

Mommsen hymlar inte med sin egen fascination för krigets skönhet och nödvändighet:

”Men när det för en svagare stat förestår ett säkert förintelsekrig, som man inte vet när det kommer att bryta ut, skall de klokare, mer beslutsamma och hängivna männen, som genast vill göra sig redo för den oundvikliga striden, börja den på lämplig tidpunkt och söka dölja den politiska defensiven genom en strategisk offensiv, överallt se sig hämmade av den slöa och fega massan av penningslavar, ålderssvaga och tanklösa, vilka för att vinna tid och endast få leva och dö i fred är inställda på att till varje pris uppskjuta den sista striden.”

Vidare: ”Men ädlare sinnen försmår att rädda sig själva på bekostnad av nationen; stora naturer har fördelen av att skapa hänförelse kring det som massan tvivlar på.” Det har ju visat sig fungera bra. Särskilt i Tyskland.

Porträttet av Publius Scipio håller inte igen:

”[D]en manligt sköne unge mannen med de långa lockarna, som blygsamt rodnande erbjöd sig till det farliga uppdraget i brist på någon bättre … allt detta gjorde ett underbart och outplånligt intryck på de romerska borgarna och bönderna. … Han var inte en av dessa få, som med sin järnvilja för århundraden med människokraft tvingar in världen i nya spår, eller som i åratal fattar ödet vid tyglarna, tills hjulen rullar över dem … Likväl vilar en personlig tjuskraft över denna tilldragande hjältegestalt. Den muntra och säkra hänförelse, som Scipio till hälften trovärdigt och till hälften förslaget omgav sig med, är alltigenom liksom omstrålad av en lysande gloria. Med exakt tillräcklig entusiasm för att värma hjärtan och med tillräcklig beräkning för att överallt urskilja det kloka och inte utesluta det allmänna för detaljen; inte naiv nog att dela massans tro på hans gudomliga ingivelser och inte anspråkslös nog att bortse från dem, ändå i tysthet innerligt övertygad om att vara en man, som åtnjöt Guds särskilda nåd – med ett ord en äkta profetnatur, stående över folket och ej mindre utanför folket, en man med klippfast ord och konungsligt sinne … så säker på sin storhet, att han inte visste någonting om avund och hat och offentligt erkände andras förtjänster och medlidsamt förlät andras fel; en framstående officer och fint bildad diplomat utan det ena eller andra yrkets frånstötande särprägel, förenande hellensk bildning med fullaste romersk nationalkänsla, talför och med behagliga seder, vann Publius Scipio soldaternas och kvinnornas hjärtan, liksom sina landsmäns och spanjorernas, sina medtävlares i senaten och sina viktigare kartagiska motståndares. Snart var hans namn på allas läppar, och han tycktes vara den stjärna, som skulle ge sitt land seger och fred.”

Det är preussiskt 1800-tal. Det är hjältedyrkan. Det är Wagner och Nietzsche. Det är hyllandet av Hannibals geni: ”[A]tt avstå från sömn skadade honom inte och föda kunde han på soldatmaner njuta eller avstå från”. När hans här decimeras är det huvudsakligen de keltiska styrkorna som stryker med, så det är helt okej. Allt skövlande, brännande och brandskattande ursäktas, fredspartiet hemmavid hånas, allt i namn av den slutgiltiga planens riktighet. Det här var ändå ett pris som skulle tilldelas ”den som inom litteraturen har produceradt det utmärktaste i idealisk rigtning”. The irony.

Men det segaste, det mest uttröttande med hela eländet är ändå namedroppingen som inte vet några gränser:

”Medan dessa oerhörda framgångar mot kartagerna och etruskerna förde Syrakusa till ledningen för de grekiska städerna på Sicilien, uppsteg, sedan det akajiska Sybaris hade gått under vid tiden för konungarnas fördrivande från Rom, bland de italiska hellenerna det doriska Tarent obestritt till främsta platsen; tarentinernas fruktansvärda nederlag mot japygerna, det svåraste som någon grekisk här dittills hade lidigt, frigjorde endast, liksom persernas anfall mot Grekland, folkandans hela kraft till en energisk demokratisk utveckling.”

Meningen är representativ. ”En sann läsupplevelse”?

Det här är verkligen inte bra. Det kan inte bli annat än en Ahnlund (se Programförklaring). Så vem borde ha fått det istället? Anton Tjechov förstås.

IMG_0840

Bästa meningen: ”Men gudarna täckte sin älsklings slagsfält med lagrar.”

Annonser

3 comments on “1902 Mommsen – Krigets skönhet och nödvändighet

  1. Pingback: 1904 Mistral & Echegaray – snillrika patrioter (del 1: Mistral) | Litteraturpristagarna

  2. Pingback: 1906 Carducci – Satans illa beryktade loftalare | Litteraturpristagarna

  3. Pingback: 1907 Kipling – We Need to Talk about Rudyard | Litteraturpristagarna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Information

This entry was posted on 8 januari, 2015 by in Tyskland and tagged , , , , .
Follow Litteraturpristagarna on WordPress.com

Ange din epostadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg.

%d bloggare gillar detta: